Emma – säsongare på Bosön
Hoppa vattenhopp och utforska Stockholm är kanske inte de vanligaste sysselsättningarna på en säsong, men så tillbringade Emma Midfjäll sin sommar. Fast besluten att bli en så bra skidåkare som möjligt lämnade hon Kiruna för den kungliga huvudstaden.
Emma Midfjäll nöter frontflips.
Foto: Hedda Berander
Åskan dånar hotfullt inne över Stockholms centrum. På Bosön, en mil utanför stan kämpar kvällssolen mot mörka moln och en första aning av höst ligger i luften. Nere vid vattenhoppens kickar står Emma Midfjäll och diskuterar bakåtvolter med Christine Hargin. Båda har ägnat otaliga timmar åt att finslipa luftfärder här inför den kommande vintern, men där den ena redan har stått högst upp på världstourens podium har den andras skidkarriär bara börjat.
– Man tappar ju självförtroendet när det inte vill sig, men nästa gång jag hoppar tänker jag “nu jäklar”, säger Emma och visar med hela kroppen hur hon ska göra för att få till en så bra rotation som möjligt.
– Det är som att sparka en fotboll, rotationen sitter i höfterna och benen, det funkar inte att bara slänga överkroppen bakåt.
Tjugoåriga Emma är uppvuxen “mitt ute i ingenstans”, som hon själv säger, i Kauppinen en dryg mil öster om Kiruna. Det är svårt att föreställa sig ingenstans utan att ha varit där, men när hon beskriver hur hennes brorsa brukar smyga bort till grannens tomtgräns för att det är där den närmaste internetuppkopplingen finns låter litenheten stor, men samtidigt mer komisk än ödslig.
Efter att ha gått ut skolan, och jobbat den för Kirunabor nästan obligatoriska svängen i LKAB:s gruva packade Emma sina saker och drog till Stockholm över sommaren.
Målet? Att bli en så bra slopestyleåkare hon bara kan.
Det låter otroligt bakvänt, att flytta från en plats som har snö halva året till den huvudstad vars skidbackar består av kullar och slagghögar, men Emma har en plan och är metodisk.
 Pjäxtömning. Mycket vatten blir det. Foto: Hedda Berander |
 Skidorna är inte så glada efter en hel sommars vattenhoppande. Foto: Hedda Berander |
– Det började egentligen när jag var liten. Jag och min storebror bråkade väldigt mycket, och för att få oss att lugna ner oss sa mamma att “håller ni sams i ett år får ni en studsmatta”, så det gjorde vi. Men intrigerna fortsatte ju där sedan, säger Emma med ett skratt.
Att ha en storebror som är duktig på att påpeka när man gör fel har funkat bra för att tagga henne på att lära sig nya saker. Syskonen har triggat varandra till nya tricks och volter på mattan hela somrarna, men sedan ska tricken föras över till snö, och där kom storebror med kommentaren “du är bra på studsmatta men du suger på snö, du har ingen pop”. Sagt och gjort, Emma drog till Stockholm för att öva bort studsmattetendenserna på Bosöns vattenhopp.
– Daniel (Lotfi, som driver Bosöns vattenhopp, reds.anm) brukar säga till mig att sluta dansa i luften, att jag ska ha mer pondus, vara starkare i hur jag rör mig. Som när jag gör frontflip, då ska jag sträcka ut mig mer än vad man gör på studsmatta. Men jag har hållit på med dans innan så, tillägger hon med ett skratt.
– Jag har tänkt på att börja köra slopestyle sedan jag var 13-14 kanske, men det ska finnas tid och pengar också, och nu har jag jobbat, jag har all tid i världen. När jag tänker på det så känns det i kroppen att det är det här jag vill göra.
Är planen att du ska börja tävla eller..?
– Ja, jag vill verkligen börja tävla, det känns som om jag har förutsättningar att det ska gå bra, och det är inte många tjejer som kör park. Jag kan tänka mig att köra bigmountain-tävlingar också, för meriten, men det är slopestyle som är kul.
Emma klampar iväg uppför trätrappan och ställer sig att vänta på sin tur. Det är onsdag, och det betyder allmän träning.
Sammanlagt är 
Foto: Hedda Beranderdet sju eller åtta personer som turas om att slänga sig i Östersjön den här kvällen, men det går ändå fort mellan hoppen. Ju fler som kör desto högre blir tempot enligt Emma, som snart svävar ut över vattnet igen.
– Nu kom jag runt!
Hon hinner knappt få huvudet ovanför vattenytan innan glädjeropet. Frontflipen blir mer Superman och mindre studsmatta för varje försök hon gör. När hon klättrat upp till plattformen igen fortsätter vi snacket om att lämna Kauppinen för Stockholm.
– Jag har varit bunden i byn hela livet, har inte sett så mycket. Nu vill jag resa runt, se saker och utveckla mig själv, och jag vill göra det med skidåkningen. Att jag gör det här är för att få en bra grund, jag hopptränar tre gånger i veckan från början av juni till slutet av augusti.
Vad gör du de dagar du inte tränar?
– Jo, jag har en lista på saker jag inte kan göra hemma som jag ska passa på att göra när jag är här. Kauppinen är ju vildmark.
Som vadå?
– Det är en massa saker – åka och peta på Globen, gå på bibliotek, lära mig att ladda ner film. Men det är sån jäkt här, tempot är det största miljöombytet. Att åka in till Globen, vilken process det var. Jag brukar kolla upp om jag har flera saker på listan som är i samma del av stan så gör jag flera på en gång. Det går ju inte att köra bil här.
Backflip i solnedgången.
Foto: Hedda Berander
Men vad händer i höst, åker du tillbaka till Kiruna då?
– Ja, jag åker hem i slutet av augusti, och sedan är det bara att nöta vidare på studsmatta tills det börjar snöa. Och då när det är snö, då börjar mitt liv, kan man säga. Då ska jag överglänsa min bror lite också, haha.
Ska du vara kvar i Kiruna i vinter?
– Nej, jag tänker vara i Kiruna nu först, där blir vinter tidigt, men jag tänker inte bo i Kiruna, Jag får se vart jag hamnar, men jag kör på med skidåkningen så länge jag har pengar kvar.
