Revelstoke, paradiset för puderälskaren

Kanada, British Columbia, Revelstoke och vulgära mängder snö. Dessa fyra ting är för mig ekvivalenta uttryck. Nämns något av dessa ord, platser, ting eller för mig synonymer så visualiserar jag direkt det där perfekta åket genom gles skog, djup snö och över pillowfields som aldrig tar slut. Hur kommer det sig? Jag återvände till Revelstoke för att besöka gamla säsongskompisar, skidåkning i världsklass och för att försöka förstå varför jag håller den här lilla staden, dess invånare och kanske framförallt dess skidåkning så kär.

-We are cliffed out mate. 20-25 feet cliff and no way to ski around it. I go first and then I film you from below.

Ben droppar in först, landar fint som en katt men med lite för mycket fart och lite för tung nyfallen snö fastnar han med ena skidan och kastas in i en snötäckt gran. Ett rejält knak och ett stort snömoln tillkommer.

-All good mate, the tree broke and not me this time.

Jag skrattar till, tar ett djupt andetag och kör i Bens spår ut över klippkanten. Landar med bakåtvikt och flyger rätt in i samma gran som Ben någon minut tidigare rammat. Vi är inte världens bästa skidåkare, men fan vad kul vi har tillsammans!

Första dagen i Revelstoke. Det har snöat tre decimeter. Jag blir upphämtad av min Nya Zeeländska gamla säsongs-kompis Ben. Han har, sen jag såg honom senast, bosatt sig i Kanada på heltid, köpt en Dodge Ram V8 och landat ett jobb hos en av de nordamerikanska skidtillverkarna. Han är, likt jag själv, i Revelstoke för att besöka gemensamma vänner från tidigare säsonger.

Mina (nästan) tre veckor i Revelstoke bestod av ständigt föränderliga väderförhållanden. Efter ett rikt snöfall fick jag tillsammans med Ben och hans landsmän, Kieran och Tim, ett par riktigt fina dagar inom systemet. Revelstoke är fantastiskt bra när det kommer till detta och vet du vart du ska åka kan du pumpa orört puder i flera dagar efter snöfall.

Dagarna gick och nya snöfall lös med sin frånvaro. Då var det dags att utnyttja Revelstokes lättillgängliga slack-country. Man tar ”Stoke-chair” upp till toppen, glider ner till systemets utkant, klistrar på sig stighudarna och ger sig av. Bort från systemet och mot nya åk med orörd snö. Turar man ut mot ”South Bowl” och vidare en bit hinner man knappt bli svettig innan man kan få sig ett ruggigt bra skogsåk ner i ”Montana Bowl”. Nöjer man sig inte med det kan man fortsätta in i nästa lilla dalgång, eller bowl, som de säger på plats. Där finns både öppna face och skogsåk som väntar på att bli åkta flera dagar efter snöfall.

 Om man är i Revelstoke och (mot förmodan) inte lyckas pricka in ett av de där monstruösa snöfallen, alternativt om det snöar för mycket och risken för laviner är för stor. Vad gör man då? Faktum är jag skulle vilja påstå att Revelstokes pister är väldigt roliga och det finns både utmaning för den erfarne friåkaren och för nybörjaren. Revelstoke Mountain Resort består av en handfull liftar och femtiosex namngivna pistade nedfarter (är väl typ 30 riktiga pister). När jag gjorde säsong i Revelstoke för ett par år sedan hade vi ett oförglömligt åk från toppen till botten med massvis av naturliga kickers och liknande som alltid var ett vansinnigt kul avslut på en lång dags åkning.

Under mitt senaste besök i Revelstoke råkade jag sammanstråla med den varma och glada värmlänningen Jesper Johansson. En Arvikabo som gjorde sin första säsong i Sälen, där parkerna förvisso är bra, men när det kommer till att droppa feta klippor och åka puder så är ändå Revelstoke ett uppköp.

Jespser och jag övade nosebutters hela förmiddagen medan vår knäskadade fotograf Tybalt, som dessutom är mannen vars soffa jag fick tryna på under mitt besök, hängde på med kameran i högsta hugg. Efter några åk var det dags att äntra Jepsers hemmaplan och den arena jag hållit mig undan de senaste (10!) åren. Funparken, parken eller som den kallas i Revelstoke, ”the terrain park”. Jesper visade direkt var skåpet ska stå med en av sina riktigt feta kork 5:or och jag följde tätt efter med mina gamla hederliga tricks. Det sägs att det är svårt att lära en gammal hund att sitta. Jag må bara vara nyligen fyllda 24 år men rackarns vad mycket lättare det var att lära sig nya trick när man var ung (läs yngre) och dum. Jesper levererade banger efter banger och Tybalt bakom kameran var sprudlande glad då ljuset och molntäcket över dalen föll sig väldigt bra. Revelstoke Mountain Resort håller bra klass på parken och är man en parkråtta som Jesper och är sugen på att utvecklas som friåkare, då är Revelstoke ett bra alternativ.

Som ett avslut på min händelserika resa till Kanada spenderade jag några dagar tillsammans med tjejerna bakom succé-serien KM-days. Inga mindre än Kajsa Larsson och Malou Petersson. När man umgås med Kajsa och Malou är man garanterad träningsvärk dagen efter. Nog för att tjejerna kör hårt och turar hela dagarna, men träningsvärken därifrån är inget. Den är inte ens jämförbar med träningsvärken man får i magen efter allt skratt. Kajsa och Malou är glädjespridare utan dess like och tråkiga stunder existerar inte i deras närvaro.

Kajsa, Malou och jag spenderade mina sista dagar i Revelstoke med att åka, hoppa och filma för deras sista avsnitt, från den nordamerikanske kontinenten, innan de packade väskorna för att flyga över till Europa och fortsätta serien därifrån. Mycket skratt och bakåtvolter finns där att beskåda efter att Malou och jag bestämde oss att bli bättre på den där voltgrejen. Exgymnasten Kajsa var en bra lärare men trots detta var det tur att snön var mjuk att krascha i.

Nu sitter jag i Sverige och knappar på den här artikelliknande reflektionen om Revelstoke och skidåkning i Nordamerika. Var det lika bra som jag kom ihåg det? Var det en illusion eller kan det vara så att Kanada helt enkelt är himmelriket om du söker djup snö och långa skogs-åk? Jag tror inte man behöver vara raketforskare för att dra slutsatsen att smaken är som baken. Samtidigt talar snödjup och gleshet mellan träd för sig själva. Hursomhelst, när det kommer till att rangordna huruvida det är värt att flyga över atlanten (ingen miljöaspekt invägd) eller om man likaväl kan hålla sig i alperna? Vad som är mest snösäkert och vad som ger mest valuta för pengarna? Finns det inga klockrena svar på.  När det väl kommer till kritan är det skidåkningen i goda vänners lag som gör det. Den svårslagna kombinationen av vansinnigt trevligt umgänge med drömskidåkning i Kanada. Där snackar vi svårslaget och kanske är det den simpla ekvationen som byggt upp min glorifierade bild av Revelstoke. Men vad vet jag, åk dit och testa själva!

Revelstoke, Kanada

Fallhöjd: 1 713 meter (störst i hela Nordamerika)
Snöfall: 10,5 meter i snitt
Längsta pist: ”The Last Spike” som är 15,2 kilometer (!)

Text: Olle Stenbäck
Ta del av skidtester, resereportage, tävlingar och nyheter via vårt nyhetsbrev.

Nyhetsbrevet kan du när som helst avsluta.