Luffare i lyxbyn

St Moritz är glimrande juveler och gnistrande diamanter, bubblande champagne och ett par perfekt preparerade piståk före vinlunchen. Inte för oss. Vi minimerade lyxen och maximerade skidåkningen bland de branta och högalpina bergen ovanför Schweiz mest notoriska jet set by.

Märkliga ting möter oss på gatorna i St Moritz i januari: en piccolo i full mundering stegar bort mot ett av byns totalt fem femstjärniga hotell, bortanför Bogner-butiken där stråket Via Maistra öppnar sig till ett torg erbjuds den udda kombinationen korv med bröd och champagne i en uppglasad vägglucka. Den helt vanliga Coop-affären känns udda där den ligger i ett hörn lite längre bort. Vid ett uteställe står en isbar där en servitör är beredd med ostron för intresserade förbigående. De otaliga affärsfönsterna på shoppinggatan Via Serlas med svindyra klockor, smycken och pälsar känns efter ett tag helt naturliga. Det är först när en tobakshandlare skyltar med ett set diamantbeklädda sjömanspipor som man rycks ur den pågående luxuösa assimileringen. Det här är Schweiz mest kända jet set by, boutiquerna finns där, folket och statussymbolerna. Men det är inte bara kostsamt på ett vulgärt sett – flera gamla fina byggnader är bevarade och står jämte nyare hus. Det är trivsamt men plånboken innanför jackan har nog aldrig känts tunnare, betalkortet aldrig så köpsvagt. Vi går mot mataffären på hörnet för att köpa läsk och bananer – dessa inköp torde ligga inom ramen för vår luffarbudget.

Märkligare ting möter oss på bergen ovanför St Moritz. Den stora, moderna kabinliften lyfter oss den sista biten upp mot Corvatsch bergsstation 3 303 meter över havet. Genom kabinens välpolerad fönster ser vi ett brant, klippbestrött och alldeles formidabelt friåkningsface. Redan innan vi tagit en endaste sväng känns det som om vi funnit liftburen schweizisk off pist i dess bästa tappning med hög höjd, branta bergssidor och kul terräng. Nordsidan på Corvatsch som ligger under oss är dock lite för exponerad och knölig att ta sig in i för att bli ett vettigt förstaåk. Både vi och januarivinden viner istället ned för de röda glaciärpisterna som böjer sig ner till släpliften Mandra ungefär sjuhundra höjdmeter längre ned. Föret är hårt men greppvänligt. Det är mörkt på nordvända Corvatsch såhär tidigt på morgonen och säsongen. Släpliften drar oss upp mot toppkabinen och vi tar en vända till. Men efter två hårda och kalla piståk smiter vi istället in på baren vid mittstationen Murtèl. Stoppet görs av tre skäl: värme, kaffe och ett möte med en argentinare.

Turistnäringen i St Moritz och dalgången Engadin omsätter 825 miljoner schweizerfranc per år, vilket är nära sjuttio procent av hela ekonomin i regionen. Lucas Swieykowski är en skidtokig 31-årig man som vet hur man bidrar så lite som möjligt till dylika siffror. Han gör sin nionde vintersäsong i Engadin. Han ställer ned sin rykande kopp med espresso.
– Första och enklaste tipset är att boka ett hotell som ger rabatt på liftkort. Det är ungefär hundra av hotellen i dalen som är med på denna lista och med rabatten kostar liftkortet 35 CHF per dag, istället för nära det dubbla.
Det rabatterade liftkortet gäller i alla Engadins skidsystem – Corvatsch, Corviglia och Diavolezza – och givetvis ingår gratis skidbuss.

– Att leta boende i någon av grannbyarna till St Moritz som Silvaplana eller Celerina kan också spara slantar. Vill du absolut bo i St Moritz är Jugendherberge (Youth Hostel) ett budgetalternativ, men det ser ut som en fängelse på insidan! skrattar Lucas och tömmer sin kaffekopp.

Själv delar Lucas säsongsboende med kompisar, inklusive sin lillasyster. Det är knepigt att hyra bara över vintersäsongen, eftersom de flesta hyresvärdar vill göra avtal över hela året. Men Lucas brukar åka till St Moritz på hösten och hitta boende med hyra på mellan 600 – 1 200 CHF per månad.
– Jag tycker ändå inte att det är så farligt, med tanke på vilka berg som ligger här omkring. Apropå det: Ska vi åka lite skidor? frågar Lucas.

Vi klickar i skidorna utanför kabinens bergsstation. Det är nordsidan av Corvatsch vi är på väg ned mot. Värmen är tillbaka och koffeinet på väg ut i blodet. Vi ska uppleva ett av den skidsponsrade argentinarens åktips.
– Ni är okej med det branta va? frågar Lucas Swieykowski.

När Freeride World Tour gjorde sitt stopp i Engadin 2011 var det just detta face som det tävlades på. Då repellerade man ner friåkningens världselit från kabinen till startgrinden på bergsryggen vid 3 140 meters höjd. Detta eftersom det är en liten sänka mellan bergsstationen ett par hundra höjdmeter ovanför och själva Corvatsch 45-gradiga – några sektioner lite brantare – och drygt femhundra fallhöjdsmeter höga nordsida. Speakern beskrev bergssidan som ”intimidating”, men det verkar ha gått mig helt förbi.
– Ja, det ska nog gå fint. Vi får ta ett nytt beslut när vi står ovanför åket, det känns nervöst men bra! svarar jag.
Medan vi glider ner en bit längs röda pisten Standard från toppen dunkar hjärtat som en fullpumpad basketboll mot ett gympasalsgolv. Lucas Swieykowski böjer sig under avspärrningslinan och tar vänster ned mot första branten ovanför sänkan, tryggt är att vi följer en som vet vart han är på väg. Förra året vann han tillsammans med landsmannen Juan Bergada (tävlar nu på FWT) Engadinsnows lite udda deltävling Parallel Freeride Contest – en friåkningstävling där par kör samtidigt som lag. Lucas Swieykowski kommer fram till kanten där det börjar branta på och glider kontrollerat nedför en fyra, fem meter bred korridor med relativt stor klippa i botten, skråar lätt vänster ovanför stenstupet och spättar sedan mjukt ned i botten på den lilla dalgången mellan Corvatsch toppstation och nordsidans kam. Vi följer efter ned och klistrar sedan på hudar och stretar tio minuter upp till bergsryggen där de tre stora liftstolparna står som stumma, iskalla och grå järnskelett. Vi kikar ner. Det är inte den typ av plats man vill trilla på. Jag funderar på hur nervös Henrik Windstedt och Torgrim Vole var när de stod här innan världstourstävlingen för fyra år sedan. Hur än deras känslolägen var åkte de bra; Torgrim knep silvret, medan svensken från Åre tog första platsen – trots att han bröt ett revben (!) under sitt åk.

Lucas Swieykowski kör först och knixar sig lätt in i åket, kryssar förbi lite stenar och klippor i starten och åker sedan ned för den mest pulshöjande biten, som är en kort superbrant och två meter bred sektion, som sedan mynnar ut i en större ränna. Han försvinner ur sikte för oss där vi står på toppen av kammen. Sedan dyker han upp igenom ur klippskuggorna och vi ser stora, vita, snörykande svängar innan han stannar långt där nedanför oss framför mittstationen Murtèl. En redan skenande hjärtfrekvensen ökar ytterligare när jag vänder skidspetsarna nedåt och försöker få dem att lyda och följa den linje som Lucas Swieykowski just dansat sig ned för. Det går bra, åkstilen nedför det smala kruxet i början är inget som man skulle vilja ha bevarat på film, men när väl detta är avklarat börjar den stora och kraftigt sluttande rännan som bjuder på lätt och fin snö.
– Shit vad nervöst, men fint var det! säger jag till Lucas när jag kommer ner till honom.
Han förstår inte riktigt vad jag pratar om. För honom är detta åk en baggis och något som han kan klippa några gånger före lunch utan att EKG-kurvan hamnar särkilt långt över vilopuls.

Okej, vi zoomar ut för en sekund. Vi har alltså en världskänd schweizisk lyxby i den knappt sex mil långa dalgången Engadin i östra Schweiz nära gränsen till Italien i söder, men inte heller alltför långt ifrån Österrike i nordost. Friåkare har sällan lockats till denna typ av plats. Attraktionskraften hos skidkläder från Moncler och Bentleybilar må vara stark på nyrika, arvsmässigt välsituerade och lyxwannabes, men har väl ungefär samma svaga effekt som månens gravitation på gemene skibum. I fallet St Moritz och dess dalgång Engadin borde det dock inte vara så. För ovanför och runtomkring väntar snöiga bergsmassiv där toppen Piz Bernina till och med når över fyratusenmeters-strecket. Av dalgångens tre inbördes sammanhängande skidsystem transporterar Diavolezza dig upp till 2 978 meter över havet, medan de andra två tar dig över tretusenmeters höjd – Corviglia 3 057 meter över havet och, kronjuvelen där vi befinner oss, Corvatsch 3 303 meter över havet. Det kan te sig som ointressant marknadsskrävel att diskutera höjdkvantitet på detta vis. Men att bo nere i en dalgång där det finns tre stora system, med lite olika förhållande till solen och karaktär på åkningen ger enorma möjligheter för den som kan tänka sig att sitta i hyrbil, eller åka skidbuss, något tiotal minuter på morgon och eftermiddag. I denna mening påminner Engadin lite grand om Chamonixdalen. Båda dessa skiddestinationer har något utspridda liftsystem, med vissa logistiska bieffekter, men ack så varierat och vackert utbud för off pist-skidåkning. Ska du åka preparerad backe är givetvis ett helt sammanhängande gigantsystem a la Zermatt-Cervinia att föredra. Fast om det var vita manschesterränder du var ute efter kanske du aldrig hade hållit denna skidblaska i din hand, än mindre faktiskt läst dessa rader.

Apropå Chamonix finns också andra likheter. Båda vinterorterna har stått som värld för några av de första upplagorna av vinterolympiaden. Fransmännen arrangerade 1924 den första snöiga versionen av det gamla antika grekiska påfundet. Fyra år senare kom turen till St Moritz, och efter Andra Världskrigets slut blev St Moritz återigen värld för spelen år 1948. Att man som en av två skidorter i världen (amerikanska Lake Placid är den andra) fått arrangera vinterolympiaden två gånger är något som turistbyrån gärna framhåller. Alpina skid-VM har man hållit i tre gånger redan, och 2017 är det dags igen. All lyx behöver autenticitet, St Moritz legitimitet är just denna långa historia av vintersport och turism. Det är historien som förankrar. Den som inte vilken alport som helst kan visa upp. St Moritz har sin 150-åriga legend av tillresta snö- och solsugna. En historia som började med ett djärvt vad från en schweizisk hotellägare. Det var sensommar 1864 och Johannes Badrutts sista brittiska sommargäster var på väg hem till England.
– Kom tillbaka i vinter. Då är bergen gnistrande vita, solen skiner, luften är kall och klar. Jag täcker era resekostnader om ni inte är nöjda. Ni kommer inte att ångra er! sade schweizaren övertygat.

Engelsmännen var vana vid fuktigt råkalla, grå vintrar ackompanjerade av skorstensröken från den framryckande industriella revolutionen. När de kom ner till St Moritz kring juletid samma år måste de ha blivit fullkomligt överväldigade av det mjukt snöklädda vinterpanoramat, för hem åkte de inte förrän efter påsk, då som de första vinterturisterna i Alperna någonsin. Ordet spreds, trenden likaså och idag är det inte bara en handfull rika britter som kommer till St Moritz vintertid, utan nära sexhundratusen besökare som i snitt stannar fyra nätter vardera.

Ikväll ska Lucas servera några av dessa vintergäster. För att dryga ut säsongarkassan hoppar han in som bartender på ett ställe i byn Celerina, som är sammanlänkat med Engadins största skidsystem Corviglia. Det är detta system som ligger rakt ovanför huvudorten St Moritz och dess drygt femtusen invånare. Att jobba inom turist- och servicenäringen gör Lucas i gott sällskap med nära tio tusen andra i Engadin. Men före han ska ta sig ned från berget och börja tappa upp Ale och blanda drinkar hinner vi veckla ut en pistkarta och han tipsar oss bland annat om Furtschellas-korridoren från toppen av Corvatsch – ett mer lättnavigerat och mindre exponerat åk än det vi just företagit oss.

Trots vetskap om prisnivåerna har vi bommat lunchmackorna. På restaurangen vid mittstationen Murtèl hittar vi förvånat vedugnsbakade pizzor för mellan 15-20 CHF beroende på topping. Det är prisvärda, välbehövliga och goda lunchkalorier, som avrundas med nygjord espresso för 4,50 CHF. Vi må vara okej med det branta. Men komfortskidåkningen ligger en bit under den exponerade nivå som Corvatsch nordsida ger. Dagarna som följer fortsätter vi utforska Corvatsch och finner ett fenomenalt cruisingåk bortanför Piz Murtél, området under sittliften Alp Surlej är en skidlekplats av småbranter och snökuddar på femhundra höjdmeter plus. Vår fatalism är lika svag som vår svaghet för flärden i lyxbyn och en eftermiddag tar vi därför Lucas Swieykowski tips om Furtschellas-korridoren som sista åk. Från baksidan av Corvatsch bergsstation, där pisten börjar med en U-sväng, tar vi oss under avspärrningslinan och traverserar den korta biten till toppen av couloiren. Det är brett och brant, ett mjukt eftermiddagsljus strilar in och ger åket ett varmgult lyster. Snön är vindpåverkad, svängarna går från superlätt puder till vindblåst kartongsnö och tillbaks igen. Det brister lite skare på en skuggsida, och hugger fast i någon slags snökladd på ett solexponerat parti längre ned. Vi stretar på, fostras och frodas trots den milsvida skillnaden mot de som njuter den lättjefulla lyxen i byn långt nedanför.

Det är dags att lämna St Moritz och dalgången Engadin. Hyrbilen tar sig över det 2 284 meter höga Julierpasset. På bägge sidor om vägen ligger snöiga berg som når över tre tusen meters höjd och vi ser flera skidspår. Det finns parkeringsplatser längs vägen. Ett enklare boende dyker upp. Turmöjligheterna direkt från bilvägen är stora. Nästa vinter i Engadin behöver vi inte bete oss som veckobaserade snåljåpar. Då blir det tält, stormkök och stighudar.

Fakta St Mortiz och Engadin

Var: Sydöstra kanten av Schweiz, nära både Italien och Österrike.
Ta sig dit: Tåg från Zürich till St Moritz tar 3 timmar och 20 minuter, något snabbare med bil. Från Milano till St Moritz är det 175 km och tar 3 timmar med bil, ett annat alternativ är München som ligger 280 km bort och tar ungefär 4 timmar att köra.
Namn: St Moritz är egentligen bara en av byarna i dalgången Engadin. Inget av skidsystemen heter som huvudorten, men namnet är så välkänt och spritt att det allt som oftast används för att beskriva hela rasket – skidbergen, byarna och lyxlivet.
Språk: Tyska och Rätoromanska. Italienska är bland hotell- och annan servicepersonal ofta modersmål, engelska fungerar (men oväntat dåligt faktiskt).
Boende: Inn Lodge och Alte Brauerei är två bra alternativ i byn Celerina. Conrad´s Mountain lodge ligger i Silvaplana och därmed nära till högsta skidberget Corvatsch.Jugendherberge St Moritz, lite som ett fängelse men är billigt och centralt.
Vintercampa: Finns tre vintercampingar i Engadin med totalt 350 platser.
Liftkort: Det finns ett samarbete mellan hotell och liftbolaget i Engadin, där hotellgäster kan köpa mycket rabatterade liftkort. Lista finns på hemsidan. Samtliga boendetips ovan är med på listan säsongen 2014/2015.
Mat: Laga själv är alltid en money saver: Aldi-affären (Cho d’Punt 43) är billigast, Denner (Via Ludains 4) har samma produkter men är lite billgare än Coop (Plazza da Scuola 12).
Äta ute: Laudinela Hotel är populärt bland locals. Piz Pizzeria också prisvärt. Bägge ligger i den del av huvudbyn som heter St Moritz Bad. Hotel Misana i Celerina är värt ett stopp för att kolla inredningen och dricka bärs.
Skidsystem: Corvatsch är högsta liftsystemet, vid foten ligger superlilla byn Surlej och tar du bilvägen över sjön ligger lite större byn Silvaplana. Corviglia är största systemet, ligger ovanför (och nås med lift) från byarna St Moritz och Celerina. Diavolezza och grannberget Lagalb, är oexploaterade skidsystem med få liftar och få pister, desto mer off pist. Gamlingarnas och barnfamiljernas favoritby Pontresina är närmast dessa glaciärbetonade berg. I Malojapasset mot Italien finns en ensam släplift, fin och kul terräng. Är mer för världen en vad den kan verka.
Varför: Bättre friåkningsberg får du leta efter. Andra friåkare får du också leta efter. Engadins olika liftsystem ger dig många olika alternativ, Maloja-passets lift är också värd ett besök, lägg därtill turmöjligheterna i Julierpasset och du inser att Engadin är en dalgång att återvända till.
Information: www.engadin.stmoritz.ch

Lucas Swieykowskis åktips Engadin

Corvatsch: Furtschelas-couloiren är ett måste. ”Glaciären” – kallas så men det är inte så mycket glaciäris längre – ger bra möjligheter. Corvatsch nordsida rakt under kabinliften är alltid en höjdpunkt. Utöver dessa tre områden finns det bra terräng runt Furtschellas, med flera miniskålar som är roliga att leka i. Att skida tillbaka till St Moritz från Corvatsch omkring Hahnensee-pisten är perfekt på eftermiddagen då det ligger fint ljus över den intressanta friåkningsterrängen.

Diavolezza
: När du åker upp för berget: på höger sida (nedifrån sett) av toppen finns tre stora couloirer, skitroliga! Du kan även åka in i Val Arlas vilket är ett lätt och skönt åk. Direkt under kabinen finns episk terräng och inte så mycket folk heller som kör de linjerna. Att skida på Diavolezza på morgonen och sen korsa över till Lagalb är ett bra val, finns riktigt bra couloirer på baksidan av Lagalb. Det långa glaciäråket nedför Morteratsch är coolt, även om det är väldigt enkel åkning så är utsikten fantastisk.

Corviglia
: Piz Nair-kabinen är ett av de bästa alternativen. Utöver det är området kring Glüna-stolsliften bra. Skogen ned mot byn Celerina är fin när det finns mycket snö (dock är det mesta naturskyddsområde) , men om det kommer riktigt mycket snö från söder – åk till Maloja!

Text: Anders Wingqvist
Foto: Fredrik Schenholm
Ta del av skidtester, resereportage, tävlingar och nyheter via vårt nyhetsbrev.

Nyhetsbrevet kan du när som helst avsluta.