Resan som alla drömmer om? The Nordic Loop

Följ med på en över 400 mil lång resa genom Sverige, Norge och Finland. Makalös skidåkning, vågsurf och sladdande bilar inkluderat.

Norra delen av Norden under vintern. Kallt, vindpinat, mörkt och dåligt väder. Sedan kommer våren och på bara några dagar slår det om till midnattssol och slasksnö. Så kan det ju inte vara? Någonstans där mittemellan måste sweetspoten finnas. Med bra snö, ljus och norrsken. Ingen av oss är från norr så det krävdes lite research. Vi kollade noggrant statistik över medeltemperaturer och tider för soluppgångar och solnedgångar. Tillslut så bestämde vi oss. Vecka 10 och vecka 11 borde bli optimalt.

Sladdande bilar i Arjeplog

Med ett crew bestående av Rikard Landrin, min långtida skid- och fotogalna vän, min bror Peder, Jenny från Lund och nyopererade Amelie. Utan något bokat packade vi bilen full med skidor, kameror och våtdräkter. Låt oss se vad Norden har att erbjuda.

”fler kilometer, väg på is, än på asfalt, Arjeplog.”

Med skidåkning i sikte styrde vi bilen ut på E4 och drog norrut. Några timmar senare passerar vi, denna lördagskväll, Vilhelmina och EPA-traktorerna svärmar runt oss. Långa limousiner gjorda av 740’s, jeepar utan tak i den minus 30-gradiga natten, neonljus och wunderbaums och alla med den obligatoriska LGF triangeln bak. Här stannade vi över natten innan vi nästa dag tog sikte mot det enda stället i Sverige där tyska registreringsskyltar är vanligare än svenska, där det finns fler kilometer, väg på is, än på asfalt, Arjeplog. Efter att ha frågat runt bland lite locals, som har tyskan lika nära som norrländskan, fick vi tillslut ett tips.
– Åk till Stefan, fem kilometr’ å till högr’…

Vi åkte dit och knackade på. Stefan öppnar glatt och visar oss vägen ut till sjön som ligger bakom en stor lada. Runt en ö på sjön slingrar sig den plogade banan med mjuka snövallar. Vi slog av ESP, fäste blicken på första kurvan och gasade. In mot varje kurva touchade man snabbt på bromsen, slängde ut baken, tryckte på gasen och gled sidledes genom hela svängen. Allt annat försvinner, en känsla av flytande, det är du och bilen sidledes på isen, fokuset är totalt. Att försöka balansera bilen genom svängarna med gaspådrag, broms och ratt är en utmaning i fart som stimulerar hela kroppen, vi var helt lyriska. Alla borde besöka Stefan. Utan att ha fastnat, alldeles för länge, i snövallen så rullade vi sedan vidare mot Bodö. Sista nattfärjan skulle ge oss lite sömn och ta oss hela vägen till Moskenes i Lofoten.

Vidare mot Lofoten

Vi rullar av färjan bländade av strålkastarna som lyser upp bildäck. Följer vägen norrut mot Reine när vi plötsligt ser det. Ett grönt dovt ljus täcker himlavalvet. Vi stannar, tar på oss alla varma kläder vi kan komma åt och pulsar ut en bit från vägen. Får ned stativet i snön, rullar upp slutartiden till cirka sex sekunder och trycker av, helt stilla, andas inte. Slutarljudet går av och vi kollar på bilden, wow. Att kameran ser mer än vad man gör med blotta ögat är det ingen fråga om, men vackert är det. Välkommen till Lofoten, vårt första planerade stopp längs denna nordiska loop som skall ta oss genom Sverige, runda vackra delar av Norge och sedan avslutas i Finland innan vi glider ner till storstan igen.

Efter att norrskenet avtagit glider vi mot rummet i villan som vi hyrt. Nyckel behövs inte, här står dörren öppen och flera andra bor i huset. Inte ens på toalettdörren finns lås. Här finns tilliten kvar. Dags att sova.

Ni vet känslan när man kommit till en plats mitt i natten och inte sett hur det ser ut, vaknar upp och inser att, det är himmelriket. Berg så långt ögat kan nå på din vänstra sida, hav på din högra och en sol som lyser upp en den blå pol av kväve och syremolekyler, atmosfären, som du badar i.

Slänger in skidorna i bilen och siktar mot Austvågöya, vi stannar till vid en liten högspänningsanläggning tillsammans med flertalet andra turare och tar oss höjdmeter för höjdmeter uppåt. Det är spårat och vi stöter på lite glada norrmän, inte helt ensamma, men det gör inget, det finns tillräckligt med vacker natur att dela på. Här på Torskmannen siktar vi på den mellersta toppen. Rycker av oss hudarna, tar några höjdmetermeter med skidorna i handen, allt för att få en brant start, komma upp lite i fart och sedan kunna lägga storslalomsvängar ner för den 25 grader branta sluttningen. Sätter på oss skidorna uppe på en liten sten som får agera platå. Knäpper de formsprutade pjäxorna och vaggar lite lätt mot plösen. Det känns bra.

Inga uppvärmningsåk här inte, dem har du gjort tidigare säsonger och på gymmet under hela hösten. Nu gäller det direkt från start.

Jag slår stavarna mot varandra, snön från trugorna avlägsnar sig, vänder mig om mot Rikard, vi slår knogarna mot varandra och jag droppar in. Två snabba gungande svängar mellan lite stenar sedan öppnar det upp sig. En hel bergssida, stompig snö och du är redan uppe i 20 meter per sekund. Jag för ut skidorna, får vinklar, skidorna böjer sig och känner hur centrifugalkraften ökar och kan känna handen mot snön när skidorna pekar rätt ner i fallinjen. I det här ögonblicket existerar inget annat. Jag blickar ut över bergstoppar som sticker rakt upp ur havet. En himmel som är djupblå och en konkav sluttning där jag kan se allt från start till slut, inget är bättre. Avslutar svängen för att gå in i nästa, nästa och nästa igen.

Cirka 300 fallhöjdsmeter senare glider jag ut vid sidan av den lilla bergsjön som ligger ovanför trädgränsen. Saktar in och vänder mig bakåt, andas ut. Kroppen är avslappnad men alla system är på högvarv. Jag känner hur hjärtat slår, lungorna fyller blodet med syre och ögonen fastnar direkt, såsom en höks ögon finner en mus, på Rikard som rör sig ner som en prick. Inte många sekunder senare är han nere, hastigt andandes men med ett enormt leende. Vi byter några snabba exalterade ord innan vi tillsammans vänder ner mot nästa sluttning, som leder ned mot bilen.

Elektriska surfbrädor i minusgrader

I bilen tar jag upp telefonen, scrollar igenom Instagram lite snabbt och ser till min förvåning att mina tidigare kollegor på ett företag som gör elektriska surfbrädor är i Lofoten, perfekt då vinden eller swellet inte är närvarande. Jag slår dem en snabb pling och sedan ändrar vi kurs till en gömd bukt. Solen håller på att gå ner i horisonten, vattnet är helt stilla, nästan trögflytande. Fyra grader står det på vattentermometern och vi hoppar i. Synkar kontrollen mot brädan, sätter upp ena foten och kickar iväg med den andra samtidigt som jag trycker in gasen och med ett vinande ljud är man iväg. Du står på en liten bräda som väger ca 25 kilo och den trycker dig framåt i upp emot 50 knyck, eller 27 knop för den nautiske. Du gungar fram och tillbaka och svänger, nu på tinade vattenmolekyler men i samma vackra landskap. Lofoten. Planar ut, styr rakt mot solen, mitt i solgatan som lagt sig på vattnet som en gul dörrmatta mot himlen. Sträcker ut armarna och känner hur håret försöker resa sig under våtdräkten. Magi. Igen.

Elektronerna i batteriet har nu vandrat från sin anod till katod och det finns inte mycket mer att ge. Vi packar ihop och rullar hem, lagar middag, dricker en Lofoten pils, tittar tillbaka på de bilder vi fått under dagen och förbereder för imorgon. Molnen skall nämligen hålla sig annanstans på Tellus än just mellan oss och solen. En sån chans får man bara en gång i livet som en vis ung man en gång sade.

Mer skidåkning

Väckarklockan ringer och kroppen är inte alls redo. Att gå från sin kontorsvardag i stan till att bestiga ett berg och surfa samma dag känner den av. Jag kravlar mig till fotändan av sängen där mobilen ligger för att snooza en gång. Minst… Men så blickar jag ut genom fönstret under gardinen och ser bergen, ser havet och ser solen. Känner mig inte lika trött längre. Fuck you snooze. Silar på långkalsongerna, ner till köket och fixar mackor. In i vår tyska autobahn cruiser och vi slingrar oss vidare längs stränder och bergsfötter. Ny dag, nytt berg, nya turer. Öppnar upp bindningen som är ett litet mekaniskt underverk, siktar in piggarna som låser in mina fötter och traskar vidare. Denna dag är vi nära Svolvaer där anmarschen följer ett längdskidspår innan man viker upp längs bergsryggen till vänster. Den ena foten framför den andra, ensam i tankarna, uppåt.

På väg upp möter vi en väldigt glad liten husky som fint följer oss och dess matte, ”En sådan skulle man ha” säger Rikard. Vit, fluffig, glad och dragvillig mumlar han och drömmer sig tillbaka till åkning med lift.

”En sådan skulle man ha. Vit, fluffig, glad och dragvillig”

Uppe blåser det och sista bootpacken mot toppen kändes allt annat än enkel. ”Håll skidorna på axeln!” ropar Rikard som tagit upp kameran även om det kan innebära att han förfryser fingrarna mot det kalla magnesiumhuset. Som ett segel drar jag upp skidorna, håller dem krampaktigt och nog blev det en bild av det hela. Spända och lite kalla sätter vi på skidorna, man vill inte trilla bakåt här, siktar in oss och glider ut över kanten. Tillsammans svängande ner mot Svolvaer och havet. Halvvägs hittar vi en liten kick, och jag testar mina gamla jibbkunskaper. Lyckas ställa ner den på fötterna, claimar den och glider vidare ner mot bilen.

Vi stannar vid en, som alla matbutiker i Lofoten, extremt dyr “Spar” och köper ett 6-pack Lofoten pils. Rullar in till stugan, hänger upp hudarna för att torka, duschar snabbt innan vi slänger oss i soffan och knäpper upp ölen. Ölen må vara dyr i Norge men blandning av bergstopparna, den klara luften och den sötbäska malten är ovärderlig. Två dagar i Lofoten i slutet på mars och inte ett moln på himlen. Det hör inte till vardagsmaten här. Vi tackar dock glatt och satte oss efterföljande morgon i bilen för att köra mot Narvik.

Där skulle resten av gänget rulla in som inte kunde ta ledigt riktigt lika länge.

Vågsurf och fiske Unstad med omnejd

Men först en liten avstickare till Unstad. Täckta av tjock neopren från topp till tå vandrar vi i snön ner mot stranden. Känner hur kylan når oss när vattnet trängt igenom våtdräkten, andningen ökar snabbt, för att sedan övergår till det normala och vi paddlar ut. Tillslut så kommer vi upp, glider ner för våg facet och försöker svänga lite försiktigt för att undvika vitvattnet. Slänger sig på mage och glider hela vägen in till stranden. Dags att hämta upp Peder, Amelie och Jenny.

Moln och snö drar in över natten så första dagen tar vi oss ner till hamnen för att hitta en fiskebåt. Via turistcentret får vi plats på en och några timmar senare står vi där med spöna i handen. Oerfarna fiskare som vi är hoppades vi bara på något lite större än en sill. Vi sänkte ner krokarna och började föra fiskespöt långsamt upp och ner. Kaptenen kommer ut och säger att på 45 meters djup nu borde vi ha ett stort stim. Och de var det, Peder känner hur det drar till och börjar kämpa för att få upp de som nu sitter på kroken. Han vevar och vevar och tillslut ser man den vid vattenytan, en torsk, på 9 kilo. Den skulle mätta oss alla fem i två dagar. Och vi fick fler, tillräckligt mycket för hela veckan.

Efter en god middag och god natts sömn var det äntligen dags att plocka höjdmeter med hela gänget. En bit utanför Tromsö hittade vi en mindre topp som blev perfekt för dagens äventyr. Lagom lång, fin åkning utför och framförallt en magisk avslutning med fish-taco gjord på gårdagens torsk serverad med en lingon-salsa på pinnbröd som vi gräddade över den öppna elden. Sedan satt vi där och filosoferade medan solen sakta gick ner bakom bergen. Då blev det snabbt isande kallt och vi gled ner de sista hundra metrarna mot bilen.

Vidare till Lyngen

Efter att ha packat om, trängt ihop oss i bilen så närmade vi snart oss vårt nästa mål, Lyngen. Lite drygt en färja och två timmar senare var vi framme. Lyngen är inte lika exponerat mot hav som Lofoten, men har toppar som är betydligt högre och mer extrema åk att välja mellan.

Här träffar vi vår guide Finn Hovem som är snäll, energisk och alltid glad. Med ett par “first decents” på CV’t behöver väldigt få oroa sig över att han inte har kunskapen som krävs. Han visade oss till Acent Decent ski lodge som ligger vid vattnet, bastu med utsikt, stora torkrum för skidor och hudar och topptursberg vars fot ligger i anslutning till parkeringen. Uppe på rummet rullar Finn ut kartan och börjar peka på toppar. Det finns toppar för att klara sig en livstid. Vi går igenom fördelar och nackdelar, kollar vädret på fyra olika vädertjänster och försöker förutse solens bana över bergen och vilka skuggor som kastas. Allt för att få de bästa åket vi kan för dagen. Sedan gör vi lunchmackor, packar ryggsäckarna, byter batterier i transceivers och lägger fram alla kläder. Redo för nya toppturer.

”Storgalten, en tur med femstjärniga reviews på google”

Storgalten, en tur med femstjärniga reviews på google, av de två som gett turen betyg… Men visst hade de rätt. Vi satte på hudarna i gryningen och började förväntansfulla gå uppför. Småpratet övergick långsamt i en perfekt ledformation där var och en gick i sina tankar. Höjdmeter för höjdmeter. Efter ett par timmar så blir det för brant för att gå med skidor så vi får ta av oss, kopplar skidorna på ryggsäcken och börja boot packa uppför. Då och då tittar man upp och säger till sig själv att de är bara en liten bit kvar nu. Sedan öppnar sig landskapet och man blickar ut över toppar, dalar och hav.

Ett leende drar sig upp på ens kinder och man tar ett par djupa andetag, som om man försökte supa in hela stunden, svälja den och spara den för evigt. Jenny droppar in först och uppifrån hör man ropet av glädje fyra svängar in i åkningen. Det är runt 0.5 radianer brant och 1100 fallhöjdsmeter ned till vattnet, vilket ger ett åk på över 2200 meter. Finn har tagit sig ner och radioar upp att det är tillräckligt säkert ifall vi vill köra flera samtidigt. Jag och Peder tittar direkt på varandra, skjuter ifrån med stavarna och slänger oss ut över kanten.

I osynkade storslalomsvängar virvlar snön från Peder upp i ansiktet och vi jagar varandra ner medans skidorna lättar lite på små vinddrivor som ligger jämt utspridda längs åket.

Vi stannar emellanåt för att samla ihop alla och andas lite, sedan droppar vi ner för sista sluttningen. Snön går från kall till lite skarig och man sicksackar mellan sly som om det vore en slalombana. Grenarna slår mot hjälmen, armarna och benen och vi försöker slå dem likt Frida Hansdotter för att inte riva upp något dyrt, vattentåligt men ändå andandes, klädesplagg. Helt plötsligt så är vi ute ur snårskogen glider ut på stranden, hela vägen tills att skidspetsarna nuddar havet. Det är inte många ställen på jorden man kan göra detta på. Balanserandes på stenarna promenerar vi hem till lodgen, kastar upp hudarna för att torka, slänger i ett par vedträn i bastun, går upp och sätter på oss badkläder. Sätter oss sedan en snabb stund i bastun. Någon lång tid behövs inte, för värmen kroppen alstrat under dagen finns där fortfarande. Öppnar dörren och trippar ner till de isande vattnet. Alla muskler i kroppen drar åt sig och när man sänkt huvudet under ytan ilar det och känns som att huvudet skall krympa.

Tillbaka till bastun gör gruset och stenarna under fötterna inte lika ont. Man skall bara tillbaka så snabbt som möjligt, in i bastun, stänger dörren och hoppar upp på översta bänken. Utan att försöka glorifiera alkohol så skall tilläggas att den första är jäkligt god här uppe på högsta bänken, med över tusen fallhöjdsmeter i benen och ett dopp i havet. Dagarna tre som följer är det bara namnet på topparna som bytts ut. Annars följer vi rutinen till punkt och pricka. Man mår bra av rutin sägs det. Det gör vi just nu.

Mot Finland

Dagarna i Lyngen rullar förbi och in rullar vi i Finska Lappland. Mörkret ligger över de nu nästan platta vidderna och temperaturmätaren i bilen drar sig ner till minus 32 grader. Jag öppnar bildörren när vi nått målet och med första andetaget känner man den kalla torra luften dra sig ner i lungorna. Man hostar till och andas sedan lite försiktigare genom näsan. Vi pulsar genom snön till dörren av stugan vi hyrt för natten, sover några timmar och sedan bär det av ytterligare en bit söderut.

Mot Ylläsjärvi där vi tar ett stopp vid en skoteruthyrning. Ser en instruktionsvideo på finska, hoppar in i enorma overaller, får nycklarna i handen och på knackig svenska pekar ägaren och berättar hur vi tar oss ut på sjön där de inte finns några leder man måste hålla sig till eller hastighetsbegränsningar. I kanterna hittar vi uppblåst snö som får hela skoterna att flyta, man gungar upp och ned, sladdar lite och bränner ut på rakan. Wohoo, hör man Peder skrika medan han flyger, fem meter långt efter att kört över en vinddriva. Efter några timmar har man träningsvärk i tummen som man konstant legat och reglerat gasen med. Vi plöjer tillbaka och sätter oss i bilen en sista gång. Klockan är fyra på eftermiddagen och vi har tolv timmar i bilen till Stockholm. Äh, då är vi hemma tidigare än Spy Bar stänger säger Rikard, det är inga konstigheter. Trycker lätt på gasen och våran trogna tysk rullar oss hela vägen hem efter att ha rundat nästan hela norra Norden. The Nordic Loop.

The Nordic Loop

  • 410 mil i bil
  • 7 olika boenden
  • 6 olika sporter
  • 1 Nordic Loop

 

 

Text: Max Ahlberg
Ta del av skidtester, resereportage, tävlingar och nyheter via vårt nyhetsbrev.

Nyhetsbrevet kan du när som helst avsluta.