Svalbard by night

Svalbard bjuder på rå, avskalad vildmark och magiskt ljus, speciellt i januari. Per Arnsäter begav sig nästan så långt norrut jorden tillåter i jakt på höjdmeter och snö.

Vår guide Samuel ”Sam” Duc visar hur hans Mauser, från andra världskriget, fungerar. Vid en isbjörnsattack gäller det att i första hand avfyra skrämselskott, hjälper inte det får man skjuta isbjörnen.

En ljudlig knall hörs och plötsligt bländas ögonen av ett skarpt vitt ljus. Vår franske guide Samuel ”Sam” Duc kan inte dölja sin ilska, han förbannar högljutt och spottar ur sig: ”Varför i hela världen gjorde du så, jag sa till er att se upp”. 

Alla sänker blicken och Niclas ber om ursäkt. Med sin ångerfulla uppsyn ser han ut att vilja smälta ner genom den arktiska permafrosten. Vi står utanför Sam Duc och hans flickväns bostad som är ett vitt tält, fast förankrat med diverse linor, några hundra meter från landsvägens slut. Ur tältets smala skorsten dansar en vit rökplym ut och lägger sig som ett sträck, parallellt med taket, i den 20-gradiga kylan. Runt tältet har Sam Duc riggat snubbeltrådar kopplade till knallskott, allt för att skydda sig mot ovälkomna isbjörnar. 

Snubbeltrådarna är inte helt lätta att se i den mörka januarimorgonen och precis när vi ska ge oss iväg klampar Niclas, under en sekunds ouppmärksamhet, rakt in i en av trådarna. Efter den lilla fadäsen känns det som att det är en utmärkt tidpunkt att rätta in sig i ledet och börja huda mot Trollsteinen, 837 meter över havet, som är målet för dagen. 

Under tystnad når vi Larsbreen, glaciären mellan Sarkofagen och Trollsteinen. Enligt Sam Duc är det ingen fara för glaciärsprickor. Men senare på dagen ska det visa sig att jag ändå kommer att få se Larsbreen från insidan.

Vi gör oss redo för att påbörja dagens topptur till Trollsteinen.

Det är vindpinat, kallt och ensligt, men fantastiskt vackert.

Vi når Trollsteinens toppkam vid 13-tiden. Det är fortfarande polarnatt och många veckor kvar innan solen faktiskt syns ovanför horisonten.

Idag räknar man med att det finns ungefär 3500 isbjörnar på Svalbard, det är 1000 fler än vad det finns människor på ögruppen. Av den anledningen skidar Sam Duc längst fram i ledet med en skarpladdad Mauser, från andra världskriget, hängd över ryggen. Om en isbjörn skulle visa sig gäller det att främst hålla ihop och avfyra skrämselskott, i värsta fall skjuta i självförsvar. Men det är något som Sam Duc aldrig har behövt göra trots att han sett många isbjörnar. 

Vi rör oss över glaciären och i ryggen försvinner Longyearbyens trötta ljussken samtidigt som en magnifik fullmåne kastar ett blekt sken över det vilda landskapet. Jag tänker att det är så här det måste vara på månen. Det är mörkt, kallt, kargt och ensligt, men fantastiskt vackert. En känsla av upprymdhet och äventyr infinner sig i takt med stighudarnas släpande längs snötäcket. Det kanske var så här Henry Rudi, ”isbjörnskungen”, kände sig för nästan hundra år sedan när han jagade isbjörn på Svalbard. En vinter sägs det att han sköt 117 stycken. 

Allt eftersom vi plockar höjdmeter igen efter den relativt platta glaciären stiger stämningen, trots kylan som biter i tår och fingrar. När vi når Trollsteinens toppkam vid 13-tiden ser vi en brandgul strimma ljus i söder. Det är fortfarande polarnatt och många veckor kvar innan solen faktiskt syns ovanför horisonten. Men det är långt ifrån kolsvart. Fullmånens ljus och den svaga strimman soljus vid horisonten målar landskapet i magiska blåtoner. Mellan oss och nordpolen ligger nu bara fjäll, hav och is. 
 

Vi fikar inuti en glaciärspricka…

…som vi senare utforskar lite mer.

Sista biten ner i mörkret blir mest en transportsträcka, men kylan och dagens toppbesök börjar ta ut sin rätt, och det blir några vurpor i sällskapet innan vi når parkeringen.

Efter lite kex och varm saft i magen är det dags att vända neråt och få några välförtjänta svängar Svalbardpuder. Det ska erkännas att det mest är vindpackat, men vad gör det när det känns som man åker utför på månen. 

En kvart senare känns det som att jag halkar runt i en grönblänkande mage på ett döende urtidsdjur. Klimatförändringarna märks tydligt på ett ställe som Svalbard med krympande glaciärer och smältande havsisar. Paradoxalt nog bryts det kol på Svalbard och Longyearbyen värms upp av det svarta guldet.

För första gången befinner jag mig inuti en glaciär och Larsbreens innandöme är smått klaustrofobiskt. Och om det inte vore för att vi alla krupit ner frivilligt så hade det varit rent skräckinjagande. Det är Sam Duc som guidat oss ner i glaciärsprickan via en snögrotta som han har grävt. Isen skiftar i grönblått och vattnet som forsar fram här på sommaren har lämnat sand och sten fastfrusna längs sidorna.

Efter besöket i glaciärsprickan blir sista biten ner i mörkret mest en transportsträcka, men kylan och dagens toppbesök börjar ta ut sin rätt, och det blir några vurpor i sällskapet innan vi når parkeringen. 

Att åka till Svalbard redan i januari, när kylan och mörkret fortfarande dominerar, är speciellt. Eller annorlunda kanske är rätt ord, annorlunda och lite magiskt. Nästa besök får bli under våren, när det blåa ljuset förbytts i midnattssol och dygnets alla timmar går att utnyttja.

 

Text: Per Arnsäter
Foto: Per Arnsäter