När det osannolika och ofattbara händer…

Det började som en helt vanlig skiddag i Chamonix. Det slutade med att Jonas Gille slukades av ett hål, föll ner i en fors och kämpade för sitt liv i närmare en timme.

Man oroar sig för att snön inte ska vara tillräckligt djup, vädret inte tillräckligt fint och att liftköerna ska vara för långa. Men man oroar sig knappast för att man ska slukas av ett stort hål när man åker skidor. Men det var precis vad som hände Jonas Gille när han var i Chamonix för en vecka sedan.

Här är Jonas Gilles egna ord om dagen som förändrade hans liv.


Till mina skidvänner…

Den är en måndag, strålande sol, inte ett moln på himlen. Han (nedan kallad H) och hans skidkompis Patrik (nedan kallad P) befinner sig i skidsystemet Le Tour i Chamonix. P:s föräldrar har haft en lägenhet där i 16 år så P har tillbringat alla sina vinterlov i Chamonix genom åren.


Jonas Gille ett par timmar innan han slukades av hålet. 
Foto: Privat

Det har
 inte snöat på åtta dagar, det är kallt på nätterna och strålande sol på dagarna, vilket innebär att det är väldigt hårt skidföre på berget innan 14-tiden på dagarna. Vid den här tidpunkten trivs man bäst i pisterna, ligga djupt ner på skidorna i långa carvingsvängar.

De befinner sig nu ganska långt ner i systemet, i höjd med trädgränsen. Här kan man välja att följa pisten (nu mer som en transportsträcka) eller välja de opistade och mer branta nedfarterna som i nuläget är riktigt fina, 50 meter breda puckelpister med skog emellan som sen leder in till pisten. De väljer puckelpisten. Det är som sagt måndag så det är nästan folktomt i området. P med sin hästkondis (han har varit på plats i fyra veckor och går nästan dagligen med hudar under skidorna upp mot berget) åker på direkt. H vilar en halv minut innan han beger sig.


13.50

Efter några svängar händer det osannolika och ofattbara…
Snön försvinner under H, han åker ner i ett hål (förmodligen i botten mellan de normalstora pucklarna.) Cirka två meter under marken hamnar han på rygg, dras därefter ner av en fors och glider vidare ner cirka tre meter längs berg och gräs under snötäcket. Han får stopp med hjälp av en gren som han får tag i. Nu står han still, han är oskadd. Hans första tankar: är det här på riktigt, är han där, här och nu…


Högerskidan har löst
ut och sitter fast i öppningen av hålet, vänsterskidan sitter på plats och fungerar som ett stöd mot bergskanten. Han står nu upprätt och det är nästan ett vertikalt parti där han nu står längs bergskanten. Han stödjer sig på vänsterbenet där skidan har hittat en platå att stå på. Det känns som att han befinner sig i en grotta. Det är cirka 50 centimeter mellan hjälmen (huvudet) och det tak som gissningsvis är minst en meter hårt packad snö.   

Han står med ryggen mot forsen som har hög fart. Vänsterfoten/benet står mitt i forsen men han står stadigt. Han inser att det inte är läge att förändra sin position med risk för att tappa fotfästet och hasa ner ytterligare. Han ser sina ljusgröna, nästan självlysande stavar ytterligare cirka tre meter längre ner men annars är det mörkt där nere.


13.56

I det här läget känner han sig maktlös. Han böjer sig dock in mot väggen för att komma så långt ifrån vattenstänket som möjligt, tar av sig handskarna, tar fram mobilen och ringer 112. Täckningen är begränsad men signalen når fram. Det är inget lyckat samtal. Till en början blir han kopplad fram och tillbaka då ingen kan prata engelska. Han själv vet inte var han befinner sig förutom att han är i ett hål/grotta under marken i Le Tours skidsystem. Efter sju minuter beslutar han sig för att avbryta samtalet och försöka få kontakt med P i stället som vet ungefär var han befinner sig. Men han har ej P:s nummer (som är hans sons kompis.)


14.04

Han ringer istället sonen som är hemma nere i byn idag. Även detta samtal når fram. Han förklarar situationen för sin son och ber sin son försöka få tag på P och sms:a hans nummer till P så att P kan ringa upp.

 


14.09

P ringer. Det är en grym lättnad. H förklarar vad som hänt, att det krävs rep och försöker beskriva var han finns. H hittar ett litet hål i bergväggen, där stoppar han in sin mobil för att skydda den mot vattnet så bra som möjligt, men den blir allt blötare och blötare.

Tiden går, forsen trycker på längs benen. H provar att ringa P, han behöver få kontakt, men utan resultat (det visade sig att oljudet från forsen gjorde att P ej kunde höra vad H sa.) H börjar bli ganska nerkyld nu. 



14.26

Ett sms kommer nu från P med texten: “Hjälp är på G!” Det är mycket tankar i huvudet på H nu. Hur långt borta är de? Håller bron/taket av snö ovanför hans huvud? Bara mobilen håller, den är blöt nu. Han håller sig ändå ganska lugn och tänker klart. H anar att han behöver hjälpa dem att hitta hålet. Att ropa när de är i närheten kommer inte hjälpa, de skulle inte höra. Han beslutar sig för att kasta upp sina handskar ur hålet, gör det med framgång. Han sms:ar vad han gjort och återkoppling via sms kommer inom kort att det är uppfattat.

Tiden går, ingen varken hörs eller syns. H börjar nu nästan tveka på om handskarna räcker för att synas. H tar av sig ryggsäcken men inser att den är för tung att kasta upp med en arm genom hålet och risken att tappa fotfästet vid en sådan manöver känns för stor. 


14.45

Plötsligt tittar ett huvud med en orange-blå mössa ut över hålkanten (det visade sig att handskarna var till stor hjälp för att hitta honom). 

H frågar: -Are you ski patrol?
Han svarar: -Yes!
H säger då med en samlad lugn röst: -Good, I need your help (här släpper spänningen och tårarna som väntat på att komma ut, släpps nu fram.)

I det här läget känner sig han trygg, han stoppar ner mobilen i innerfickan på jackan och börjar att förbereda sig för en räddningsaktion. Han byter nu hand och håller i grenen med sin vänstra hand, trycker med sin fria pjäxa på bakbindningen och frigör sig från skidan. Skidan stannar kvar på platån trots forsen, han böjer sig ner, får ett grepp om skidan och räddar även den. Han vänder sig nu om och ser även den andre ski patrol-killen som i nuläget fäster ett rep i ett träd en bit upp.

Han tar nu ett kliv upp och sträcker sig för att få en sele och en karbinhake genom hålet. Han får på sig selen och kopplar ihop repet med selen med hjälp av karbinhaken. Allt går enligt plan, några minuter senare är han uppe ur hålet.

Han är väldigt samlad men har svårt att uttrycka sig, han får dock fram att han är okej men är ordentligt nerkyld. Ski patrol-killen lånar ut sin jacka, lindar in honom i en filt, bäddar ner honom i pulkan och färden ner till byn börjar.


Personen kallad H i ovanstående historia är jag själv.

Det har nu gått sex dagar sen denna osannolika mardröm. Mina funderingar sedan jag kom hem har varit: Hur berättar man det här? Fler av er har jag träffat och pratat med sen jag kom hem, men jag har inte varit redo att berätta tidigare.
Hur ska jag förklara att jag varit inblandad i en olycka som är helt omöjligt att förutse? Att försvinna under marken i en uppkörd puckelpist… Jag kunde inte har gjort något annorlunda för undvika detta. Det är i och för sig inte sant. Hade jag varit hemma i Sverige så hade detta aldrig hänt. Men risken att bli påkörd av en rattfull när man går på trottoaren på Sveavägen är förmodligen större?

Både jag och mobilen överlevde denna ”resa”. Tack vare mobilen har jag också i efterhand kunnat gå igenom händelseförloppet vilket har varit viktigt för mig, kunnat skriva ner alla tider, alla sms, vad som hände, vad jag tänkte (därav mest fakta i ovanstående berättelse.)

Rädslan, ovissheten, mina frusna händer och att jag faktiskt befann mig med noll-gradigt vatten forsade runt benen, ett par meter under marken i 55 minuter, bearbetar jag på annat sätt.

Det är klart att tankarna har gått: Hur länge skulle jag kunnat hålla ut? Att förmodligen mobilen och handsken räddade mitt liv med mera.

Syftet med brevet är som sagt dels att jag för egen del behövde skriva ner det som hänt. Det hjälpte mig också att skriva om mig själv som tredje person. Jag har också frågat mig själv: Kan detta vara en hjälp/påminnelse till andra skidälskare? Jag tror det. Därför har jag valt att dela med mig av min historia.

Man kan som sagt inte förutse denna typ av händelse men man kan tänka lite extra på några saker innan man ger sig ut på berget:

  • Ha alltid en full-laddad mobil med dig (det hade jag.) Helst i en liten genomskinlig plastpåse med dragkedja (det hade jag inte.)
     
  • Ha alltid allas mobilnummer inlagda som du åker med (det hade jag inte, det kostade mig cirka tio minuter i tid den här gången.)
     
  • Lägg in numret i mobilen som går till anläggningens Ski patrol (hade jag ej gjort.)
     
  • Svara ja, när de frågar om du vill köpa till försäkringen på skipasset, pris cirka tre euro extra (det gjorde jag, annars hade jag fått betala räddningen själv.)
     
  • Även om ni inte ska åka offpist, ta med säkerhetsutrustningen ändå, typ transceiver, spade etc. (det gjorde vi inte den här gången, hade min mobil slutat fungera så hade kanske transceiver varit hjälpen.)
     
  • Åk aldrig ensam (det gjorde jag inte heller.)

Denna händelse kommer förmodligen påverka mig på ett eller annat sätt resten av mitt liv. Jag hoppas att denna erfarenhet kan hjälpa någon annan på ett eller annat sätt. 

/Din vän Jonas

Text: Jonas Gille
Foto: Privat

Ta del av skidtester, resereportage, tävlingar och nyheter via vårt nyhetsbrev.

Nyhetsbrevet kan du när som helst avsluta.
16 kommentarer Kommentera   Läs alla kommentarer (16)