Hällfjället i Åre – en fullfjädrad topptursupplevelse på tre timmar

Häng med på en fullskaligt topptursupplevelse på Hällfjället i Åre som inte tar mer än tre timmar. Ett äventyr som lämpar sig ypperligt när högzon är stängd.

Sportlovsvecka i Åre och snöstorm på fjället. Förhoppningarna om den sedan tidigare planerade toppturen håller på att blåsa bort. Jag sitter inne på restaurang Brödernas i Åre och dippar pommes frites i bearnaisesås samtidigt som det plingar i telefonen.

– 12.00 vid VM6:an. // Jonte, Summit Guides.

– Det stormar på rätt bra där uppe… svarar jag snabbt (följt av ett förtydligande videoklipp från fjället).

– Där ja… svarar Jonte något kryptiskt.

En halvtimme senare står jag vid VM6:an och bekantar mig med gruppen som består av guiden Jonathan Axelsson Sandström från företaget Summit Guides samt ett gäng glada människor från Haglöfsbutiken i Åre. Vi genomför genast en transeivercheck samtidigt som sportlovsturisterna ramlar ut från Timmerstugan lite halvpackade efter en tidig vinlunch.

Dags för topptur

Därefter där vi första liften upp. Vi diskuterar vilka strapatser som eventuellt kan vara lämpliga för dagen. Planen är att ta sikte upp mot Lillskutan för att därefter åka nedför Hällfjället (som Lillskutan i själva verket heter) eller Östra ravin. Båda alternativen kräver för dagen stighudar då högzon i Åre är stängd till följd av vinden.

”Mitt personliga skidpepp stegrar likt en oetisk aktie på Stockholmsbörsen och plötsligt känns det som att detta kan bli en riktigt bra dag.”

Döm till (åtminstone min) förvåning när vi närmar oss avstigningen på VM6:an och vinden har avtagit till den grad att det faktiskt går att kommunicera med varandra även under den sista delen av liften. Hummelliften har återuppstått efter förmiddagens korsfästning och den metaforiska känslan av att vinden nu har vänt blir plötsligt väldigt stark. Mitt personliga skidpepp stegrar likt en oetisk aktie på Stockholmsbörsen och plötsligt känns det som att detta kan bli en riktigt bra dag.

Vi tar oss vidare ned till respektive upp med Fjällgårdsliften. Det är slående lite snö i Åre för årstiden och i takt med att vi tar oss högre upp på fjället så minskar snömängden ytterligare som en direkt följd av den hårda vinden som sannolikt transporterat bort snön sedan länge tillbaka.

Vägen upp mot Lillskutan

Vi kliver av liften och börjar genast göra oss i ordning för den stigning som nu väntar. Stighudar tas på och kläder tas av innan vi sakta men säkert börja knata uppför fjällsidan a.k.a Lillskutan som buktar upp intill Fjällgårdsliftens avstignings vänstra sida sett från liften.

I samma stund som den första höjdmeter är avverkad så börjar det bli sådär trevligt och trivsamt som det bara är under en topptur. Ni vet – man går och småpratar om det stort och smått samtidigt som man flåsar lätt av andfåddhet och blickar ut över snötäckta toppar och vidsträckta vyer. När solen dessutom letar sig igenom molnen blir upplevelsen än men mer religös.

Ärlighet varar längst. Därför måste jag delge er läsare att det fortfarande är relativt blåsigt på fjället denna i övrigt vackra vinterdag i slutet av februari. Samtidigt förgyller det lagom utmanande vädret på något märkligt vis upplevelsen. Låt mig förtydliga; Vi drar huvan över huvudet och buffen över näsan för att förhindra den bitande kylan som vinden skapar (läs mer om kyleffekt här) och våra dyra skalkläder får äntligen göra skäl för sitt pris. Vi lyckas stå pall för vädrets makter och det är en tillfredställande känsla som väcker den inre äventyraren i en. Hänger ni med? Närmare Himalaya än så här kommer vi inte under en Svensson-expedition. Vill ni läsa om en fullfjädrad expedition i Himalaya där allt gick fel så gör ni det här.

Färden går över snö, is, mossa och sten om vartannat. Vi kommer längre och längre bort från närmsta lift och fjällvärlden blir allt mer dramatisk för varje höjdmeter som avverkas. Vi passerar några mer eller mindre välkända Åre-åk längs vägen upp, exempelvis Solravinen, läs gärna vilka som är åres tre bästa offpiståk enligt Reine Barkered. Vi beslutar oss slutligen för att åka nedför Hällfjället (som också finns med på tidigare nämnda lista).

– Sista biten får vi ta av oss skidorna och bära dem över det här partiet, förklarar Jonathan Axelsson och pekar förklarande på stenröset som ligger framför våra fötter.

Uppe på Hällfjället

Vi följer vår ledares minska vink likt lärljungar som dyrkar sin profet och går lydigt på led med skidorna på axeln den sista biten innan vi slutligen når vår slutdestination – Hällfjället. Nu kan vi äntligen njuta av den där mentala känslan av att stå på toppen av världen (som i min mening också är synonymt med topptur) samtidigt som vi blickar ut över Jämtlands fjällvärld och torkar svettdropparna från pannan.

”Jonte gör snabbt bedömningen att välja det sistnämnda som färdväg nedför då natten och förmiddagens blåsväder har laddat hängdrivorna och branterna allt för mycket för att det ska kännas säkert att åka där.”

Vi har nu den stora hängdrivan på Hällfjället på vår vänstra sida sett ovanifrån. Det är på denna hängdriva som en stor lavin gick för två år sedan vilket höll på att kosta John Lorentzi livet. Rakt nedanför oss finns en mindre driva och på vår högra sida breder ett lite flackare fält ut sig utan vare sig drivor eller nämnvärda terrängfällor. Jonte gör snabbt bedömningen att välja det sistnämnda som färdväg nedför då natten och förmiddagens blåsväder har laddat hängdrivorna och branterna allt för mycket för att det ska kännas säkert att åka där.

Vägen ned

Vägen nedför tar vid. Underlaget är kassare än kasst men upplevelsen är ändå bättre än bäst. För visst är det väl så med topptur? Det där mytomspunna orörda pudret blir sällan mer än en ouppnåelig dröm och i praktiken får man allt som oftast nöja sig med ett stycke vindpinad kartongsnö. Men när du gått upp för ett fjäll för egen maskin så är den torraste av smörgåsar jämförbar med en trestjärnig restaurang när du ser till helheten.

”Underlaget är kassare än kasst men upplevelsen är ändå bättre än bäst. För visst är det väl så med topptur? Det där mytomspunna orörda pudret blir sällan mer än en ouppnåelig dröm och i praktiken får man allt som oftast nöja sig med ett stycke vindpinad kartongsnö.”

Första branten (som inte är speciellt brant) avklaras och färden fortsätter över ett flackare parti innan vi når nästa branta parti som oväntat nog bjuder på helt okej åkning. Nej vänta… till och med bra riktigt bra skidåkning! En överraskning som givetvis får smilbanden i gruppen att lyfta lite extra.

Vi glider vidare över ytterligare ett område som lutar minimalt innan vi når trädgränsen och gradantalet på lutningen åter igen blir tvåsiffrigt. Där belönas vi med lite lös snö som drivit in i skogen efter stormen. Därefter kommer vi ut i backen igen, närmare bestämt i närheten av liften Sadelexpressen som åter tar oss upp på den höjd vi behöver för att kunna ta oss tillbaka till VM6:an och Åre by där vi utgick ifrån.

Ett tre timmar långt äventyr

Detta äventyr tog cirka tre timmar från start till målgång. Antalet högkvalitativa svängar går visserligen att räkna på ena handen men antalet höjdmeter utför är åtminstone högre gentemot antalet höjdmeter uppför tack vare Skistar som lämpligt nog smällt upp några bekväma sittliftar på Åreskutan (och fler ska det bli).

Denna topptur gick helt i linje med mina förhoppningar och förväntningar på dagen. Turen krävde ingen anmarsch (mer än vägen till fots upp från Brödernas till VM6:an) och vi behövde inte trilskas med pulkor, tält, trangiakök eller annat bestyr som kan kräva flera dagar av logistiskt planering och arbete. Det finns väl antagligen fler där ute som ibland ställs in för samma dilemma?Du ser fram emot ett äventyr men ids inte det organisatoriska.

Ingen av oss gäster i gruppen behövde heller engagera oss nämnvärt i planeringen gällande färdväg varken upp eller nedför fjället då vi hade en kompetent guide (oerhört rekommenderad investering) med oss som ledde oss till den för dagen bästa och säkraste åkningen.

Ibland är det skönt att inte krångla till saker mer än nödvändigt. Hällfjället… just sayin.

Text: Petter Elfsberg