Flygande säsongspremiär i Tänndalen

Freeride har besökt Tänndalen i slutet av oktober för säsongens första svängar. Öppningshelgen bjöd på både solsken och höstrusk, men framför allt, en rågad slev med äkta skidglädje.

Hösten känns ovanligt lång i år. Orimligt lång till och med. Den årliga utlandsresan till solen är sedan länge inställd och löven ligger klistrade mot marken på ett sådant melankoliskt och symboliskt sätt som bara Lars Winnerbäck kan beskriva. Tandläkarväder. Det är mörkt, det är vemodigt och det är eländigt. 

Som tur är finns räddningen i Tänndalen.

Det är svårt att inte imponeras av Tänndalens alpina område som, i mina ögon, drivs på ett tillfredställande sätt. Anläggningen öppnar när det finns tillräckligt med snö och stänger när snön tagit slut, utan förbestämda öppningstider.

Så sent som i slutet av maj rullade liftarna fortfarande i Hamra och efter några månaders sommarlov så har det nu uppenbarligen blivit dags att öppna igen, på samma plats. Redan i oktober månad. Utan att spara snö från föregående säsong, som är det tillvägagångssätt som många andra skidorter med tidigt öppningsdatum använder. Det är faktiskt imponerande.

Jag har visserligen länge varit en motståndare till skidåkning på hösten. Men rådande pandemi har vänt upp och ned på världen till den milda grad att jag till och med numera tummar på mina egna principer när det kommer till skidåkning.

Dessutom känns det i skrivande stund tyvärr högst oklart hur lång årets skidsäsong egentligen blir med tanke på virusets återigen hänsynslösa framfart i samhället? Så det är väl lika bra att passa på att åka så mycket det går innan det är för sent.

Med det sagt, så parkerar jag bilen på parkeringen intill Tänndalen Ski Lodge. Jag slänger snabbt upp skidorna på axeln och låter stavarna släpa efter mig i snön på väg till liften. Pjäxorna har aldrig känts oskönare och skidglasögonen är repade efter en tveksam sommarförvaring. Understället blir blött av svett redan i kön till liftkortskassan och ljudet från vändhjulen på liften viner i en jobbig frekvens. Allt är som det ska vara, och som det alltid varit. Vilket känns helt underbart.

”Pjäxorna har aldrig känts oskönare och skidglasögonen är repade efter en tveksam sommarförvaring. Understället blir blött av svett redan i kön till liftkortskassan och ljudet från vändhjulen på liften viner i en jobbig frekvens. Allt är som det ska vara, och som det alltid varit”

Jag träffar några vänner som också är här för att inviga skidsäsongen. Vi pratar lite om livet, lite om skidåkning och lite om… ja, vad finns det mer att prata om egentligen?
– Hur fungerar dina nya pjäxor?
– Vad kostade jackan?
– Hur går Volvon?
– Fan, alpinarna tar ju upp halva backen!

Skidåkartugget maler på, så att säga. Och det är ju faktiskt detta vi har längtat efter.

Och ska jag vara ärlig, skulle jag kunna vara nöjd redan i detta skede. Själva skidåkning, som för tillfället är högst begränsad, känns bara som en bonus. Det är som att dricka alkoholfri öl, du känner dig lite berusad bara av att känna smaken av de första klunkarna. Och skidåkarruset har redan infunnit sig inom mig, innan jag ens tagit säsongens första sväng. Jag skulle kunna bege mig hemåt och vara nöjd.

”Det är som att dricka alkoholfri öl, du känner dig lite berusad bara av att känna smaken av de första klunkarna. Och skidåkarruset har redan infunnit sig inom mig, innan jag ens tagit säsongens första sväng”

Men. När vi ändå är här kan vi ju faktiskt passa på att åka lite skidor också.

Liftkön ser orimligt lång ut, de allra flesta håller ju trots allt avstånd till sina medmänniskor, men bara efter några minuters köande hoppar jag och mitt sällskap äntligen på Vigelliften upp. Det är fortfarande tidig morgon, det knastrar om snön och solen har letat sig upp ovanför fjälltopparna och sprider ett orangefärgat ljus över Tänndalen.

Det känns nästan lite overkligt att vara igång igen. Jag försöker insupa atmosfären men hinner inte ens uppdatera mina sociala medier med färskt skidskryt innan det är dags att hoppa av liften halvvägs upp, eftersom snön inte täcker backen längre. Därmed har vi den nedre delen av backe 48 Headstråket i Tänndalen tillgängligt framför skidspetsarna. Nu kör vi!

Hela fem skärande svängar tillåter radien på mina skidor innan det är dags att ställa sig i liftkön igen. Underlaget är hårt, termometern visar nollgradigt och skidorna är oslipade. Ja, vad ska man säga? Leendet på mina (och många andras) läppar får tala för sig själv.

Knappt halva backen är avspärrad för alpina träningsgrupper, men det finns fortfarande gott om plats för allmänheten att åka. Barnliften och rullbandet är också öppet och i barnbacken sitter en liten slalombana och några lekfulla hinder uppe. Barnen skrattar, käpparna slår och någon är påväg med stighudar upp mot toppen för att få några extra fallhöjdsmeter. Det går faktiskt att säga att stämningen är på topp.
– Vi har åkt sju timmar från Stockholm för en backe som är så här liten. Men det är ju värt det! På något sätt så är det ju kul ändå. Säger en peppad förälder vars barn varvar friåkning med portar.

Efter en dryg halvtimme börjar vi känna vi oss nöjd men den högst sparsamma ytan som finns att tillgå intill ankarliften. Vi tar en liten avstickare förbi träningsgrupperna och genar ned mot barnbacken på ett litet område där överbliven snö från snökanorna ligger. Här upptäcker vi, till vår stora glädje, att någon skottat ihop ett litet hopp.

”Någon skickar årets första 360, en annan drar på en Daffy som nästan spräcker skidbrallorna och alla jublar när sällskapets yngsta deltagare landar på skidorna efter en spektakulär flygtur”

Aldrig har ett stenhårt hopp med platt landning varit så njutbart. Det känns nostalgiskt och kring detta hopp samlas nu ett gäng fantaster mellan 5 och 50 år. Vi knatar upp och ned, skrattar och peppar varandra. Någon skickar årets första 360, en annan drar på en Daffy som nästan spräcker skidbrallorna och alla jublar när sällskapets yngsta deltagare landar på skidorna efter en spektakulär flygtur. Det är gemenskap, det är kärlek, och det är detta vi älskar med skidåkning.

Nästkommande dagar fördrivs på ungefär samma sätt. Det är roligt att vara på snö men variationen är, med handen på hjärtat, högst begränsad. Och framåt slutet av helgen börjar jag och mina vänner, och tillsynes många andra, att känna sig nöjda. Vädret visar sig dessutom från sin sämsta sida med duggregn och 7 plusgrader vilket påminner oss om vilken årstid vi faktiskt befinner oss i. Trots allt beslutar vi oss ändå för att lägga några sista svängar innan det är dags för hemfärd, vilket visar sig vara ett väl avvägd beslut. Underlaget har nu blivit så pass mjukt i regnet att till och med vi med oslipade breda skidor får fast kanterna och kan lägga några stora skärande svängar i den nu folktomma backen.
– Det här var ju bästa åkningen på hela helgen! Konstaterar vi, något förvånande innan vi slänger in skidorna i bilen och lämnar Tänndalen.

Skidåkning på hösten. Ja, varför inte? Tänndalen lockade uppenbarligen såväl alpina träningsgrupper som lokala förmågor till backen för en hisnande och harvande säsongspremiär och de ynka fallhöjdsmeterna var uppenbarligen tillräckliga för att ge, åtminstone mig, träningsvärk. Och jag har dessutom både beskådat mäktiga Andersjöåfallet och testat Funäsdalens nya betongpark under en och samma vistelse. Gör om det på vintern om ni kan?

Jag säger tack och hejdå till Funäsfjällen för denna gång. Känner jag mig själv rätt så ses vi snart igen. Säkert innan vintern.

Text: Petter Elfsberg