Deeptalk med Erik Sunnerheim

Från ingenstans var han plötsligt där. I Åre var han känd som ”demonen”, åkaren man inte såg, bara två spår i snön. Freeride mötte upp med Sveriges hemligaste åkare för att diskutera tävling, fotografering och varför han fortfarande vill jobba på oljerigg trots att han ”lever drömmen”.

–Jag är ny här. Jag hittar inte så bra. 
Erik Sunnerheim är hyllad för sin lekfulla och avslappnade åkstil. Tack vare att han under flera åk åkte snowboard har han utvecklat en säregen skidstil på berget..

En lugn röst möter mig på andra sidan luren. Jag har stämt möte med Erik Sunnerheim inne i centrala Stockholm. Kvällen innan har jag fått ett SMS från Erik där han kryptiskt skriver ”jag åker hem på lördag.”

Jag har velat göra intervjun med den tystlåtne Järpen-sonen under flera år och nu när möjligheten äntligen kommit upp ska han lämna staden två dagar senare. Vi bestämmer tid och plats och lite naivt tänker jag mig inte för då Erik inte är från Stockholm eller är speciellt road av att vara inne i stan. Snabbt inser jag att det är svårt att se honom på fler ställen än på berget.

Metodiskt försöker jag utröna om Erik verkligen är där vi har bestämt möte eller om jag behöver guida rätt. Efter några samtal och en förklaring som innefattar korvmoj, bilar och korsning, lyckas vi lokalisera varandra och på håll kan jag se en leende kille med pliriga ögon komma mot mig.
–Det är inte lätt att cykla här, bilar överallt, är det första jag hör när jag skakar hand med Erik.

Erik Sunnerheim har successivt stigit i vetskap på den svenska skidscenen och när han för två år sedan vann nordens kanske mest prestigefyllda tävling, Röldal Freeride Challange, lämnade han ett avtryck efter sig som få andra kan upprepa. Tävlingen, som ofta hålls under varma och slaskiga förhållanden runt april på den norska skidorten Röldal, brukar vara avslutning för den norska friåkningscupen och sedan ett antal år även en möjlighet att förvärva ett Wild card till Freeride world tour, världstouren i friåkning.

Segern kunde varit början på något stort, en fortsättning på den mirakulösa utvecklingskurva som oljearbetaren Erik visat upp sedan han återupptagit skidåkningen igen efter tio års brädåkande. Det är den perfekta vinsten som alla journalister borde älska. En riktig Åshöjdens BK-saga där lärjungen plötsligt obemärkt blivit mästare. Segern innebar visserligen att han fick tävla mot de stora killarna och tjejerna på världstouren, men det där stora uteblev och istället för en ny början blev vinsten början på slutet eftersom Erik ville annat.

Du har en inte helt lyckad tävlingssäsong bakom dig. Åtta ditt första år på touren, en sensation, och 24:a i år. Vad hände?
–Ska jag vara ärlig så vet jag inte ens vilken placering jag hade första året. Jag hade någon vag aning om att det var 10:e plats, men om du säger 8:a så är det säkert sant. Jag gör inte det där för att få något resultat. Jag gör det bara för att det är en kul grej. Till skillnad från några av de andra på touren så lever inte jag av min skidåkning, så jag känner inte den pressen de gör. Går det dåligt för dem så får de ju inte samma lön som om det går bra. Jag behöver inte tänka på det, säger Erik Sunnerheim.

Ja, vi kanske kan ta och prata lite om ditt jobb. Till skillnad från andra ”skidåkare” på touren har du ett heltidsjobb?
–Ja, jag kom precis hem från mitt jobb och mellanlandade I Stockholm efter två veckor på plattformen. Sedan några år tillbaka arbetar jag roterande skift på en olje- och gasplattform utanför den norska kusten.

Den typen av jobb brukar innebära en hel del ledig tid om jag inte missminner mig? Utifrån vad jag sett på din Facebook under sommaren verkar du haft en hel del ledig tid?
–Det är en fantastisk rotation för mig. Det är två veckor på plattformen, max. Hemma i tre veckor, sedan jobbar jag två veckor och sedan ledig fyra veckor. Sådär pågår det. Så när jag är hemma och ledig är det antingen tre eller fyra lediga veckor på raken.

 

Erik med gänget på oljeplattformen.
Oljeriggen.

Det låter som en drömsetup för de flesta med så mycket ledig tid?
–Jag är nog en av få som verkligen gillar det. Jag har något vid sidan av, jag åker skidor. Men det finns en hel del arbetare där ute som blir galna av all ledig tid. De måste skaffa extraarbeten hemma där de bor för att inte bli allt för uttråkade. Det är inte pengar som är problemet, utan tiden som saknar struktur. Jag arbetar större delen av året förutom vintern, då jag tar helt ledigt. Det är kanske inte något som min arbetsgivare direkt uppskattar men om de inte ger mig ledigt säger jag upp mig.
Det är klart att arbetsgivaren knorrar lite när jag kommer tillbaka varje år med samma krav, eftersom de måste hyra in en annan person som gör mitt jobb och det kostar mycket pengar. Så jag tror inte jag är deras drömanställd. Men å andra sidan så tror jag också att de tycker det är lite kul att en av deras anställda är aktiv i en udda sport. Men för många andra på avdelning som röker och bara väntar på att den lediga tiden ska gå, ja då blir det långa dagar och kanske inte en ”drömsetup”

För den som inte varit på en plattform, beskriv vad du egentligen gör och hur arbetet ter sig?

–På ett sätt är det ganska enkelt, vi bygger ställning. Vi sätter upp ställningar på plattformen så elektriker eller rörmokare kan komma åt kablage och rör för service. Av säkerhetsskäl så kan man inte glida runt med fällstege och göra den typen av arbete, utan man måste skapa en stabil ställning där exempelvis elektriker istället kan stå och byta pilla i taket. Det kanske låter ineffektivt och det är det. Men det finns mycket pengar I branschen och det är viktigt att allting fungerar som det ska. Sen blir det en hel del väntan också mellan jobben. Att byta ett lysrörarmatur kostar i runda slängar 100 000 på plattformen med transport, alla löner, service, ställningsbyggande etc. Så man ser gärna till att underhålla allt innan det blir panik, då blir det ännu dyrare.

Vad gör du då?
–Jag tränar, kollar lite film. Nu senaste tiden har jag haft problem med ryggen så det har fått bli löpning och spinning. Jag var i Italien i februari och skulle göra en trea nedför en rätt hög klippa. Jag visste att jag var tvungen att landa lite på skär för att klara av att stå den, men i landningen skar min skida fast och jag flög över nosen In i ett träd med skallen före. Det tog tvärstopp. Jag fick någon form av kotkompression, ungefär som tre små blåmärken mellan kotorna. Det blev slutet på tävlingssäsongen. Doktorn säger att jag kan träna så länge jag inte har ont och det enda jag kan göra för tillfället är just löpning och cykla. Inte ultimat uppladdning inför vintern men det går åt rätt håll.

Tillsammans med sin äldre bror Dan, började Erik tidigt att nöta käpp i Edsåsdalens slalomklubb och sen Duveds slalomklubb. Som många andra bestod livet av skola, polare och slalomkäppar. När de andra killarna kom i puberteten och rasade iväg både längdmässigt och viktmässigt fick Erik svårt att hänga med. Hans tunna kropp kunde inte skapa samma energi och därmed kunde han inte ta sig ned lika snabbt som sina konkurrenter. Det hade dessutom blivit för nötigt att göra samma sak hela tiden, så han slutade med det alpina, det fick vara nog.
–Friåkning fanns inte överhuvudtaget så jag åkte inte skidor alls under några år efter att jag slutat. Jag började åka lite bräda istället, men det blev bara några dagar om året. Jag sysslade med annat och hade inga planer på att åka skidor alls.

Under de tio år som Erik åkte bräda utvecklade han det öga för terrängen som han idag är så uppskattad för. Han tar sig an berget på ett helt annat sätt än de flesta andra skidåkare. Han leker ned för berget och “poppar” på allt han ser. Hans åkning är starkt influerad av lekfullheten och glädjen man så ofta ser hos brädåkare och inte hos skidåkare.
–Jag kan sakna hur enkelt det är att poppa på en bräda jämfört med skidor, det är bara att rycka till över ett rep.

Henrik Windstedt plöjer djupsnö i Italien. @eriksunnerheim står bakom kameran.

Vad var det som gjorde att du började åka skidor igen?
–Jag minns det väldigt tydligt. Jag var i Åre och hade fått låna ett par skidor av någon. Det var vårslaskigt och solen sken en dag i april. Jag gled av WC-liften och tog vägen genom slalombacken. På vägen upp hade jag sett några poppa en knöl som ligger under liften. Alla som åkt den vet att det är en underbar skapelse som tillåter en att hoppa hur långt eller kort man vill utan hårt nedslag. Jag kommer ihåg känslan när jag flög ut därifrån första gången med skidor och sedan hände någonting. Jag fick en knäpp och istället för att fortsätta ned för backen åkte jag in under liftgatan och elvade ner. Jag tror jag aldrig åkt så snabbt efter det, men det var då jag förstod att jag måste börja åka skidor igen…
Sen fortsatte jag åka skidor under blandade former i några år. Jag åkte någon vecka här och någon vecka där. Jag jobbade som maskinist på en fraktbåt parallellt. Det var ett jobb jag faktiskt aldrig trodde jag skulle lämna – det var perfekt för mig. Men skidsuget ökade i takt med att jag åkte mer och för varje dag jag vistades på snö blev det roligare. Precis så ska det vara tycker jag.

Gjorde du någon säsong?
–Nej, jag har aldrig gjort någon riktig säsong på det sättet, åkt iväg och levt på brödsmulor. Jag har jobbat parallellt hela tiden och tagit semester eller helt slutat jobba under vintern för att åka. Men har hela tiden bott kvar hemma i Järpen.

Så du åkte bara för att det var kul? Ingen plan?
–Ja, svårare är det inte.

Kan du berätta lite om ditt förhållande att åka skidor ensam på berget?
–De flesta jag känner tycker om att åka skidor med andra åkare. Sitta i liften, ljuga lite, peppa varandra och så. Jag tycker mest det är bökigt. För det första måste jag vänta på andra människor och jag får inte åka i min egen takt. Dessutom är det lätt att det uppstår ett misspepp bland åkare där man snackar ned varandra innan man ska köra något. Typ “akta stenen där nere” eller så. Jag förstår ju att man gör det i all välmening, men när jag åker själv är jag 200 procent fokuserad. Eftersom jag vet att jag inte kan misslyckas om jag hoppar en hög klippa eller åker ett exponerat åk. För de flesta låter det kanske konstigt, men för mig är det normalt och det är så jag vill ha det. Om jag träffar några under dagen så är det en bonus men jag är inte tvungen att åka med dem om man inte bestämt det innan.

Om man ser till Eriks yttre ska han inte kunna åka skidor som han gör. Erik är smal, närmare tunn och så långt ifrån bilden av de muskulösa alpina kropparna som ofta står som modell för en bra skidåkare. Den alpina kroppen är en skapelse som snarare ser ut som en svullen massa, än den lätta smidiga kropp som Erik har. Spridningen av hur mycket folk tränar är visserligen större inom friåkning än alpint, men fler och fler åkare inser fördelarna och nödvändigheten med att träna och bygga upp sina kroppar.  
–Jag skulle gissa att jag har 20-30 kilo mindre massa mot en hel del av de andra åkarna på touren. Det är klart att det gör skillnad.

En snöig och fin dag i Österrike tidigare under vintern – @Danielronnback står bakom kameran.

Erik tränar mycket under försäsongen och är på inget sätt otränad, men när han åker ser det ut som han flyter ovanför snön, en lätthet som gör att han smeker berget på sin väg mot åkets botten. Det är något religiöst att se en åkare som Erik ta sig ned för ett berg, det ser så lekande lätt ut och samtidigt utstrålar han en glädje på berget med sina svängar som få andra åkare gör.
–Jag tycker det är jäkligt coolt att se en åkare som Sverre åka ned för ett berg, det är så mycket muskler. Det är så mäktigt, det blir nästan så det ekar på berget när han kör.

När det kommer till Eriks egna stil svarar han undvikande. Hans stil uppskattas inte alltid av domarna och sedan han tog sig in på världstouren har han blivit medveten om att åkning inte alltid handlar om hur man tar sig ned. Det handlar också om hur det ser ut när man tar sig ned.  

Din stil är hyllad bland några av världens bästa skidåkare och nästan alla säger samma sak. Att du är grym att åka med för att du har ett sånt åkpepp och gör det oväntade. Hur känns det att höra sånt?
–Det är klart man blir glad. Jag åker ju bara skidor. Men jag är lika imponerad av dem.

Sunnerheim laid back.
Hur blir det i vinter?
–Vi får se om jag tävlar i år. Först ska jag bli frisk i ryggen, men sen kände jag faktiskt att det inte var så kul förra året att tävla. Det är ett jäkla resande. Jag har kanske andra planer… Jag ska på en teamträff i Myrkdalen med ”Four elements” nu i februari, så det ser jag fram emot. Det känns mer som en puderresa än en teamträff, det känns fritt.

Hur menar du då?
–Det är konstigt. Så lite skidåkning jag har åkt de två senaste åren har jag nog inte gjort på säkert tio år. Det är lite märkligt det där. Ju bättre kontrakt man fått och ju mer man tävlat, desto mindre hinner jag åka skidor. Jag åker skidor för att det är det jag älskar och det är så jag vill ha det. Att vara med på världstouren var skoj, men nu kan jag känna att jag har gjort det…det kanske är dags för något annat nu? Dessutom är det dyrt att hålla på och resa till saker man inte är sugen på att göra.

För många åkare är det kanske inte ett val att sluta åka sådär abrupt, eftersom man har kontrakt som binder en till att man presterar bra resultat?
–Jo jag vet, men jag har alltid åkt skidor för att det är skoj och för min egen skull. Jag tycker inte det är kul att skicka tre mail och fyra samtal för att i slutändan tjata till sig olika skidprylar i början av januari. Det kanske är lite dumt att tänka så, men jag känner mig som en parasit när jag är så. När man behöver tjata på fakturor som inte betalas i tid och sånt. Sen är det massa andra saker som kommer med det här att ha sponsorer också, man ska iväg på teamträffar, hänga en vecka på ISPO eller photoshoots. Jag trivs bättre på berget och lägger hellre min tid där. Jag vill ju bara åka skidor. Jag har funderat på att jobba två extra veckor på plattformen istället, så kan jag ju köpa allt jag vill och slipper all den där ångesten…

Erik tystnar och vi blickar båda ut över den park som ligger framför oss. Runt omkring springer småbarn som skrattar ena sekunden, för att under nästa möte med föräldrarnas blick brista ut i gråt av saknad. Längre bort spelar några tioåringar fotboll och hela parken badar i ett rött sken från den låga kvällssolen. Det är fredag och Stockholm är på väg hem till sina lägenheter och hus för att fira att ännu en helg hägrar framför dem. Erik sitter tyst och blickar ut över parken, tar en klunk från den kalla ölen och utan att släppa blicken från glaset säger han sedan.
–Det lilla jag har tjänat på skidåkning, det är i princip ingenting. Det jag lagt på skidåking, det har jag tagit från mina egna ficka. Han tystnar igen och tittar upp från glaset.

De andra svenskarna på touren du åker med har en annan situation.
–Det är ju coolt att Henke (Windstedt) och Reine (Barkered) kan tjäna så mycket som de faktiskt gör på skidåkning. Det är svinbra för dem. Men jag förstår inte hur jag skulle gjort om jag inte haft det jobbet jag har. Hur skulle jag göra då? Jag skulle ju gå i konkurs i januari. Dels att man inte har tid att jobba någonting, man måste ju åka-åka-åka varje dag för att bli bättre och bygga upp självförtroende. Tappar man några veckor mitt i säsongen, då är man många steg efter.

Det är många åkares dröm att få ett fett kontrakt och åka runt på en räkmacka resten av karriären. Är det något som står emellan dig och den delen av skidåkningsbranschen?
–Ja, alltså jag vill verkligen inte. Även om jag mot all förmodan skulle kunna ta mig dit så vill jag inte. Min mardröm är ett kontrakt där jag blir erbjuden en halv miljon men måste komma minst topp 10 på touren. Fy fan vad hemskt det skulle kännas. Det skulle kännas hemskt att få den pressen på sig. Skulle någon sponsor säga så till mig så säger jag bara tack å hej. På en gång. Men nu vill ju alla att man ska hålla på att blogga och hit å dit. “Då bli’re inge” är mitt svar.  Jag är inte en sådan åkare eller människa som gör sånt. Jag kan nästan tycka synd om de åkare som offrat allt de gjort för att ligga i den absoluta toppen. Alla måsten, resor från familjen, riskerna med att bli skadad. Man har inte råd med att bli skadad. Det tycker jag är så himla skönt för egen del. Känner jag inte för att åka skidor nästa månad, då åker jag bara ut på jobbar. Missförstå mig rätt, jag är jättetacksam för all hjälp jag har fått från mina sponsorer under åren, utan dem hade jag inte kunnat tävlat på det sättet jag gjort…men ibland önskar jag att det fanns ett annat sätt.

@eriksunnerheim hoppar en liten klippa i Stubaital, Österrike

Du har trots ditt motstånd till twitter och bloggar blivit en hejare på att ta bilder med mobilen. Dina bilder vittnar alltid om en barnslig glädje till att göra roliga saker och du lyckas på något sätt även komponera så att det blir vilsamt för ögat.
–Tycker du? Det gör mig glad att höra. Men jag tänker inte så mycket, jag försöker mest fånga känslan. Det är något som jag gör för att det är kul att försöka fånga känslan på bild.

Vi ska precis gå från parken som vid det här laget börjar bli både kall och avbefolkad. Jag påminner honom om när vi träffades i Åre för något år sedan och saker började att lossna för honom. Erik hade precis kommit hem från Monaco där han hälsat på Henke Windstedt och även gjort ett bra resultat på touren, våren hade anlänt till Åre och stämningen var avslappnad och harmonisk. Erik skulle precis åka till plattformen.
Kommer du ihåg vad jag fråga dig?
–Nej det gör jag faktiskt inte.
–Jag frågade dig hur det kändes att Henke bor i Monaco och du ska ut på plattform ute på Nordsjön igen. Du svarare ”Ja, men plattformen är ju mitt Monaco. Det är ju mitt Monaco där ute”. Kommer du ihåg det?
–Ja, men det är ju så säger Erik och tittar på mig.
–Där har jag allt. Sjöutsikt, gym, fritid.

Skidbranschen är inte annorlunda mot andra områden. Alla älskar en bra story! Historien om killen som kom från ingenstans, hade smeknamnet demonen, agerade i det tysta, utan krav på uppmärksamhet och bara pang, så vann han en tävling och blev hyllad. En riktig askungesaga i sportformat. Erik hade till synes allt för sig, men ändå valde han något annat. Han gick på känsla.

Text: Kristoffer Frenkel
Foto: Erik Sunnerheim, Daniel Rönnbäck