Krönika: Våga vara norrman

Vad kan vi svenska skidåkare lära av grannarna i väst? Ganska mycket om du frågar krönikören som förfasas över Skidsveriges kollektiva magnetism mot de största skidorterna och utöver det nära nog ett enda topptursberg för offpitsåkning. Ner med näsorna i terrängkartorna och börja planera nya skidäventyr. 

Det är dåligt väder i Tromsø och jag sitter och slöscrollar face-gram utan någon särskild fokus. Efter att ha scrollat förbi den femte bilden av fjället Vassi i Riksgränsen kommer känslan. Vad är det som gör att vi svenskar tycker att normalvägen upp på Vassi är så fruktansvärt häftig?! Så här mycket bilder på precis samma sak är ju snudd på provocerande!

Men ju mer jag tänker på det, ju mer förståelse får jag för mig själv. Efter att ha spenderat några år i Norge är det bara att inse, svenskar är generellt katastrofalt dåliga på fjälliv.

Sociala medier svämmar över av bilder på liftar, restaurangluncher och transferbussar. Undantaget är vanligen en och annan heltidsåkare med spons som vågar sig ut i vildmarken. När det väl dyker upp material från icke-sponsrade åkare är det alltid någon ”hårding” uppe i Riksgränsen som släpat sig upp på Vassi för elvtitolvte gången på säsongen.

Okej. Andas lite Oscar. Räkna baklänges från 10…

Jag måste erkänna att Freeride nyligen slog undan benen lite för mig genom att uppmärksamma lite riktigt häftig åkning från svenska fjäll. Så credit where credit’s due, men det har ändå rört sig om material från själar som livnär sig på skidåkning. Min erfarenhet är att det inte sträcker sig till ”vanliga dödliga” i någon större utsträckning.

Missförstå mig också rätt, Vassi är ett utmärkt fjäll på många sätt och det finns mycket fin skidåkning där. Det är ju också precis nästgårds från Gränsen, så det är verkligen inte märkligt att det dyker upp titt som tätt i sociala medier. För veckisen förstår jag verkligen att det kan vara en stor grej, kanske till och med årets happening. Men för den luttrade Gränsen-säsongaren? Jag vägrar acceptera att den tjugonde Vassi-turen på en säsong känns som något annat än grå vardag.

Jag ska försöka vara lite rättvis också, inte bara gammal och bitter. Att gå skidtur, vilket ju öppnar upp och uppmanar till att utforska, har verkligen exploderat de sista åren. Det tycker jag är superhärligt! Men Sverige jämfört med grannlandet? Spelar inte ens i samma liga. Och för att dra det lite längre, det verkar som att en stor skara i den svenska skidåkarkulturen förutspår svensk skidåknings död när kabinbanan i Åre läggs ner, eller när det inte blir en ny skidanläggning i Vemdalen. Men ärligt talat, hur stor skillnad gör såna detaljer? Hur stor skillnad borde de göra?

Örndalen är redan ett fantastiskt skidområde och hela Jämtland är proppfyllt av fantastiska skidåk. Behövs inspiration är det bara kika in på, till exempel, Henrik Westlings instagram. Eller varför inte Mattias Skantzs äldre inlägg? På grund av avsaknaden av exploatering är det dessutom fritt fram att njuta av alla de fjällen mer eller mindre utan puderhets eller tidigare spår. En skidlift mindre i Härjedalen eller på Åreskutan kommer inte att ta död på den svenska skidsjälen. Eller det borde inte göra det i alla fall.

Det är kanske lite kärnan i det hela. Det är ett väldigt fokus på exploaterade områden bland svenska skidåkare. Strikt taget inte nog med det heller, det är ett enormt fokus på den handfull exploaterade områden som är absolut mest lättillgängliga. Utanför den snäva gränsen är det ont om kärlek.

Tillbaka lite till rättvisan. Att norrmännen är några hack råare är till viss del förståeligt. De flesta norrmän har bokstavligt talat fjällets fot i bakgården. De flesta svenskar har det inte. De flesta norrmän praktiskt taget föds med skidor på fötterna, de flesta svenskar gör det inte. Men det finns också dubbelt så många svenskar som norrmän, vi borde kunna skaka fram några fler fjällrävar ändå. Att svenskar är katastrofalt dåliga, som jag skrev i början, är nog orättvist. Jag tycker dock, för att låna ett uttryck från business-världen, att det finns en klar förbättringspotential.

Jag tror bara det jag egentligen försöker säga är att Norden bjuder på fantastiska möjligheter. Norrmännen är riktiga kämpar när det kommer till att utnyttja det, både nära sina hem och på längre avstånd. Jag tycker att svenskarna har mycket att lära och ta igen på den fronten. Och jag vet, det finns inte lika mycket eller lika lättillgängliga fjäll i Sverige som på andra sidan gränsen i väst, men det finns långt mycket mer än vad svensk skidkultur visar på i alla fall.

Speciellt i de märkliga tiderna vi lever i nu är det ännu mer aktuellt än annars. Med tråd efter tråd i forumet som ställer sig samma fråga; kommer vi kunna åka på skidsemester i år? Gränser stängs och öppnas, skidorter likaså. I Sverige tävlas det om vem som har bäst avbokningsvillkor och det spekuleras i om man vågar köpa en resa redan eller inte.

Varför inte göra det både enkelt och säkert? Kom bort från skidorterna och håll dig innanför Sveriges gränser! Prova att dra till Storulvån eller Sylarna istället för Åre, eller något av alla Jämtlands alla mindre kända fjäll. Prova ett oexploaterat Örndalen istället för Idre. För de längre norrut, varför inte dra till Gearggecorru istället för Vassi? Eller någon av de spektakulära fjällen söder om Abisko? Har du mer fjällvana, passa på att dra till Keb eller Áhkká, det är helt fantastiska områden som förtjänar så mycket mer uppmärksamhet än de får!

Så lär av Norge och norrmännen. Stirra på fjällkartan, låt dig inspireras, dra ut på ett äventyr! Det är dags för svenskarna att ha lillebrorskomplex över något mer än längdskidor. Våga vara lite mer norsk.

Text: Oscar Frick
Ta del av skidtester, resereportage, tävlingar och nyheter via vårt nyhetsbrev.

Nyhetsbrevet kan du när som helst avsluta.