Ramundberget – naturligt värre

Har du ledsnat på att hasa runt på slökant i stenhårda backar, trängas i liftköer och aldrig få lägga första spåret? Då är Ramundberget ett självklart val.

Efter två timmar i bil på riksväg 84 så dyker de plötsligt upp jämte bilen. Gråvita till färgen och runt metern höga utgör de ett givet inslag längs de norrländska vägarna under vinterhalvåret. Resultatet av samarbetet mellan Kung Bore och Vägverket i form av rejäla plogkanter är ett efterlängtat inslag. De växande plogkanterna får både förväntningarna och volymen på bilstereon att stiga rejält i takt med att vi närmar oss Ramundberget och tur är nog det. De sista två milen av vägen har inte skämts bort med statliga medel och underredet får sig några rejäla omgångar. Men det spelar mindre roll då surrogater som skidfilmer, skidtidningar och krogmiljöer äntligen skall få ge plats för en skidupplevelse i ett utav Sveriges snösäkraste skidområden.

Denna del av Härjedalen välsignas årligen med rejäla mängder av den vita varan och därför behövs det heller inte några snökanoner i systemet. Just den rikliga tillgången på snö och de tidiga säsongsöppningarna har blivit något av ortens kännetecken. För att inte missa något av det goda så har undertecknad och fotograf Stefan stämt träff med två killar som verkligen känner till området. Magnus Nordlöf med ett förflutet som skidlärare på orten men som numera sadlat om till helikopterguide. Kalle Eriksson, Tänndalen är en utav Sveriges stabilaste storabergsåkare och tillika medlem i den lokala Funäsmaffian. Vi möter upp med grabbarna på parkeringen och alla är riktigt laddade trots att det inte har snöat på ett par dagar.

Transportsträckan bort till Osthangsliften får fungera som uppvärmningsåk. Från toppen av liften följer vi Osthangsleden och tar sikte på masten en bit längre ner. Dagens första åk bjuder på hårda pucklar toppade med uppkörd lössnö och tätt stående fjällbjörkar. Denna kombination påminner om att man bör ha koll på väjningsplikten om inte dagen ska sluta i den orange räddningspulkan. Åkningen är varierande och vi letar oss bort till pisterna K2 och Svarte Petter som för dagen ser ut som en träningsbacke för puckellandslaget. Vi väljer istället att ta ett par åk i skogen mellan pisterna som bjuder på riktigt branta åk i uppkörd lössnö om än ganska korta. Det känns att det var två veckor sedan jag stod på skidorna och jag intalar mig själv att det nog måste vara min bristande lokalkännedom som gör att jag mestadels bara ser ryggarna på Kalle och Magnus hela förmiddagen.

Fotograf Stefan imponerar på samtliga genom att hålla ett högt tempo mellan fjällbjörkarna trots kameraryggsäck och ett ivrigt pratande i com-radion. Vi har svårt att enas om det beror på fyra veckors skidåkning i Nordamerika eller de nya feta skidorna som han har under fötterna. Efter en snabblunch på restaurang Solbrännet som ligger mitt i systemet tycker Magnus och Kalle att det är dags att kolla snötillgången och åkningen i området bortanför Osthangsliften. Vid skylten som påminner oss om lavinfaran gör vi en snabbkoll av våra sändare. Vi är på väg till den första av ett flertal utmanande rännor. Lotten faller på La puta och för dagen så ser den riktigt inbjudande ut. Det har samlats en hel del snö i den smala och ganska branta rännan. Kalle i egenskap av lokalkändis åker först och får ett par riktigt fina svängar ner i rännan. Ofint nog tar han också med sig det mesta av snön vilket lämnar oss övriga kvar med något som mera påminner om rodelbanan i Hammarstrand än det fluff vi först skådade.

Vi andra hasar oss ner en efter en på den stenhårda snön. Belöningen väntar däremot längre ner, skogen efter rännan är nästan helt ospårad. Här står björkarna lite glesare vilket inbjuder till större svängar och högre fart. Vi lägger varv på varv i skogen nedanför rännorna och även om de flesta åken är ganska korta så känns fyrstolsliften i Osthang som en välkommen vila varje gång den dyker upp. Vi avslutar dagen med att ta ett åk ner i Kvarnbäcksravinen som visar sig ha undgått snålblåst och puderjägare som oss. Ett dussin ihållande svängar i riktigt bra kallsnö blir en perfekt avrundning på skiddagen. På vägen tillbaka skymtar vi Helagstoppen ovanför hotelltaket, 800 fallhöjdsmeter i ett enda åk! Medan vi letar efter ölpengar till After-skin ropar Magnus över radion att vi nog inte bör visa oss på styvalinan ikväll. En avbokning har placerat oss i första helikoptergruppen nästa morgon. Plötsligt händer det, eller hur var det nu?

Ingen konstsnö här inte…

Fluff-flull a ´la Ramundberget

Text: Christer Hillörn Foto: Stefan Brodén