X Games vinnande attityd

Ola Melin tar sig en funderare kring X Games, actionsporternas egna OS, som nu har startat på allvar i Aspen. Vad är X Games och vad är inte X Games?

Året är 1997. 38 000 människor i ett smockat Big Bear Lake har bevittnat hur extremsportare tagit oskulden av det som närmast kan klassas som Extrem-OS. Tävlingen sänds till inte mindre än 198 (!) olika länder och folk på plats har bevittnat grenar som isklättring och halfpipe. Vissa rynkar på näsan åt det nya tävlingsformatet. Det är inte slalom. Inte ens nästan. Det är något nytt och fräscht, något häftigt. Åkarna har sparkat igång X Games-cirkusen.

Året är 2008. Platsen är Buttermilk Mountain Aspen, Colorado. Uttrycket ”still going strong” suddas sakta ut efter att det under de senaste åren hörts röster viskandes att den dåliga publiktillströmningen gjort att Aspen har tröttnat på att vara arrangör. Man har tagit sig i kragen och rett ut det hela och kan ännu ett år servera action i högsta klass. Men mycket har hänt sedan Ross Powers, Dennis Rey och Mike Nick briljerade i sluttningarna i Big Bear Lake och Crested Butte.

Säg hej till bandanas, kläder i XXXL och en enorm TV-cirkus. Åkarna laddar som aldrig förr och rotationer och akrobatik som hade placerat sig på pallen i ett par gymnastikgrenar bockas av på att-göra-listan. Större, fetare och galnare står nu artister som Simon Dumont, Shaun White, Tanner Hall, Antti Auitti, Sarah Burke och Jon Olsson med flera redo att servera slopestyle-, halfpipe och big air-kunskaper på löpande band och få skid- och snowboardtokiga människor över hela världen att frossa i den yttersta eliten av åkare… Under en helg. Eh, va fan!? Lite fjuttigt va? En helg! Visst att man inte kan komma i närheten av sporter som till exempel fotboll och hockey gällande medieuppmärksamhet men att nästintill bara ge utrymme åt skid- och snowboardvärlden under en helg är skrattretande. Är det verkligen en tråkigt sport?

Sportkanaler kan sända cricket en hel förmiddag (inget illa menat om cricket) medans extremsportare får nöja sig med en notis i tidningen eller ett par rutor på Sportnytt. Men då ska det också vara något väldigt speciellt som har hänt. Ett uppror kanske skulle vara på sin plats? Är det någon som har numret till Engelbrekt? Äh, något måste helt enkelt hända.

Åter till X Games som fascinerar mig. Här har världens bästa åkare chansen att visa upp sig, sina sponsorer och sina kunskaper i luften och ändå lyser inte viljan att vinna till varje pris igenom. Tanner kör på som en galning i pipen och Andreas Håtveit står tillsammans med Jon och skrattar och berättar hur överlägsen Mr Hall har varit. Vilken attityd. Det är denna känsla, denna bakgårdskänsla, som aldrig får försvinna. Att alla vill vinna förstår vem som helst men att se glädjen på åkarna precis innan de drar iväg inför slopestylen eller sekunderna innan ett åk i pipen och ger high five med sin främsta konkurrent är mäktigt.

Tänk er ett scenario inför en fotbollsmatch, att de båda lagens anfallare skulle stå och ger varandra tips och idéer och träna avslut tillsammans. Rimmar ganska dåligt. Det är just denna del som, hur stor skid- och snowboardåkningen än blir, måste finnas kvar. Det är detta som är åkningens hjärta och stavas passion.

Nej, nu drar vi igång och även fast jag inte är något inbiten parkåkare utan hellre håller mig till den djupare snön kommer jag att följa tävlingen med förväntan. Kanske inte med en sverigeflagga i näven och målad i ansiktet men med förhoppning om att årets X Games kommer att bli ett säljande skyltfönster. Det behöver åkarna. Det behöver vi!

Text: Ola Melin