Hahnenkammrennen: Backarnas backe

I österrikiska Kitzbühel finns kanske världens mest omtalade backe – Hahnenkamm där Hahnenkammrennen utspelar sig. Oavsett intresseområde för skidåkning finns vissa grundpelare som alla bör veta om – Hahnenkamm är en av dem. Kristoffer Frenkel begav sig till Kitzbühel.

Oavsett intresseområde för skidåkning – race, friåkning, jibb, alpinism, carving, eller after ski – finns vissa grundpelare som alla bör veta om. Att Jon Olsson och Tanner Hall snart är lika självklara ikoner som Stenmark och Tomba, att Chamonix är friåkningens och alpinismens födelseort och okrönte huvudstad, att monoski bara var coolt i Frankrike på åttiotalet iförd rosa overaller med handrullade cigaretter i munnen och att världens mest legendariska skidbacke ligger i österrikiska Kitzbühel. För generationen som nu växer upp verkar dock en för min del viktig bit ha gått förlorad.

Utbudet av orter och berg runt om i världen verkar bli fler och fler för varje år som går. Utöver en handfull superkända berg och byar är få skidorter riktigt kända för allmänheten, hur många har exempelvis hört om Baceira, Vals eller Maloja? Än färre orter kan stoltsera med att vara världskända för endast en backe. Kan du snabbt nämna en pist i Val Thorens? I denna djungel av berg, backar och byar är det på sin plats att backarnas backe, kungen inom alpinrace återfår den status denne har förtjänat genom år av lång och trogen tjänst – Hahnenkamm i Kitzbühel.

Kitzbühel ligger någon timme från Salzburg i Österrike, är en klassisk alport med ett än mer legendariskt störtlopp. I slutet av januari varje år samlas världscupen här för vad som har blivit en av de starkaste och mest långlivade traditionerna inom hela race-cirkusen. De samlas i Kitzbühel för att avgöra vem som är stört, bäst och vackrast. Både i backen och på after skin nere i byn. För ryktet om festen i byn föregår nästan åkarnas prestationer mellan portarna. Alla är där, prinsar och prinsessor, baronen och baronessor, skådisar, rikisar och självklart åkarna själva. När själva racen körs är publikskaran i målområdet smått bisarra 100 000! I en salig blandning av galna, målade, skrikande fans och övriga festdeltagare.

För egen del var mitt första möte med demonen som skulle gäcka mig i över tjugo år, en sen söndagskväll på den tiden jag egentligen var för ung för att se sportspegeln. Plötsligt var den bara där – bilden av Marc Girardelli. En kroppsstrumpebeklädd våghals som kastade sig utför, vad som för mig såg ut som, ett stup. Jag var helt betagen av hur åkaren med smattrande skidor bokstavligen flög ned för Mauseefalle. Ett ökänt flyg som åkarna möter några sekunder efter start. Här flyger herrarna upp mot 80 meter, om allt vill sig väl vill säga. Efter landningen kommer en tvär vänstersväng där åkarna kan ha en fart upp till 130 km/h på ett underlag som är hårdare än granit. Utrymmet för misstag är således obefintligt.

Att få designa och formge affischen för tävlingen är en stor ära och överallt i byn kan man se hur affischerna har förändrats från femtiotalet till idag. När man går längs huvudgatan i byn kan man blicka upp över bitar av det legendariska åket. Den reser sig som en lejonhane som blickar ut över sin flock. Utan att ha åkt i backen känner jag redan en nervositet över att bara på stå däruppe och se hur backen försvinner under mina fötter då jag lämnar startbåset.

Här nere är Hahnenkamm och allt som hör därtill blodigt allvar. Byn lever mycket på ryktet och historien om backarnas backe. De österrikare som vunnit här blir folkkära över en natt och blir mer eller mindre nationalklenoder. Hahnenkamms dragningskraft sträcker sig även utanför Österrike. Det är kanske inte för inte vår svenske slalomspecialist Jens Byggmark blev kändis över en natt hemma i Sverige när han säsongen 2006/2007 vann två stycken race här. Han kanske inte har vunit så mycket efter det. Men i Österrikaras hjärtan är han en sann hjälte.

Själv sitter jag i liften som tar mig hela vägen från byn upp till start. Resan är uppskattningsvis tio minuter lång och jag hinner tänka Mauseefalle + breda skidor + is = med katastrof både en och två gånger. Är det okej om jag säljer din utrustning om det skulle gå snett? frågar Ola som är med och dokumenterar det hela. Jag ler ett fånigt leende som svar. Vad har jag gett mig in på egentligen?

Jag är uppe vid start och jag känner hur vinden sakta börjar tillta när jag rusar ned mot kanten. Flyget i Mausefalle går bra och jag landar hyfsat stabilt. Vidare in i ett till hang och mer is. Det slår, smattrar och jag stönar. Jävlar vad tungt det är och hittills har jag bara åkt en femtedel av banan. Jag fortsätter nedåt, som om jag hade något alternativ. På detta benhårda underlag kan jag inte ens stanna om jag så skulle vilja det. Jag känner nästan lite glädje över att nätet från tävlingen fortfarande är kvar utifall att man inte får stopp. Någon minut senare är jag så trött att jag bara vill köra in i ett nät för att slippa känna elden i mina lår. Efter att ha fladdrat igenom Karusellkurve, Steilhang, Brüeckenschuss, Seidelalmsprung, Läerchenschuss och Hausbergkante är jag så trött när jag kommer ned över sista krönet och ser jag hur målfållan snabbt kommer mot mig.

Jag lyfter händer i en ren glädjegest att jag fortfarande lever och rasar ihop i en hög av utrustning längst ned. Tyvärr är det inga 100 000 åskådare som hejar på mig när jag reser mig upp, men väl en butter Ola som ser sin möjlighet att sälja min utrustning försvinna iväg lika snabbt som Herman Maier flyger ut för Mausefalle. För den som vill se hur det kan gå om man är för trött i sista hoppet, rekommenderar jag att youtuba Hahnenkamm +crasch.

Kitzbühel är ingen billig ort. Hela dalen andas flärd och lyx. Men trots att det mestadels är pälsar och inte twintips man ser i byn kan man faktiskt klara sig hyfsat billigt om man anstränger sig. Ett dagskort kostar 40.50 € och säsongskortet, för alperna hyfsat normala, 483 €. Eftersom staden är förhållandevis stor med närmare 8500 fast boende finns också ett stort utbud av saker att göra utanför backen, tennis, bowling, inomhusbad, klättervägg eller fest. Det mesta finns att tillgå inom stadens gränser. Men det de flesta gör i Kitzbühel, och som ortsborna gärna framhäver själva, är fest! Nattlivet är grymt, både för snorig parkråtta och bubbeldrickande businessnubbe. Det är bara att plocka upp den lokala ”eventguiden” och låta sig guidas genom natten.

Man kan lätt tro att det kommer kosta en förmögenhet att bli mätt när man går runt på huvudgatan och ständigt bländas av strålkastarna från affärerna som säljer klockor och kläder som kostar mer i euro än jag kan betala i kronor. En glad överraskning kan då vara att det längst huvudgatan finns flera bra restauranger som erbjuder allt i matför för priser runt 10-15 €. Den som är riktigt hungrig kan prova trerättersmeny som finns hos flera små restauranger och kostar mindre än 20 €.

Om du inte känner för att just kasta dig ned för Hahnenkamm så finns det gott om alternativ. Fördelen med orter där det är mer pälskragar än bandanas och talltees är att ingen åker utanför den markerade pisten. Snön ligger där ospårad tills du väljer att åka i den. Kitzbühel har två parker och en pipe som alla håller okej klass. Det är svårt att jämföra med något hemma i Sverige, men det stillar helt klart behovet för den som behöver få lite air time, utan att för den delen vara tvungen att slänga dubbelflippar.

Systemet är stort och nytt för i år är kabinen, med det tråkiga men enkla namnet 3S, som tar dig mellan två tidigare separerade system. Kitzbühel och Jochberg. Kabinen liknar den som nyligen byggts i Whistler inför OS och är av så kallad peak-to-peak variant. Helt klart värt en åktur. Offpist i all ära, men till Kitzbühel åker du om du har pistsmiskarbehov. De 170 km pistade nedfarterna fördelade på 60 pister är perfekt skötta och i toppskick varje morgon. Redo att möta de nyslipade kanterna från Herman Maiers skidor. Frenkel vs. Hahnenkamm 1 – 0!

Text: Kristoffer Frenkel