Lenzerheide utmanar

Lenzerheide är mångas nya favorit i Schweiz. Här är en berättelse från bergen signerad Kristoffer Frenkel som bjuder på många åktips.

Kristoffer turistflippar i väntan på bättre väder.
Kristoffer turistflippar i väntan på bättre väder.

Det är fredag eftermiddag en normal dag i slutet av 2008. Kung Bore, som de senaste åren valt att lägga den mesta snön på andra sidan Atlanten, gör oss åter besvikna. Trots att det blåst från alla möjliga håll – väst, norr, söder, öster – så vill inte riktigt vintern ta fart och nu är den redan på väg att smälta bort. Marken under mig skakar till. Plasten i mina pjäxor smattrar mot den lätt snöbeklädda trottoaren, ljudet av vintergrus mot pjäxornas sulor gnisslar och det går en rysning genom ryggen. Fy fan för töväder och grus, svär jag för mig själv. Hade jag inte vetat bättre skulle jag tro att det fanns en tunnelbana i den lilla alpbyn så som marken skakar. Förbi mig rullar dock ytterligare bara en stadsjeep runt miljonklassen.

Storstaden Zürich ligger knappt tio mil bort och Lenzerheide invaderas av skidsugna storstadsbor på helgerna. Att ta sig till Lenzerheide är löjligt enkelt. Från Arlanda går det dagligen flera flyg till Zürich. Väl på flygplatsen köper du en direktbiljett till Chur med tåget. Chur är kantonen Graubundens centralort och stoltserar utöver en vacker bit arkitektur i gamla stadsdelen, även med en handfull riktiga toppskidorter i dess direkta närhet. Davos-Klosters, Arosa, Flims och Laax, alla ligger de inom några mils radie från centralstationen.

Lättillgänglig skogsåkning finns det gott om. Här utforskar Frenkel åkningen lite närmare.
Lättillgänglig skogsåkning finns det gott om. Här utforskar Frenkel åkningen lite närmare.

Väl i Chur hoppar du postbussen som på 15 minuter tar dig hela vägen upp den slingriga vägen till Lenzerheide. Postbussarna som är gula till färgen finns över hela Schweiz och är överlägset bäst om man vill färdas inom landet för en billig penning. I Lenzerheide kan det vara bra att vara på sin vakt. Ortens sportbussar, som gratis tar dig överallt inom skidsystemet, har förvillande lika färg postbussen. Undertecknad har förvirrat trott sig stiga på skidbussen, för att efter några ordentliga ramsor på tyska fått reda på att här minsann inte är någon gratisbuss. Skidbussen går kontinuerligt under de ljusa timmarna av dagen och är ett smidigt sätt att åka hem till hotellet om man har mjölksyra efter dagens eskapader.

Det som gör Lenzerheide till en skidortspärla är de två bergen. Eftersom liftarna ligger på varsin sida och dalen där emellan går i öst-västlig riktning, kan man åka i sol hela dagarna utan att skida i samma backe två gånger. Lite flackare och långsammare på morgonen, aningen mer kuperat kring lunch, för att avslutningsvis erbjuda den mest hugade skidåkare någonting att bita i på eftermiddagen. En smart idé är att börja sin skiddag med att åka upp till toppen av Piz Scalottas. Härifrån går långa transporter bort mot resten av systemet. Pisterna som alltid är klanderfria är av det snällare slaget och lämpar sig bäst om man är ute efter att prova lite goa, runda carvingsvängar. Från liften kan man även få sig ett gott skratt när alplänningarna praktiserar ”fun-carvin” utan stavar. Fräckt?

Skogen häromkring är ganska gles, så efter ett snöfall kan man enkelt leta sig en väg nedför bara genom att reka från sittliften. Av någon konstig anledning verkar stadsjeep och pistsmiskande höra ihop. Även om byn som sagt fylls av glada skidåkare mot veckoslutet är stressen ganska låg. Föredrar man att låta sina skidtoppar peka nedför ett ospårat snöfält behöver man faktiskt inte förhasta sig här. De flesta håller sig i pisten eller i dess direkta närhet. Bra filosofi för oss skandinaver! Eller som Einar Lindgren, kameraman på resan, sa:
– Det är så bra, om fun carving-älskarna håller sig där, så håller jag mig här.

Bergen i Lenzerheide.
Bergen i Lenzerheide.

Det är svårt att tro att det är sant, det vi hör gör det svårt att hålla oss för skratt. I kön till första liften i Tgantieni pekar några personer bredvid oss på skidorna säger: ”Have you seen that, it’s is one of them new skis with tips at the back.” Vi ler mot varandra, skrockar om att någon dag framöver kommer vi tyvärr nog stå likadant och peka på folk som åker utan stavar eller skidor som är delade på mitten. Överallt där vi åker möts vi av blickar, pekande fingrar och röster. Kanske är det för att vi är så snygga, kanske är det för att vi har stora kläder eller kanske är det för de har läst på Ola Melins blogg på Freeride att vi är i Lenzerheide. Men troligast är nog våra skidor. Lenzerheide är ett slalommecka och pistskidorna har en lika naturlig del i folks skid-setup som bonden har en traktor.

I Lenzerheide finns det gott om möjligheter att välja den lite svårare vägen ner.
I Lenzerheide finns det gott om möjligheter att välja den lite svårare vägen ner.

Jag måste huka mig, krumma ryggen för att ta mig in igenom den slitna lilla dörren. Med ena foten innanför tröskeln möts jag av 30 tyskar som skrålar, dricker öl, sjunger och spelar Nagel (slå en spik med en hammare i en brädsnutt). På knagglig tyska försöker jag överrösta den öronbedövande musiken. ”Kennst du Tomas Blaesi?” (Känner du Tomas Blaesi?) frågar jag närmaste person i baren. ”Ich bin der Blaesi.” får jag till svar av mannen som tycks växa i höjd medan han spänner sina ögon i mig. Jag räcker fram handen och försöker presentera mig. Men Tomas har redan vänt på klacken, ropat till bartendern om några järn och hunnit dunka ner sin grannes telefon i ölkrusen som ringlar tätt längs den slitna, mörka bardisken. Nu är inte Tomas vem som helst utan ägare utav det notoriska haket Slalombar som ligger några minuter utanför centrala Lenzerheide. Ett ökänt ölhak för byns guider, skidlärare och andra lokala förmågor.

Skidområdet Lenzerheide består egentligen, som många andra orter i alperna av flera små byar. Lenzerheide är centralorten, Valbella (där de flådigare chaléena ligger), Parpan (skidåkarbyn) samt Chur (walden längst ned i dalgången). Alla byarna går att nå med buss och skidor.

Om topografin för området är perfekt för skidåkning får man väl lov att säga att den geologiska inte är det. Bergen i dalen kring Chur i allmänhet och Lenzerheide i synnerhet är av typen schiffer. Kantiga stenbumlingar blandat med knytnävsstora stenras är grunden för marken där snön ligger på berget. Det är därför fullt av små och stora hajar som ligger och lurar under snötäcket, redo att slita belaget i stycken. Hur du än gör och oavsett hur mycket det har snöat, så kommer dina skidor att åka på en törn eller två, så ta med lagningskittet som du har undanstoppat från dina racedagar. Om du inte känner att dina vallabänkkunskaper är helt uppdaterade med dagens utrustning så går det bra att lämna in dem på någon utav byns otaliga sportshoppar.

Inte utan min kamera, sa Einar.
Inte utan min kamera, sa Einar.

Runt Alp Stätz finns flera backrestauranger och ett gigantiskt soldäck där den funktionsbeklädda servisen tar din dryckesbeställning och låter dig vila din ömmande skidkropp i en solstol medan du väntar på din dryck. Två stavtag och fyra stora carvingsvängar bort ligger Stätzertäli och Stätzerhorn båda två tar dig till toppen och erbjuder dels kuperade, branta pister, dels varierad skogsåkning. Om du tar dig upp med Stätzerhorn och åker rakt fram efter avstigning och traverserar dig bort och håller höjd, ligger en inte allt för hemlig men dock så bra ”skål”, där man kan få bränna några hundra fallhöjdsmeter i stora snabba svängar i orörd snö. Dock bör ett varnande finger höjas under vårmånaderna, då den starka vårsolen snabbt smälter sydsidan av åket och gör så att det lätt går slasklaviner i området.

Till denna vinter har det satsats stort på parken. Hoppen som är av varierande storlek och svårighetsgrad, är utspridda över ett stort område som även är fyllt med boxar. Stätzertäli gör det enkelt att göra laps i parken under flera timmar. Lite paradoxalt så är parken inte bara full av features, den är välskött också. Paradoxalt med tanke på att få hänger ut i den över huvud taget. Som svensk är det lätt att glänsa i parken och även om man inte kan afterbanga sina tricks eller göra amerikanska ride-aways så kommer man med sannolikhet vara bäst i parken och åtnjuta en hel del wow-rop från omgivningen.

Eftermiddagen eskapader görs förslagsvis på den betydligt brantare och mer utmanande Rothornsidan. Även om liftarna på denna sida av systemet inte är fullt lika moderna behöver du aldrig oroa dig över liftköer eller väntan. Hela systemet flyter på som de schweiziska urverk som finns att shoppa i byn där nere. I ytterkant av systemet ligger Schwarzhorn, härifrån kan man åka ned på baksidan av berget och besöka grannbyn Tschiertschen. Kronan i liftjuvelen är kabinbanan Rothornbahn som tar dig upp till toppen på Rothorn 2864 möh. Det är lätt att känna sig frestad av att prova på sin talang och skryta inför polarna på vägen upp när man ser de otaliga colouirer som omger kabinbanan. Väl uppe på toppen, tittandes nedför dessa konvexa, avancerade åk, kan jag garantera att väldigt få skulle bege sig nedför de lavinfarliga rännorna med livet i behåll. Tur då att berget erbjuder en möjlighet för alla dem som vill kunna skryta för sina vänner och bekanta hur de åkte en ”flera hundra meter lång brant colouir på semestern”.

En välförtjänt picknick i solen.
En välförtjänt picknick i solen.

Goldgreber slingrar sig ned från toppen av Rothorn till mittstationen. Denna klassiker är dels utmanande, men framförallt åkbar. Vem som helst med lite krut i ådrorna och besinning i svängarna kan åka ned för Goldgreber. Sedan är det bara att slänga en nonchalant blick mot bergssidan när du sitter på solterrassen vid kabinens dalstation och njuter av den ”von Trappska utsikten” (red anm se Sound of Music) framför sig. Här passerar alla under dagen, förr eller senare, förmodligen lär man känna några från Slalombar dagen innan. Om de inte hälsar, ta inte illa upp, om du vågar dig dit igen på kvällen kommer de garanterat att ge dig en ryggdunk, skicka på dig ett järn och utmana dig i Nagel.

Den perfekta avslutningen på dagen görs genom att återigen bege sig upp med kabinbanan till toppen utav Rothorn. Innan begrepp som chinese downhill, freeride och big mountain var påhittade, uppfann lokalinvånarna en tävling som tog allt detta till sin spets. Först ned från toppen av Rothorn, hela vägen ned till byn. De tävlandes körde i startgruppen om sex tävlande. Totalt var 75 herrar anmälda för att bevisa att just han var den bäste och mest allsidige åkaren i byn. Men tävlingshistorien blev varken lång eller glamourfylld. Efter att hälften av det ursprungliga startfältet begett sig iväg avbröts tävlingen. Fem personer hade redan avlidit av skadorna de ådragit sig när de tumlat ned för de branta bergssidorna.

Sista åket för dagen. En minut senare har solen gått ner bakom bergen.
Sista åket för dagen. En minut senare har solen gått ner bakom bergen.

Med det här i åtanke känner jag en viss oro när guiden visar mig ned för Sanaspans för första gången. Han pekar vart tävlingsrutten gick och visar sedan vart vi ska åka, min oro övergår till lättnad då han valt en betydligt enklare väg åt oss. Det är som att stiga in i en annan värld. Långt bort är de skräniga liftarna, ljudet av pjäxor mot kakelgolv, skrikande barn och rökandes tyskar. Så fort man tar första svängen ner i Sanaspans tystnar omvärlden och det enda som hörs är ljudet av de egna tunga andetagen och suset från skidorna. Åket är långt, grymt långt, men kanske inte det mest utmanande. När du kryssar igenom dalen omges du av bergstoppar och enorma snömassor. Runtomkring här brukar det gå stora laviner, så att ha med sig en guide de första gångerna man beger sig ut här är att rekommendera. Dalgången som fylls av kvällsljus inger ett ofantligt lugn i själen, vilket kommer väl till pass för åkets sista skälvande del. Genom att åka längs med en översnöad vandringsstig, som är minst sagt kuperad, kommer man avslutningsvis ned till byn.

Åker avslutas helt perfekt bredvid den lokale slaktaren som säljer fantastiska korvar. Perfekta att sitta och mumsa på medan man pustar ut efter sista åket som garanterat kommer suga musten ur benen. Allt medan man åter känner marken vibrera av att alla storstadsbor som åker hem för att sätta på sig kostymen. Nästa fredag invaderar de åter en av Schweiz bäst bevarade hemligheter.

Bra länkar inför resan till Lenzerheide:

swiss.com
sas.se
lenzerheide.com
snow-forecast.com

Text: Krisoffer Frenkel, Foto: Ola Melin
Ta del av skidtester, resereportage, tävlingar och nyheter via vårt nyhetsbrev.

Nyhetsbrevet kan du när som helst avsluta.