Vercorin – Den okända grannen

St Luc och Zinal är ganska kända orter nu mer. Det bör de också vara, det är riktigt bra åkning där. I samma system finns dock en lite mindre känd ort, som på något mystiskt vis inte blivit lika känd. Tillåt mig presentera Vercorin!


Marja Persson: ”Jahapp, omgiven av dårar, som vanligt.”
Foto: Anna Persson

St Luc i januari 2010.
–    Alltså Jonsson, det är inte så lätt som du tror det där.
–    Ääääh! Det där är väl lugnt.
–    Nja… Fred körde där för några år sedan. Det är konvext och jävligt.
–    Ja ja. Det blir bra.
En timme senare har jag åkt ett åk som var ganska ”konvext och jävligt”, och isigt. Det kändes riktigt dåligt, och såg ännu sämre ut. Rematch? Troligt va? Vi bytte ort istället.

Vi hade i några dagar befunnit oss i Val d’Anniviers-området, där vi jagat puder men fått is. Förhållandena var helt ok men att hitta bra snö hade i St Luc, Grimentz och Zinal har blivit ganska svårt. Vi behövde något nytt. När Free Radicals filmare Bergman, som inte är en man av starka ord, på sin lugna, knorrande skånska säger saker i stil med: Vercorin är ganska bra då är det inte så mycket att tänka på – man åker bara dit. Och eftersom vi praktiskt taget redan var där var det till och med mindre än ingenting att tänka på. Vi drog till Vercorin.


Emanuel ”The looks and Ladd” Hedvall, Johan ”Mustaschen” Jonsson och Marja ”Den Norrländska Präriens Gudinna” Persson.
Foto: Johan Jonsson

Även om Bergman besitter extremt bra kunskaper inom området ”Europeiska Skidorter”, var det ändå med en viss skepticism jag tillsammans med honom, hans fru Anna, Marja Persson och Emanuel ”Mosse” Hedvall satte mig på äggliften vid 1330 meters höjd över havet. Om min skepticism kom från min önskan om  att ibland vara lite tvärt emot eller från en misstro mot okända skidorter låter jag vara osagt, men upp kom vi hur som helst. Upp till Cret-du-Midi, drygt 1000 fallhöjdsmeter högre upp.



Vercorin är alltså ingen speciellt hög skidort men den högalpina terrängen som finns är det inget fel på alls. Det finns inga liftburna åk som kommer att gå till historien som längst, fetast eller brantast. Men Vercorin har någonting annat, som många ibland glömmer – bra terräng. Visst, ett åk som Engelbergs Laub är otroligt. 1000 meters fallhöjd perfekt lutning, helt slätt och fint. Slätt och fint… Eller slätt och tråkigt, kanske?

Vercorin är inte tråkigt. Det är visserligen inget Chamonix med gigantisk fallhöjd, enorma puderfält och moderna liftar. Och tack för det! Det betyder nämligen också att det inte är ett Chamonix, med slagsmål i liftkön (liftköer existerar sällan i Vercorin), enorma puderfält som innan lunch förvandlats till vidsträckta puckelfält och en attityd som får en att vilja dra en kastspya på hela alpvärlden och bara dra hem till Sverige.


Marja Persson laddar på i 180.
Foto: Johan Jonsson
Från toppen av äggliften kan man efter väderlek göra några olika val. En solig dag kan man börja med att ta ett litet nätt jazzåk i pisten som uppvärmning för att sedan ta liften upp till toppen med det militäriska namnet Mt. Major. Och för alla som inte skyr hikande som pesten, bör man från här ta en liten promenad, och det är alltså La Brinta man tar sikte på.

När man har klivit av liften går det snabbt att se att det från La Brinta finns flera olika alternativ, och man behöver inte alls gå hela vägen upp. På sidan som vetter ner mot botten av Cabanon-liften finns flera stora fält som efter ett snöfall håller sig ospårade relativt länge. Skråa in i botten av dem, eller gå hela vägen upp. Det är upp till var och ens pepp och benstyrka.


Marja jobbar framför fotograf Patrik Lindqvist.
Foto: Johan Jonsson

Emanuel Hedvall laddar på i 120.
Foto: Johan Jonsson

Den kanske roligaste terrängen i Vercorin ligger i just det här området. Står man vid Mt. Major, och har La Brinta till höger i synfältet, och botten av Traciut-liften (du ser inte denna, men låtsas) till vänster, så har du en enorm lekpark framför dig. Snöfält, kullar, klippor av varierande storlek. Brant åkning, mittimellanåkning och en del snäll åkning. Ju längre ner mot botten av Tracuit-liften man kommer, desto snällare blir terrängen.

Vill man ta en liten längre tur kan man från Mt. Major vika av ”bortåt”. Alltså, rakt motsatt riktning från liftsystemet. Är man hurtig börjar man åket med att gå upp på La Brinta och sedan köra hela baksidan. Innan du gör detta bör du dock prata med någon local du litar på, eller köra med guide, så att du inte villar bort dig totalt.


Så här vill man att det ska se ut när man ska droppa in i ett skogsåk. I Vercorin gör det det.
Foto: Johan Jonsson

Är vädret lite sämre, som i Vercorin egentligen inte är någon nackdel, kör man självklart i skogen. Om den högalpina åkningen är rolig är den ändå inte i närheten av lika konkurrenskraftig som skogsåkningen. På många ställen i Schweiz är skogsåkningen, på grund av satansavkomman gems (en alpget, reds anm) helt förbjuden. I Vercorin är så gott som all skog öppen. Och den mesta skogsåkningen är dessutom väldigt bra. Hallelujah!

Det är bäst att utgå från Crêt-du-Midi när man ska köra i skogen men härifrån har man flera val. Ett är att vika av skiers left och sen hålla sig på skiers left-sidan om Sigeroulaz-liften. Här är skogen ungefär perfekt. På vissa ställen är den lite tät, men när det bredvid den täta skogen alltid finns en fin glänta, så finns det ingen anledning att riskera några grangrenslingar. Kolla pistkartan, fråga någon som vet och kör med lite sunt förnuft så kommer du ner på den röda pisten som tar dig tillbaka till dalstationen. Det går även att hålla lite mer skiers right, köra rakt över pisten, för att sen fortsätta i nästa skog.


Marja Persson drar av en vass vänster i Vercorin. Magisk terräng!
Foto: Johan Jonsson

Ett skogsområde som är extremt roligt, men leder till något extremt farligt, provade jag på när jag körde lite vilse. Mosse körde så många backflips i ett åk att jag blev alldeles snurrig och slarvade bort resten av gruppen. Jag tänkte att jag bara kunde sammanstråla med dem i botten, och bombade ner i skogen en bit skiers right om äggliften. Åkningen var magisk. Riktigt brant, med pillows och snö så det räckte och blev över. Lyckan var total, och någonstans där i euforin glömde jag totalt av att jag inte visste var jag befann mig. Undrar varför det inte är några spår här? borde jag ha tänkt, men tjoade bara högt för mig själv; Inga spår! Wiii! Ni hittade inte hit, era suckers!

När jag åkt några hundra meter ospårat började jag dock tänka efter och kom på snabbt fram till att jag borde ta det lite piano. Tur var det, för när jag till sist stannade innan ett ”krön”, hade jag ett stup framför mig som hade gjort Jamie Pierre skakis. Att ens försöka ta sig ner var det inte tal om, utan jag fick snällt gå tillbaka uppåt. Efter ett tag hittade jag dock någon form av väg/längdskidspår som jag kunde staka mig hemåt på. (Om ni på pistkartan undrar var jag befann mig, så kan ni följa den rosa vägen ”bakåt”, dra ett streck där den slutar, till den skarpa kurvan på det gula strecket, som är bilvägen. Precis ovanför den kurvan ligger ett stup, och här vill man inte åka skidor).


Men har man inte studerat pistkartan tillräckligt, händer det att man i sin iver åker för långt, och måste knalla hem på ensliga skogsvägar…
Foto: Johan Jonsson

Emanuel Hedvall är ingen ”vegetarisk” person direkt så när han skulle laga middag en kväll, och annonserade att det skulle bli en sallad, kom det  inte som en chock att det blev en köttsallad.
Foto: Johan Jonsson

Egentligen borde man väl inte berätta om sådana här misstag, men med tanke på att (nästan) alla gör dem, så fungerar den lilla anekdoten hellre som ett varnande exempel.
–    Kolla pistkartan ordentligt.
–    Åk inte ensam.
–    Prata med folk som känner till orten.
Jag föll för stundens lycka. Det händer, men ska försöka undvika det…


Skön vänster i djup snö.
Foto: Johan Jonsson

Om man istället vill åka där det inte är några stup, kan man vika av mot skiers right lite tidigare än vad jag gjorde. Då får man en del rolig åkning, men inte något långt åk. Då är en annan, lite bättre, variation, att åka mellan Sigeroulazliften och äggliften. Där ligger ett litet skogsparti med kul åkning i, och man kan hoppa på ägget vid mellanstationen när man kommer ur det, eller bara fortsätta rakt ner istället.


Marja pratar med schweiziska pillows.
Foto: Johan Jonsson

Det bästa med Vercorin, är att det inte är så mycket folk här. Precis som på alla skidorter är det ibland liftköer här, men det är ganska sällan. Prisnivåerna är, för att vara Schweiz, ganska humana, och att få tag på boende är sällan något problem. En annan bra fördel är att det inom en kort bilfärd finns flera riktigt bra skidorter, som alla ingår i samma liftkort.

Närmsta flygplats är Genève, och dit är det knappt 20 mil. Vill man besöka en mindre stad i närheten, ligger på Sierre och Sion inom en radie på tre mil. För den som inte har bil, kan ett tredagarspass för lokaltransport rekommenderas. Det kostar 38 CHF, och gäller all lokaltrafik i närområdet, och till Sion, Sierre och Martigny. Prisvärt. Nattlivet är kanske inte att skriva hem om, så jag tänker inte ta upp det här heller. Men vill man ta en öl är det klart byn bjuder på after ski.

Egentligen vill jag inte säga någonting negativt om Vercorin. Men party animals och fallhöjdsjägare bör kanske se sig om efter andra orter. Övriga – åk dit.
 

Mer information om Vercorin hittar du på www.vercorin.ch
Text: Johan Jonsson
Foto: Johan Jonsson
Ta del av skidtester, resereportage, tävlingar och nyheter via vårt nyhetsbrev.

Nyhetsbrevet kan du när som helst avsluta.