Säsongsblogg: Val Thorens

2011-02-17 15:12

Här kommer en presentation av Hedda Berander. Förra året bloggade hon från Serre Chevalier men i år är hon i Val Thorens och du följer henne här på Freeride.

Livet består av fyra stora delar:
– Skidåkning
– Jobb
– Fest
– Sömn

Inte alltid i den ordningen. Och kanske inte LIVET som sådant, men mitt liv i Val Thorens gör det. En satellitby längst upp i en dalgång där det varje lördag kommer och går över 20 000 personer, där det aldrig är längre än femton minuters långsam promenad till någonting (och det är om du bor i utkanten) och dit partysugna nordeuropéer vallfärdar på samma sätt som norrmän gör till svenska matbutiker.

Här finns en sjuhelsikes massa skidåkning. Väldigt få träd. Britter i utklädningskläder. Danskar. Två skraltiga parkliftar och en kabinlift som består av ungefär 99% glasruta. En massa uteställen som börjar på S – och några som inte gör det. Här bor jag.

Jag heter Hedda, är tjugotvå år gammal och härstammar från en liten stad någonstans på Sveriges västkust. Tyvärr är det väldigt platt där, så när jag blev gammal nog att sluta bo där på vintern letade jag upp ett ställe med lite mer berg. Det råkade bli Val Thorens, och det var tre säsonger sedan. I år kände jag att det var dags att bege sig tillbaka, dit där allting började. Där jag transformerades från entusiastisk veckis till dumdryg säsongare med ojämn solbränna och ett nästan ohälsosamt förhållande till snö. Dessutom är jag lat, så att bo i en by där det är max två minuters promenad till jobbet, backen, utelivet, you name it – passar mig ganska bra.

Just nu visar Val Thorens upp sin sämstaste sida. Det har inte snöat ordentligt på en månad och jag håller långsamt på att tappa förståndet. I grund och botten älskar jag skidåkning i alla dess former, men när man kan se hur dammlagret på storskidorna blir tjockare för varje dag – då är det jobbigt. Det är pudret som gör skillnaden mellan bra och bäst. Det där vansinniga ljudet av lätt och orörd snö under skidorna. Friheten. Utomhusvarandet. Farten, den skräckblandade förtjusningen och en och annan sten. That’s it.

Så här… ser det inte ut just nu i Val Thorens. Men det har gjort!

I brist på bäst roar jag mig med att försöka åka varenda pist i det smått gigantiska Tre Dalarna, och att slå mig i parken. När jag inte roar mig diskar jag fonduegrytor, vaktar väskor, städar lägenheter och lite allt möjligt som kommer i min väg.

Mina mål med säsongen:
1. Utveckla mina pjäxdans-skills till perfektion.
2. Åka så mycket puder som det bara går.
3. Lära mig raila.
4. Åka varenda, precis varenda backe i 3 Vallees.
5. Bibehålla en ordentlig goggelbränna.

Vad man kan förvänta sig av min blogg från Val Thorens? Frustration, ironi, lyckofnatt, internskämt, ordbajseri, en ohälsosam besatthet av Snowforecast och yr.no, nej inte vet jag. Det är ju min dagbok – mitt liv – som jag ser det, i en tämligen verklighetstrogen version. Förhoppningsvis en läsvärd version dessutom.

Om någon undrar något om byn, snön (bristen därpå) eller hur man på billigaste vis tillreder en pasta carbonara är det bara att hojta iväg en fråga. Passar på att utfärda en varning för alldeles för långa svar.

Fridens liljor och snö vare med er,
Hedda