Salomon S/Lab MTN Summit – 17 000 höjdmeter senare

Turfokuserade pjäxor med lite krut i skalet fortsätter att utvecklas och Freeride fortsätter testa. Under vintern har Oscar Frick så långt hunnit lägga bakom sig 17 000 höjdmeter med Salomon S/Lab MTN Summit, så vad har han för åsikter efter att ha spenderat så mycket tid med pjäxan?

Alternativen bland lätta pjäxor med åkglädje blir fler och bättre, något som märks tydligt i Freerides tidigare test av toppturspjäxor. Pjäxor och fötter är dock komplexa varelser som kan ha svårt att samspela och passformen kommer alltid vara en avgörande del av hur en pjäxa upplevs. Dessutom blir mängden intryck som går att samla in på ca. 2000 höjdmeter begränsat.

Ett långtest ger både större möjlighet att anpassa pjäxan efter testarens fot och mer tid tillsammans med pjäxan. Det gör att intrycket av en enskild pjäxa blir betydligt mycket mer detaljrikt, nackdelen är naturligtvis att det är svårare att direkt jämföra olika pjäxmodeller, men man kan inte få allt här i världen!

Testaren

Mina rent fysisk dimensioner är dryga 180 cm lång med en egenvikt på runt 75 kg. Pjäxorna är testade i storlek 28.5. Skidorna jag använt för testet är ett par Blizzard Zero G 95 i 178 cm längd och ett par Black Crows Vastus Freebird på 171 cm. Tyvärr äger jag inga större skidor med bindningar som är kompatibla med Salomon S/Lab MTN Summit och av någon anledning vill de jag känner själv använda sina puderlagg när det är bra förhållanden. Märkligt…

Åkmässigt har jag beskrivits av en Åre-shredder som att jag “laddar på bra för en toppturare”. Helt konkret innebär det att jag inte tvekar inför att droppa/hoppa pillows upp mot 3 meter – men mycket större än det så vill jag gärna förbereda mig mentalt.

Jag har inga problem att dra på ordentligt, vare sig bland träd eller på öppna fält – men de skidorna jag spenderar mest tid på nu för tiden är begränsande i hur mycket jag klarar av att öppna upp i sämre snö. Deras lätta vikt gör helt enkelt att de lätt blir påverkade av snön och fort kan sticka iväg åt något mindre lyckat håll, något som såklart är värt att ha i åtanke när du läser det här testet.

Skidalpinism och brantåkning är det jag numera finner mest givande. Tyvärr har snöförhållandena i Nord-Norge i år inte varit vad de behöver vara för brantåkning under testtiden, så det har fått utebli. Klättring av lite olika slag har det däremot tacksamt nog gått att få till.

Första Intryck

Precis som de allra flesta lätta pjäxor med styvt flex idag är det en pjäxa med en “öppen” design. Det vill säga att pjäxan saknar plös, den har ingen hårdplast över vristen. Allt stöd när den flexas framåt kommer från överlappet i skaftets övre del.

Det är en lätt pjäxa, men precis som noterats i det tidigare pjäx-testet inför säsongen är det inte den lättaste pjäxan i den här klassen. Vikt måste dock ställas i relation till åkprestanda och styvhet, en pjäxa som presterar riktigt bra vid åkning kan vara värt några extra gram för många.

När vi är inne på vikt så har de flesta pjäxor med öppen design inbyggd damask för att hindra att snö kommer in mellan skalet och innerskon, så även S/Lab MTN Summit. Det förekommer att damasken görs i väldigt tunt och flimsigt tyg för att spara vikt, men Salomon har inte sparat på krutet. Damasken är gjort i ett rejält tyg som dessutom har extra gummibeläggning på de mest slitage-utsatta områdena. Tunna damasker kan slitas fort, men jag skulle bli förvånad om det blir ett problem på S/Lab MTN Summit under pjäxans livstid – oavsett hur många höjdmeter som avverkas. Bra jobbat tycker jag, även om det kostar en handfull gram extra!

Fler saker som bidrar till något högre vikt är höjden på skaftet. Jag har inte jämfört exakt med andra moderna pjäxor av samma typ, men det förekommer definitivt att korta ner skaftet några centimeter för att spara lite vikt – något som går ut över åkprestandan. Även här har Salomon valt att kötta på ordentligt, S/Lab MTN Summit har lika högt skaft som mina freetour-pjäxor, något som ger bra stöd när de pressas hårt.

På skaftet sitter ett relativt traditionellt spänne med karborrelåsning samt en kardborrestrap. Foten hålls på plats med ett spänne av BOA-typ, en slags vajer som spänns genom att snurra på en ratt och sen lossas genom att dra ratten uppåt. Det är inte helt ovanligt att ha liknande system på lättare pjäxor nu för tiden (och det börjar komma även på prestandapjäxor), men min erfarenhet är att det kan vara lite hit-or-miss.

Hur bra det funkar har för mig berott väldigt mycket på hur tillverkaren designat systemet och hur bra ens fot passar i pjäxan. Det drar åt där det drar åt helt enkelt. Såklart är det också en möjlighet att det hänt en del på BOA-spännes-fronten, och när jag kikar på Salomons franken-lösning till spännessystem får jag känslan av att det utvecklats en del sen pjäxorna som bara hade ”korsstygn” av BOA-vajer över foten.

Innerskon är rejäl för att var en pjäxa som ändå platsar in i det lättare segmentet. Den är både tillräckligt tjock för att hålla foten varm och tillräckligt styv i skaftet för bättra på stabiliteten i pjäxan. Speciellt plösen är rejält uppstyvad, vilket hjälper till att avlasta det punkttryck den öppna pjäxdesignen annars kan leda till. Den har också öglor för den som vill använda snörning, men inga snören följer med – det måste köpas separat.

Salomon marknadsför hårt att gummisulan på pjäxan är gjord med 30% återvunnet material. Det är såklart ingenting dåligt, men jag tycker nog företag ska förväntas göra bättre ifrån sig än så för att slå på stora marknadsföringstrumman i ett modernt hållbarhetssammanhang. Gummit i sulan är en otroligt liten del av den totala mängden material i pjäxan, och 30% återvunnet är inte ens en tredjedel.

Ur ett miljöperspektiv skulle jag säga att det är viktigare att pjäxan är robust och verkar vara designad för att hålla, samt ser ut att vara förhållandevis servicebar. Så länge Salomon fortsätter tillhandahålla reservdelar ska det nog gå att fortsätta använda i ordentligt många säsonger. Möjligen med undantag av BOA-spännet över foten, men jag har en känsla av att det är möjligt att byta ut hela läppen den är monterad på om det kniper.

I övrigt har sulan mindre häl- och tåklackar för att använda med stegjärn, men den går inte att använda med vanliga bindningar. Det innebär att Salomon S/Lab MTN Summit får hålla sig till pin-bindningar som bara använder pinnarna fram och bak för att fästa mot pjäxan. De funkar inte tillsammans med hybridbindningar (till exempel Salomon Shift, Fritschi Tecton eller Marker Duke PT), eller alpinbindningar.

Passform

Passformen på pjäxan är bredare. Det är definitivt inte en pjäxa för en smal fot, men den är inte tagen lika långt som Dynafits ultrabreda “TLT-form”. Framför allt på mitten av foten, runt hålfoten, smiter det åt lite mer – helt framme vid tårna är det gott om plats. Salomon själva säger att lästen är 99/105 mm, med vilket de menar lästen mitt på foten respektive framme vid tårna, och jag tror det stämmer ganska bra.

Hur en pjäxa passar är den viktigaste egenskapen en pjäxa kan ha och för min del funkar passformen på Salomon S/Lab MTN Summit ganska bra rakt ur lådan. Jag har dock voluminösa fötter med relativt mycket bredd och högt fotvalv, så även efter att ha värmt innerskorna fick jag justera ena foten med en liten tryckning bakom ena stortån för att få plats, trots gjutna sulor. Det här säger nog mer om mina fötter än om pjäxan, enligt pjäx-professorerna på Höjdmeter i Kiruna har jag en läst på runt 107 mm respektive 105 mm på mina knappt 28.5 cm långa fötter. Så ja, det är pjäxor med stor volym och de kommer sannolikt inte passa den som gillar race-läst på sina alpinpjäxor.

Uppför

Pjäxornas skal är märkta med “frictionless pivot”, och även om det inte är helt realistiskt har Salomon lyckats riktigt bra med gåläget. Så länge pjäxan är uppspänd är det mer ROM än en normal människa behöver och väldigt lite motstånd i rörelsen. Inte riktigt i nivå med rando-race-pjäxor, men såna pjäxor flexar ungefär som sockiplast också. Jämfört med andra pjäxor i samma klass? Då är den uppe i toppsegmentet.

Salomons tanke är att pjäxan ska kunna användas i gåläge utan att kardborrespännet ska behöva lossas, det ska vara nog att släppa upp på spaken. Det funkar… inte bra. I alla fall inte för mig. Det går att köra gåläget på det sättet, men det blir väldigt mycket sämre än om skalet öppnas ordentligt. Sämre än när jag kör mina freetour-pjäxor helt uppspända faktiskt. Dessutom får jag ont i underbenen om jag behåller kardborren i samma läge som jag vill ha när jag åker. Spaken hade behövt betydligt längre utslag för att fungera som tänkt helt enkelt, ingen höjdare tycker jag.

Utan skidor under fötterna är det första jag märker att gummit under foten verkar bli ganska hårt i låga temperaturer. Fördelen med ett hårdare gummi är att det håller bättre, nackdelen är att det inte greppar lika bra. Det är inte hela världen eftersom det enkelt går att åtgärda med ett par stegjärn, men jämfört med andra pjäxor upplever jag dem som snäppet halare till den där gången per säsong det ska bootas över något stenfält, men inte så långt eller exponerat att det är värt att ta på stegjärn.

Med stegjärn på finns inte så mycket att säga – det är ett par pjäxor. Även om klackarna inte går att använda i ett par bindningar är det klart värda att ha för användning med stegjärn, det blir både smidigare att skifta och järnen sitter stabilare när de är på plats jämfört med att ha remmar. Att pjäxorna har bra rörelseomfång underlättar också när det brantar på, men det är ingenting som är unikt för den här pjäxan.

En trevlig detalj som jag uppskattar är att Salomon inkluderat dedikerade öglor för att fästa fångremmar i. Det finns massor av sätt att hacka dit på pjäxor genom att knyta repsnöre runt alla möjliga olika saker – men det är skönt att slippa. Och så en sista detalj – även om det finns öglor för snörning på innerskon tycker jag själv inte att det behövs. Den sitter bra på plats ändå och plösen ligger där den ska, trots att jag turar med pjäxorna helt uppspända. Väldesignade innerskor alltså!

Gå-/Åklägesbyte

Salomon S/Lab MTN Summit är definitivt knölig att ställa om mellan gå- och åkläge. Både spännet på pjäxans skaft och strapen är kardborre. Det fina med det är att justeringen är helt steglös och det utan att behöva hantera den katastrof som är vanliga gängade mikrojusteringsspännen på turpjäxor. Nackdelen är att det är krångligt att spänna pjäxorna lagom mycket.

Med vanliga spännen är det lätt att lära sig ungefär hur hårt pjäxorna ska spännas för olika situationer. Tänk “om det är hårt och brant tar jag tredje hacket, annars funkar det på andra”. Kardborren gör det knepigare. Jag har löst det genom att rita på markeringar på kardborretyget som jag kan använda som riktmärken för vad min “standardspänning” är och så justera nån cm plus eller minus beroende på före. Det funkar ganska bra, men det kräver betydligt mer fokus än vad vanliga spännen hade gjort. Hade det fungerat att tura med kardborren spänd hade det inte varit några problem, men som det är nu blir det pill vid varje omställning.

Det är inte heller det enda som gör omställningen omständig och det blir till slut många bäckar små. Efter kardborrespännet ska pjäxan i åkläge, och Salomon har tyvärr kvar samma mekanism som i deras äldre pjäxor. Inte bara dåligt; det är en välbeprövad design som håller bra och är ordentligt inkörd. Jag har fullt förtroende för de två gedigna metallplattorna och den fjäderbelastade ”pinnen” som skjuts in mellan dem – men den är också otroligt fipplig. Varför måste spaken för att ändra mellan gå- och åkläge vara så liten och bökig? Det borde gå att få till en bättre lösning.

Trots tunna och ofodrade handskar är det krångligt att få till det tycker jag, med tjockare handskar mer eller mindre bara glömma. Det finns en tunn tygögla påsydd för att underlätta, men att lyckas få tag på den är svårare än att bara rycka i spaken. Förmodligen går det att bättra på genom att själv knyta dit ett 2 mm repsnöre med en ordentligt fiskarknut eller apnäve på, men det är oavsett en design som inte är helt optimal.

Sista steget är att skruva på BOA-spännet. Det är i sig inga problem, det går överraskande fort, men återigen så finns det inga direkta referenser för hur hårt spännet är åtdraget. Dessutom är det inte ett BOA-spänne av typen som går att backa, det går bara att spänna hårdare eller släppa upp helt. Här har jag inte hittat något bra sätt att markera hur åtspänt jag brukar ha det, utan får gå på ungefärlig känsla varje gång. Det är ingen katastrof, bara en till detalj som ökar på den totala fippligheten vid omställningar.

Nerför

Även om det är relativt krångligt att skifta över i åkläget har Salomon lyckats konstruera ett riktigt kompetent bygge när det väl är gjort. Det är en flexmässigt relativt styv pjäxa för viktklassen och jag tycker att uppskattningen på runt 105 från det förra testet stämmer bra. Flexet har en trevlig och jämn progression med bra känsla, även om jag personligen hade föredragit något mer motstånd precis i slutet av flexionen. Men då är jag verkligen inne på smådetaljer.

 

I slutet av flexionen upplever jag små tendenser till “fotkollaps”, det vill säga att plasten i pjäxans fot inte orkar hålla emot och viker sig. För åkningen skulle en fullständig fotkollaps innebära att stödet från pjäxan, och därmed responsen, försvinner – något som brukar beskrivas som att ”trampa igenom”. På S/Lab MTN Summit är det dock långt från det stadiet, det jag känner är snarare att progressionen på flexet avtar något precis i botten när jag tar i riktigt ordentligt.

Det är ingenting som påverkar mig när jag kör, men jag tycker ändå det bör nämnas eftersom tyngre åkare skulle kunna få problem om de pressar på med riktigt hårt plöstryck och stora g-krafter. Helt konkret – om du väger 105 kg tror jag inte du ska förvänta dig att storslalom-svängar i hård pist är en behaglig upplevelse, men om du skaffar den här pjäxan för att göra det har du ändå bommat.

Sidledesglappet som nämnts i tidigare recensioner har jag inte märkt något av, jag tycker snarare det är en stabil och direkt överföring i sidled från de här pjäxorna. Glappet framåt/bakåt i gålägesmekanismen upplever jag däremot som relativt stort, men det kan också ha att göra med att jag blivit van vid mina freetour-pjäxor som aktivt trycker ihop skalet och därmed saknar glappet helt och hållet.

Oavsett är det mycket sällan jag får någon glappkänsla när jag åker. Det är undantagsvis jag kan få ett litet nys av det när jag snabbt måste gå från balanserat surfande till rejält plöstryck för att komma runt ett träd eller liknande, men på det stora hela ingenting som påverkar mig vare sig mentalt eller rent fysiskt i min åkning.

Som tidigare nämnt, BOA-lösningen är bökig jämfört med traditionella spännen, men Salomon har lyckats få till något riktigt bra med sin invecklade ingenjörsjulgran till spänne. Andra pjäxor jag testat med BOA, då av typen som bara har “korsstygn” med BOA-vajern över foten, har funkat sådär. Det har blivit tryck på fel ställen, jag har inte kunnat spänna åt riktigt bra och det har inte funnits något för att hålla ner vristen och hälen ordentligt.

Jag kan inte säga annat än att Salomon åtgärdat samtliga av de problemen, åtminstone för min fot! Jag skulle gissa att de har lagt ner en del tid på att få till det. Trycket är jämnt över foten, det är inga problem att vrida på så att det känns som att foten går av och – det bästa av allt – på något magiskt sätt ger den där vrist-spännes-aktiga saken faktiskt bra tryck över vristen! Om jag ska vara riktigt näsvis skulle jag föredra hacket mer tryck i vristpännet, men även i sitt nuvarande utförande är det riktigt bra och definitivt ljusår bättre än alla andra lösningar jag testat på lättviktspjäxor.

Att köra min “vardagsåkning” med Salomon S/Lab MTN Summit är inga som helst problem. Jag studsar på pillows och droppar utan att känna att pjäxorna är begränsande och så länge jag landar balanserat kunde det lika gärna vara mina större pjäxor jag åkte på. Jag har gjort rejäla baksäteslandningar, varit nära att gå över styret och räddat felskär utan att pjäxorna ställer till det. Nej, det är inte riktigt lika direkta som mina freetouring-pjäxor, och det kräver oftast att vara lite mer skärpt och responsiv för att räta upp såna klanterier, men det skiljer också 350 gram per pjäxa och ganska mycket i gålägesfriktionen.

 

Jag måste erkänna att jag inte vågat prova mig på att ladda på maxdrop. Det skulle kunna vara så att pjäxorna börjar begränsa vid 5-6 meter drop, men om det är din forte letar du nog oavsett efter andra kvaliteter i dina skodon. En mentalt bra dag med bra snö (och ordentligt bas) skulle jag gärna prova, men hittills har snöläget i Nord-Norge inte tillåtit det tyvärr.

Sammantaget är jag imponerad av hur de här pjäxorna presterar utför. Speciellt om man tar hänsyn till vikten, för även om det inte är den absolut lättaste pjäxan i klassen är den ändå betydligt lättare än den genomsnittliga freetour-pjäxan och är inte allt för långt från när det kommer till åkpresetanda.

Slutsats

Salomon S/Lab MTN Summit är en lättare pjäxa för den som ändå inte vill tumma för mycket på åkpresentandan och har fötter med volym. Det är ett steg ner från en renodlat freetour-pjäxa, men den har ändå märkbart mer bett i åkningen än andra pjäxor i samma klass.

Priset som måste betalas är en skvätt extra vikt och en relativt bökig omställningsprocess mellan gå- och åkläge jämfört med andra lättviktspjäxor. I gengäld fås en pjäxa som förmodligen har det bästa systemet för att spänna fast foten av någon lättviktspjäxa på marknaden i kombination med ett gåläge som är i toppklass.

Liten notis om hur jag resonerat runt betygen jämfört med den tidigare recensenten:

• ”Konstruktion” tycker jag förtjänar att skruvas upp ett hack. Jag har använt pjäxor med den här typen av gå/åklägesmekanism förut och har aldrig haft problem med den. Med det sagt har jag full förståelse för varför den kan upplevas som lite skakig, men det är beprövad och välfungerande konstruktion. Plasten i pjäxan känns definitivt mindre ”premium” än andra, men det finns också fördelar med det när det kommer till justeringsmöjligheterna.
• ”I och Ur” har jag justerat ner lite. Jag får kämpa en del för att komma ner i pjäxan med mina plattformsfötter och det finns definitivt pjäxor som är enklare att få på.
• ”Gå”-kategorin tycker jag är spot on från tidigare. Gåläget är riktigt bra men det blir avdrag för att det blir så mycket sämre om pjäxorna inte spänns upp helt och hållet. Även det hårdare, lite halkigare, gummit i sulan drar ner lite.
• ”Åka”-kategorin har jag justerat upp rejält. Jag har en fot som fungerar bra i den här pjäxan, och mina pjäxor har heller inte haft några problem med sidledesglapp. Det, i kombination med franken-BOA-spännet som fungerar otroligt bra, ger en pjäxa i absoluta toppklass i sin kategori när det kommer till åkningen.
• ”Spännen, Straps och Gålägesmekanism” tycker jag är satt helt rätt. Det är en mycket fipplig pjäxa helt enkelt.

Text: Oscar Frick