Spårlöst i Brixen

I Brixens offpist ligger snön orörd till du väljer att åka i den. Den lilla österrikiska skidorten är perfekt för lata friåkare som hellre åker liftburet puder än knatar i timmar för några svängar.

Namnet på skidsystemet vi har siktat in oss på låter lite som en snöslunga från österrikiska TV-Shop. Sanningen är att SkiWelt, eller SkiWelt Wilder Kaiser–Brixental, är ett av Österrikes största sammanlänkade skidsystem och det ligger relativt nära både München, Salzburg och Innsbruck, vilket gör det smidigt att ta sig till.

Byarna som utformar det omfattande systemet på närmare 300 kilometer pist är Brixen, Söll, Going, Westendorf, Hopfgarten, Itter, Kelchsau, Scheffau och Ellmau. Några dalar västerut dominerar pälsar, dyra klockor och välbärgade gäster i populära Kitzbühel, som även det utgör en del av det gigantiska skidsystemet.

Jag och min gode vän Johan Kristofers kommer att utgå från Brixen, en ort med cirka 2 500 invånare. Det vore en lögn att säga att byn ger ett livligt första intryck när vi rullar genom huvudgatan någon minut efter midnatt. Vår taxichaufför visar ingen barmhärtighet utan summerar byn kort och gott som ”död”. Den stora behållningen enligt taxichauffören är Wunderbar – en tveksam källarlokal där han tipsar om intima dansshower för en billig peng. Han erbjuder sig att köra oss dit men vi avböjer vänligt.

Följande morgon ringer väckarklockan klockan strax efter sju. Solen har börjat leta sig fram mellan bergstopparna, det är vindstilla och vi bestämmer oss för att komma igång med dagen så fort som möjligt. Efter en välsmakande frukost och en kort promenad till gondolen står vi vid dalstationen med Westendorf som ett alternativ och Brixen, med tillhörande grannsystem som likt ett rotsystem sprider ut sig i alplandskapet, som ett annat. Lotten den första dagen faller på Brixen.

Någon kö är det inte tal om och kabinen tar oss snabbt upp till Hoch Brixen, innan vi fortsätter vidare upp till Hohe Salve. Morgonsolens strålar värmer och snön ger ifrån sig ett knarrande ljud när vi glider fram i den nypistade backen. Majoriteten av våra skidkamrater har sol, god mat och pistcruising på schemat, vilket i och för sig låter som en behaglig att-göra-lista, men jag och Johan har helt andra planer med vår vistelse.

Som spejare smyger vi oss fram längs med pistkanten och spanar med stort intresse ned mellan träden. Långt där nere ser vi liften och mellan oss och den finns bara ospårande möjligheter. Det rycker i skidtarmen. Ett lugnt förstaåk? Nä, skulle inte tro det.

Vi fortsätter vår sightseeing i systemet och rör oss bortåt mot outforskade områden. Söll, Scheffau och Elmau bockas av och vi blir förvånade, men likaså lyckliga, över det svaga intresset för snön utanför pisterna. Det är kanske inte några exponerade superåk som erbjuds men lättillgängligheten och terrängen tilltalar oss.

Artikelförfattaren visar vägen i Brixen. Foto: Johan Kristofers

Lunchtid, och vi fyller på med ny energi och nya planer Foto: Ola Melin

Vi stannar till för att äta lunch och passar samtidigt på att syna pistkartan. Efter en snabbanalys anar vi att ledorden för resan kommer att vara lättillgänglighet och rolig terräng. Resten av eftermiddagen håller vi till ner mot Söll och Itter där vi varvar piståkning med ett par korta avstickare inne bland träden.

Man brukar säga att alla skidorter levererar om det har snöat mycket. Jag är beredd att hålla med. Däremot så behöver det inte komma särskilt stora mängder för att skidåkningen ska bli magisk. Så länge dina konkurrenter visar dåligt intresse för snön kan den vid rätt väder hålla sig under en lång tid. Redan under vår första dag i Brixen inser vi att här är de flesta gästerna helt ointresserade av vad som erbjuds där de markerade pisterna slutar.

Följande dag bestämmer vi oss för att undersöka åkningen i Westendorf. Där finns systemets högsta topp, Fleiding, som mäter strax under 1 900 meter över havet. Det som vi framförallt är nyfikna på är åkningen ner mot Westendorf, som vi har blivit tipsade om. Det är dimmigt och inte helt optimalt väder för att utforska ett nytt berg men vi är bland de första i liften, spända på vad dagen har att erbjuda.

Lifthuset uppe på Choralpe, 1 822 meter över havet.
Foto: Ola Melin

Vi passerar Panoramic Restaurant på toppen Choralpe och tar oss sakta fram på transportsträckan bort mot Talkaser-toppen. Johan, som är ett par meter framför mig, stannar plötsligt till. Jag kommer ifatt honom och när jag vänder blicken nedåt dalen förstår jag varför han har stannat. Ett smalare fält med orörd snö slingrar sig ner ett tiotal meter mellan träden för att sedan vika av skiers right.

Under ett par sekunder brottas jag med handsken i jackfickan innan jag till slut lyckas fiska upp pistkartan. Vi går hastigt igenom våra möjligheter och konstaterar att någonstans där på andra sidan träden ska det finnas en backe. Jag trycker slarvigt ner kartan i fickan igen. Johan kör först och jag tar rygg på honom. Vad är det med oss och lugna förstaåk?

Johan Kristoffers goes Janne Boklöv light i Brixens skog.
Foto: Ola Melin

De första svängarna slår gårdagens premiär med råge. Johan plöjer först och jag följer tätt där efter. Vi kommer fram till ett större fält där snön är mer solpåverkad och efter ett par svängar förstår vi att det är inne bland träden vi ska hålla till. I jakten på kall och fin snö skråar vi över fältet och in i nästa trädklunga. Farten tilltar, träden svischar förbi i periferin och blir allt fler. Till slut är vi omringade och tvingas stanna helt. För några sekunder är vi vilse, innan Johan upptäcker pisten och vi tråcklar oss genom den täta skogen, ut i pisten.

Vi åker ner till mittenstationen och bestämmer oss för att ta kabinen upp till toppen igen. Vi vill ringa in området så gott det går och inbillar oss att den bästa åkningen finns i systemets övre del. När vi kommer upp till Choralpe beslutar vi oss för att skippa transportsträckan och istället ta oss runt lifthuset för att nå en yta vi spanat in från liften. Inledningen av åket är lite knepigt, med mycket småträd och halvrutten snö men så fort vi kommer ner till träden byter snön fort skepnad.

Framåt eftermiddagen hittar vi någorlunda i systemet och säkra kort varvas med avstickare och nya upptäckter. De två kabinlifterna har blivit våra riktmärken och fungerar lite likt en restartknapp i ett TV-spel, och tar oss till toppen igen.

Vi står ett snöbollskast från pisten och funderar på var vi ska åka härnäst. Runtomkring oss är det översnöade granar, stillhet, kall luft och tystnad. Då och då ser vi konturerna av skidåkare mellan träden och hör dovt tjoande från pisten som tränger igenom. Johan kollar på mig med en osäker blick.

– Varför åker ingen här? Och vågar vi åka här?, frågar han och pekar med staven vidare nedåt i fallinjen och med backen i ryggen.

Det är två befogade frågor. Det 200 meter långa och 50 meter breda snöfältet lockar betydligt mer än att snedda ut genom den täta skogen och dela uppkörd pist med de andra turisterna. Äventyr är trevligt och i värsta fall får ta en taxi hem – ner kommer vi alltid. Vårt resonemang är både naivt och korkat men bedövade av skidruset ser vi oss själva som genier.

Beslutet att välja bort pisten för vår fortsatta utforskning visar sig vara klokt. Stubbar och nedfallna träd gör att vi de kommande sekunderna kan njuta av böljande terräng och orörd snö. Johan gör en lång vänstersväng, lättar utför en stubbe och landar ett par meter framför mig. Jag konstaterar att ljudet av skidor som skär genom kall snö och den knappt märkbara susningen när man passerar ett träd borde kunna köpas som ljudspår.

Vi tar oss ner ytterligare en bit innan en mindre ravin får oss att stanna till. Det är som ett mentalt vägskäl. Vågar vi fortsätta? Kommer vi hamna i en ödslig dal och försätta oss själva i en situation som varken tur, glädje eller eufori kan köpa oss ur? Än en gång chansar vi. Den lilla oron som bubblade upp när vi tänkte på att eventuellt hika en dalgång försvinner i samma stund som vi lämnar den flacka transportsträckan och säger hej till orörd snö.

Med ett leende på läpparna betar vi höjdmeter. Dyker det mot all förmodan upp ett spår kan vi ge oss fan på att det är våra egna. Vi lever i en bubbla där spårad snö, trängsel och konkurrens är ord som inte ens är påtänkta. Det officiella språket är ljudligt tjoande och varje andetag ger oss ny energi till våra ben. Vi har en singla-slant-mentalitet och turas om att med frågande och höjda ögonbryn peka staven ner mot skogsdungarna för att få en axelryckning och ett leende till svars.

Johan, som står på en transportsträcka, tycker det är konstigt att ingen har åkt här .
Foto: Ola Melin

Receptet är enkelt: Lämna pisten. Hitta en orörd yta som lockar. Åk. Stanna till och tro att du är vilse. Upptäck att pisten endast är ett tjugotal meter bort. Åk vidare till en översnöad transportsträcka. Inse att det bara är att åka vidare. Skratta. Njut. Skråa tillbaka till mellanstationen. Upprepa tills låren säger stopp.

Efter lunch bestämmer vi oss för att testa på åkningen på den sida som vätter ner mot Brixen. Inledningsvis finns det gott om fina öppna ytor som vi känner oss hemma i, men en stor nackdel är att man måste åka hela vägen ner till dalen för att kunna ta sig tillbaka upp till toppen igen. Visst, åkningen i den övre delen är bra men stakningen för att komma tillbaka till dalstationen hade man gärna sluppit.

På kvällen, strax efter klockan sex, får vi ett infall att testa på kvällsskidåkning i Söll. En timme senare står vi på någon vänster med nyslipade storslalomlagg redo att testa på skidåkning i lampornas sken. Kvällsskidåkning var fram till den här kvällen en företeelse som jag faktiskt aldrig testat på nere i Alperna. Jag hade tidigare avskrivit skidåkning efter skidåkning som en dum idé och är därför lite skeptisk till hela spektaklet när jag sitter i liften på väg upp. Skidorna under fötterna är något helt annat än vad jag är van vid och istället för mjuka kuddar och snösprut så ska jag ligga på kant och plocka racepoäng.

1 400 fallhöjdsmeter senare är jag lyrisk. Johan likaså. Vi orkar med fem åk från toppen till botten men sen tar det stopp. Efter att ha varit i backen hela dagen samt avverkat tre timmars kvällsskidåkning säger kroppen ifrån. Vi bestämmer oss för att lämna tillbaka skidorna och ta en öl inne på Moonlight Bar och varva ner. Tror vi ja…

Inne på afterskin (ja, det är ju faktiskt efter skidåkning) är det inte sitta-ner-och-snacka-över-en-öl-nivå. Snarare tvärtom. Det är en uppskruvad stämning och medelåldern ligger någonstans runt 50 år. Näsorna är röda, ljudnivån hög och värmen från afterskifantasterna har gjort att fönsterrutorna immat igen. De klassiska alpdängorna varvas med 80-talsdisko och hårdrock.

Blyg och nykter är raka motsatsen till hur jag skulle beskriva den österrikiska äldre kvinnan som under tio minuter försöker bugga med mig. Med en svettig, och något fränt doftande underställströja, skriker hon med till musiken innan hon till slut ger sig på ett nytt offer ute på dansgolvet.

Något reserverade står jag och Johan i baren och ser hur pjäxdansen på en given signal övergår i ett långt tåg. Självutnämnd lokförare blir en äldre man som med hjälp av ett hemmasnickrat teckenspråk, höjda ögonbryn och ett stort leende till slut får in både mig och Johan i tåget. Efter en kort resa i lokalen mynnar tåget ut i en synkroniserad dans till tonerna av YMCA. Klockan har precis passerat tio på kvällen och afterskin har bara börjat…

Den gungande afterskin får avrunda vår vistelse i Alperna för den här gången. Dagarna har gått fort och SkiWelt är en trevlig bekantskap, väl värt ett återbesök. Och har jag vägarna förbi igen så blir det definitivt kvällsskidåkning i Söll med tillhörande afterski på Moonlight Bar. Nästa gång är det kanske jag som får vara lok.

Text: Ola Melin
Foto: Ola Melin