Diavolezza: Ett djävulskt bra skidberg

En kabin. En sittlift. Ett schweiziskt berg med nära tusen fallhöjdsmeter kul skidterräng: Diavolezza är liftbaserad friåkning i sitt esse. Pang på, rakt i krysset utan krusiduller. Och med St Moritz som dragplåster i dalgången är konkurrensen hårdare om skumpa & ostron nere i lyxbyn än om de orörda lössnöfälten uppe på berget.

Skiddagen håller på att sluta illa. Skidsällskapet har gjort sitt för dagen och stannar kvar uppe med en kaffe på restaurangen och hotellet Berghaus Diavolezza, som är sammanbyggt med kabinens bergsstation:
– Det är här uppe på nära 3 000 meters höjd som vi ska käka middag och sova inatt, ses sen då, säger min skidkompis.

Med utsikt över Bernina-massivets toppar Piz Cambrena, Piz Palü och Piz Bernina, som stretar sig ytterligare tusen höjdmeter närmare skyarna och en brutalt stor glaciärdal emellan oss är förväntningarna stora: Vilken grej att käka gott med bergsutsikt av toppklass, sedan sussa som ett barn under tjocka dunbolster och vakna upp på morgonen startklar på toppen av skidsystemet! Nu ska bara skiddagen avslutas med några enkla, fartfyllda piståk i ensamhet.

”Vilken grej att käka gott med bergsutsikt av toppklass, sedan sussa som ett barn under tjocka dunbolster och vakna upp på morgonen startklar på toppen av skidsystemet!”

Då börjar problemen. Redan i första branten ned från kabinens bergstation ser jag hur stolarna i sittliften Diavolezzafirn svajar betänkligt. Tillsammans med en vindil kommer en ilande tanke ”kanske bättre att vända tillbaka upp och inte riskera att bli fast där nere” men den tanken är bortblåst med nästa sväng nedför den röda pisten. Nere vid sittliftens dalstation, några fartilande svängar senare, kommer liftkillen motvilligt ut ur sin kur i blåsten och skakar övertydligt på huvudet och halvskriker:
– Geschlossen, Windalarm!

Skidspetsarna riktas nedåt igen. Mot backen som kränger höger och lite vänster ned mot den frusna sjön Diavolezza och sedan mer eller mindre rätar pisten ut sig när den övre brantare terrängen på detta skidberg avslutas i de sista milt rullande snöängarna ned mot dalstationen. Det går fort i stora svängar, men fladdrar inte jackan lite mer än vanligt av fartvinden? Äggställning sista korta branten ned mot bergsstationen för att komma hela vägen fram utan stakning. En stor skylt sitter på den ännu större betongbyggnaden ”Diavolezza 2 093 – 2 978 m”. I trappan upp mot denna enda kabinlift som finns i systemet, och som tillsammans med sittliften på toppen utgör hela liftsystemet, anar jag vilka ord den schweiziska liftgubben ska säga:
– Geschlossen, Windalarm!
Warten, warten und warten, och åter väntan. Ett par italienska alpinister med gigantiska ryggsäckar med rep och sovunderlag fastspända på utsidan väntar också på dalstationen. Deras plan är att ta sig över glaciärdalen bakom bergsstationen till SAC-stugan Chamanna de Boval. Men den just nu djävulskt starka vinden har inte bara satt liftarna i gungning, italienarnas klätterplaner – såväl som mina föreställningar om fyrarätters middag och övernattning på Berghaus – är i svaj.

Där vi sitter på Diavolezzas dalstation är vi i sydöstra Schweiz, kantonen Graubünden. Italien är runt knuten över Bernina- eller Malojapasset. Det går till och med att göra en riktigt brant skidtur från baksidan av Diavolezzas, med pist sammankopplade, grannberg Lagalb till italienska skidorten Livigno i söder. Davos och Klosters finns inom hyfsat avstånd, en och en halvtimme med bil, när vädret och snön kommer norrifrån. Skidberget vi besöker ligger i den klassiska alpturism dalgången Engadin, där brittiska sommarturister på 1860-talet blev övertalade av hotellägaren Johannes Badrutt att komma tillbaka på vintern. Det gjorde de också och spred sedan lovord över solen, snön och luften i de schweiziska Alperna vintertid – vinterturismen i skidvärldens bästa bergskedja fick så sitt startskott.

”Låt inte de högljudda ploppen från Champagne-korkar, hästpolo-hovars dundrande eller Bentley-vrålande motorer ner från lyxbyn St Moritz slå lock för dina skidåkaröron. Det världskända rikemanstillhållet har nämligen riktigt bra skidåkning också.”

Andra skott som i dessa dagar ekar i dalgången Engadin är det stora antal Champagne-korkar som flyger i luften före skumpan hittar sin bubblande väg ned i skira glas på hög fot i handen på lyxbejakande händer i det världskända rikemanstillhållet St Moriz. Låt dock inte varken hästpolo-hovars dundrande eller Bentley-vrålande motorer slå lock för dina skidåkaröron. Engadin har flera riktigt bra skidsystem inom räckhåll för det ambitiösa bussnätet som ingår i liftkortet; bränn pist i Corviglia, testa den liftbaserade friåkningen från högsta systemet Corvatsch och om du verkligen vill lära känna Engadins skidbredd – ta dig till Diavolezza och Lagalb där du har två renodlade skidberg för friåkning; färre pister, färre flärdsökare och högalpin inramning med fyratusenmetersmassivet Bernina som väktare i bakgrunden. Men off pist-möjligheterna på Diavolezza är väldigt svåra att ta del av just nu när WINDALARM-skylten lyser elakt och både den blåa och gula kabinen bidar sin tid på dal- respektive bergsstation.

Skiddagen började inte heller bra. I år tvåsiffrigt Engadin-säsongande och sponsrade skidåkaren Lucas Swieykowski från Argentina skulle ha mött oss på morgonen och visat sitt favoritberg Diavolezza. En glömd mobiltelefon i sin kompis bil och förberedelser för en resa till Kanada satte dock stopp för hans medverkan. När denna klassiska bli-runtvisad-av-brutalt-duktig-skidåkare-med-god-lokalkännedom planen fladdrade ur våra händer likt en näsduk i stormväder fanns det inte mycket mer än två saker att göra:

  1. Boka bergsguide till dagen därpå
  2. Utforska Diavolezza för egen maskin denna skiddag

Skiddagen bättrade sig så under förmiddagen. Vid Freeride checkpoint utanför bergsstationen blinkade lampan grönt när vi passerade, transceivern under skidjackan fungerade okej med andra ord. Det under föregående natts lätta snöfall hade draperat berget i en tunn puderskrud, och i några av klippor skyddade fält kring bergsstationen – dit vinden skottat mer av den vita varan – fanns det fina, mjuka pudersvängar att beta av. Vi letade oss ned för berget, prövade en av de mer lättrekade couloirerna under kabinliften och plöjde sedan de nedre stora böljande fältens nysnö likt ett getingbarn sladdar sig över florsockret på locket av en semla.

Timmarna gick medan vi insöp mer och mer av Diavolezzas potential – de fyra rännorna som rinner ned från bergsryggen skidåkarens vänster om bergsstationen, åken från skidåkarens höger ned från sittliftens toppstation och vidare ned genom de lite bredare rännorna mot Diavolezza-sjön, åkmöjligheterna i dalen Val Arlas på andra sidan berget Sass Queder ovanför sittliften, och det långa, vackra men mestadels flacka åket ned i glaciärdalen mot Morteratsch. Molnen rusade över himlen, solen och sikten kom och gick däremellan. Skiddagen led mot sitt slut och det var dags före de där avslutande piståken i all enkelhet. Trodde jag.

Men på kvällen sitter vi ändå sedan på nära tretusen meters höjd och äter middag. Efter en och en halv timmes väntan på dalstationen körde man till slut upp en kabin i snigelfart för oss som hade bokat boende på Berghaus. Utanför fönsterna viner vinden och får rutorna att skaka medan vi superar fyrarätters av traditionellt snitt; en krämig salladsblandning av vitkål och morot på ett vackert rödkålsblad följs av en helvetesvarm – som alltid i Schweiz – rödbetssoppa och friterad fisk med kokt potatis och haricoverts som huvudrätt avrundas sedan med kaffe och sockerkaka med mandel och grädde.

Vinden och molnen ger oss inte den där fantastiska utsikten mot Bernina-massivet som vi hade hoppats på, vi får nöja oss med de historiska fotografier av de ståtligt vackra Alperna och skidpionjärer som hänger på väggarna. Alpernas högsta utomhus jacuzzi som finns utanför Berghaus totalt 26 hotellrum känns ikväll inte särskilt lockande. Men det behövs ingen professionell dagdrömmare för att inse att en stilla och stjärnklar natt måste vistelsen på Berghaus i allmänhet, och bubbelbadande i jacuzzin i synnerhet, bara ta av och få en given plats på det där alldeles särskilda stället i minnesbanken som stannar kvar livet ut.

Nästa skiddag slutar verkligen riktigt illa. Det är den där skiddagen när man i tanken vaknar upp på toppen av skidsystemet helt utvilad till en klarblå himmel och två-tre decimeter pudersnö vars översta snökristaller gnistrar och glimmar i morgonljuset. Hotellfrukost på det och sedan bara ut och ösa skiten ur berget! Men diskrepansen mellan förväntning och verklighet är ungefär lika lång som Schweiz längsta glaciärnedfart som ringlar sig från bergsstation här på Diavolezza ned till tågstationen vid Morteratsch. Vinddjävulen har nämligen hållit Berghaus vaket hela natten med styrkor på upp till 160 km/h. Kabinliften är avstängd och kommer enligt prognos att vara så hela dagen. Grannberget Lagalb är också stängt. I mobilluren har jag unge bergsguiden Marcel Schenk som står nere vid dalstation:
– Vi har två val: antingen tar vi min bil till Corvatsch och åker, men det är dålig snö där eftersom värme och regn tagit hårt sista veckan och även där är det mycket vind, den andra varianten är att vi åker ned och pratar över en kopp kaffe, säger han uppgivet.

Från skidpatrullen får vi besked om att det är okej att åka pisten ned, mer oklart från den italienska receptionisten på Berghaus hur vår packning ska komma ned efteråt. Det rings fram och tillbaka mellan dalstations SOS-team och receptionen på Berghaus. Slutligen får vi ett löfte att de tar ned packningen med pistmaskin om kabinliften inte kan köras på hela dagen.Ett vindpinat piståk följer. Över renblåsta skridskobanor med inblåsta segel av nysnö, det är någorlunda sikt trots vinden och det känns bittert att se alla fina friåk på bergen omkring försvinna förbi likt en fattiglapp på St Moritz kikar in på dyrbara tingestar genom skyltfönster – se men inte röra.

I restaurangen på hotell Palü strax ovanför byn Pontresina, som är en bra utgångspunkt för skidåkningen i Engadin med närhet till Diavolezza och rimliga avstånd till de andra systemet, står ett par koppar med krämig cappuccino på det låga bordet framför oss. En brasa sprakar lite längre bort.
– Den bästa tiden för friåkning här är mars och april, berättar bergsguiden Marcel Schenk.
Av våra skeptiska ansiktsuttryck, eftersom vi nu är i början av april och förhållandena är bedrövliga, förklarar han vidare:
– Just i år har det varit väldigt speciella omständigheter. Först den sämsta säsongen snömässigt på väldig länge och därefter enormt varm väder veckan före ni kom hit, dessutom med regn upp till två tusen meters höjd. Normalt är det mer snö, och då har glaciärsprickor hunnit fyllas igen mer och då är det större och bättre möjligheter för att använda liftsystemen och sedan göra korta turer och få bra åkning.

Marcel Schenk som är född i Krinau och skidfostrad i Flumserberg och senare Disentis, Davos och Engadin när han blev äldre, vecklar ut kartan och visar oss alla skidmöjligheter som finns på Diavolezza och bergen runtomkring.
– Glaciärer snackas det ofta om när Diavolezza kommer på tal, precis som jag gjorde nyss. Men faktum är att om man håller sig på skidsystemets framsida, inklusive den fantastiska stora sidodalen Val Arlas åker man inte alls på glaciär. Glaciärerna ligger i dalen bakom skidsystemet.
– Visst Engadin får mindre snö än många andra delar av Alperna, men det kommer tillräckligt och när det är väder söder ifrån blir det riktgt intressant.

Marcel guidar oss vidare över kartan, sveper med handen över Lagalb och talar sig varm om dess framsida, samt turen till La Rösa varifrån det går buss tillbaka som bokas på förhand vid dalstationen. Han berättar om turerna från bergbanan Muottas Muragl, som ligger nedanför Pontresina, varifrån det finns sex olika toppar att gå på. Visar en roligare, lite brantare variant av kända glaciäråket Morteratsch från toppen Gemsfreiheit. Pratar om cruising åken på Colinas-fälten i nedre delen av Diavolezza.

Medan Marcel fortsätter vandra mina tankar iväg till den kanske den största avslutande resereportages-klichén av dem alla ”Jag ska åka tillbak igen för det var så himla fantastiskt här”. Redan där och då vet jag hur min skildring av Diavolezza ska sluta: Ja, det blir en återresa, inte för att det var så bra, utan för att det var så fruktansvärt dåliga snö- och väderförhållanden. Det var ungefär som att besöka Gröna Lund eller Liseberg när alla attraktioner har slut på ström, eller att gå Michelin-stjärnkrog när matråvarorna har ruttnat och tagit slut. Hela helvetet gör en helt enkelt grymt revanschsugen på att besöka Diavolezza i normala – ännu hellre bra – snöförhållanden.

Fakta Diavolezza, Engadin (samma dal som St Moritz)

Vad: Ett pang på enkelt och bra skidberg med stor gondol och en sittlift på toppen. Nära tusen fallhöjdsmeter. En handfull svarta och röda pister. Stora, bra ytor för friåkning med allt från cruising över bulliga snöfält längre ned på berget, till branta rännor från toppstationen och långa glaciäråk på baksidan.

Var: I dalgången Engadin, sydöstra kanten av Schweiz, nära både Italien och Österrike.

Hur: Tåg från Zürich till St Moritz tar 3 timmar och 20 minuter, något snabbare med bil. Från Milano till St Moritz är det 175 km och tar 3 timmar med bil, ett annat alternativ är München som ligger 280 km bort och tar ungefär 4 timmar att köra.

Språk: Tyska och Rätoromanska. Italienska är bland hotell- och annan servicepersonal ofta modersmål.

När: Mars-april brukar vara bäst om du förutom den liftba

serade friåkningen vill komma ut på glaciärturer och skidåkning med bergsguide. Det finns brantare alternativ till det flacka, kontrollerade glaciäråket ned till Morteratsch – ett är att åka ned branten till glaciären från bergsstationen och sedan – tillsammans med guide – korsa ismassan och tura cirka två timmar upp till upp till Gemsfreiheit 3 122 meter över havet och sedan ha över tolvhundra fallhöjdsmeter bra off pist-åkning ned till Morteratch.

Offpiståk i databasen: Diavolezza-Lagalb 

Vem: Friåkare som betat klassiska orter som Chamonix, Engelberg, Verbier och St Anton och vill pröva nya bra skidberg. Diavolezza är med det sagt dock ingen dum start heller, särskilt inte i kombination med dalgången Engadins övriga skidsystem Corviglia, Corvatsch och Lagalb (pist dit finns från Diavolezza).

Berghaus på toppen av Diavolezza www.diavolezza.ch/en
Information www.engadin.stmoritz.ch/diavolezza-en
Bergsguide www.bergsteiger-pontresina.ch
Diavoezza-Lagabl i skidortsdatabasen. 

Läs också:

Text: Anders Wingqvist
Ta del av skidtester, resereportage, tävlingar och nyheter via vårt nyhetsbrev.

Nyhetsbrevet kan du när som helst avsluta.