Långa åk och korta anmarscher i Canazei och Passo Tonale

Övernattning på 2752 meters höjd, stekar på ett kilo och maxpulsrännor. En skidresa till Canazei och Passo Tonale innehåller det mesta.

Hans mun rör sig konstant men trots att det bara är ett sund som skiljer oss åt uppfattar jag bara enstaka ord som den danske guiden Anders Thomsen försöker förmedla. “Sa han håll till höger?” “Skämtade han nu, folk skrattar ju”. Jag drar av ett stort fejkflin för att inte verka helt humorbefriad.

Med sina slimmade svarta solglasögon istället för goggles och den babyblå stickade mössan som ersatt hjälmen har dansken Anders anammat det italienska guidemodet till fullo. Men så har han bott här nere i 17 år också. Med åren har han blivit en livs levande pistkarta – på danska. Han berättar entusiastiskt om kommande åk. Att han dragit samma haranger om just detta åket 100-tals gånger innan märks inte, hans entusiasm känns lika äkta som snön en gång var i Ramundberget.

Och den danska entusiasmen smittar av sig – vilket behövs. För 15 timmar tidigare var entusiasm det sista ordet vi sökte. Skidåkning är en prylsport – på gott och ont. När Air Berlin schabblar bort ens bagage någonstans mellan Berlin och Innspruck är det bara av ondo.
“Det är ju inte direkt som när man ska åka på solsemester och bara behöver köpa en bikini när bagaget tappas bort, säger en av “förlorarna”.

När vi ringer flygbolaget och får höra att vi kan få prylarna tidigast på onsdag, tre dagar senare, har vi inget val – vi får köpa nytt, italiano style. Tack vare vårt gigantiska behov lyckas vi få den lokala sporthandlaren i Canazei att öppna butiken en timme tidigare så att vi inte blir allt för sena till backen. Prylar som man i normala fall grunnar på i flera månader innan man inhandlar dem handlas nu i expressfart. Känslan är att man har vunnit en tävling och priset är att plocka på sig så mycket prylar som möjligt på bara några minuter. Underställ, skidstrumpor, skidbyxor, skidjacka, handskar, hjälm, goggels, hyrskidor och hyrpjäxor införskaffas rekordsnabbt samtidigt som vi håller tummarna så de blir blåa för att Air Berlin ska stå för notan.

Den låga januarisolen kämpar för att sprida sitt starka ljus när vi stapplar ut från den skokartongsliknande grönblåa Toé-liften på berget Belvedere. Om man följer den nypistade backen nedåt dalen skymtar man den lilla men så här i vintertid livfulla staden Canazei, nere i Fassadalen, varifrån vi utgår på vår två dagar långa skidsafari. Det är första åket för säsongen och trots att man åkt skidor hela livet är det alltid samma känsla vid premiären. Tänk om skidkänslan har smält bort i sommarsolen. Men redan när vi sladdar oss ner mot Pecol i våra nyligen inhyrda kortsvängsskidor börjar vi känna oss bekväma både med tekniken och vår nya utstyrsel.

Skidsafarin ska ta oss bortom flaskhalsarna i klassiska skidrundturen Sella Ronda. För trots att det är tidigt på säsongen är det redan trafikstockning vid liftarna som binder ihop rundan. Men det finns gott om stickspår från Sella Ronda. Med 120 mil pist, 450 liftar och 50 skidorter fördelat på tolv sammanhängande skidområden är det lätt att gå sin egen väg här i världens största skidområde, Dolomiti Superki.

 

Den obefintliga försäsongsträningen gör sig påmind i de långa breda åken i det höga tempot. Och på grund av hetsshoppingen i morse ligger vi ett par åk efter i tidsschemat och Anders mellansnack blir därför kortare och mer koncist för varje gång. Fram emot lunchtid är vi klara med Canazei och Val di Fassa och glider vidare in i nästa område – Arabba där backarna är något brantare. Var man än vänder sig i Arabba syns Dolomiternas jätte – Marmolada. Med kabinbana från Malga Ciapela når man Punta Rocca 3309 meter över havet och därifrån väntar ett tolv kilometer långt åk på 1900 fallhöjdsmeter på glaciären.

Vid lunchtid sladdar vi in på den lilla kvarterskrogen Gelateria Stube, i den spöklika lilla byn Sottoguda. Ett stickspår på Sella Ronda som vi når via en en smal gångstig i en dal omgiven av höga isbeklädda bergsväggar – ett poulärt tillhåll för traktens isklättrare. Inne på gelaterian serveras vi stekt färs nedtryckt i någon form av hamburgerbröd, varken mer eller mindre. Det smakar förmodligen godare än det i verkligheten är i hungerns spår. Det finns de som åker till Italien enkom för maten. Men vi är inte på den resan. Tillhör man generationen som växt upp med en torr hushållsostfralla och en plopp i fickan som man hastar i sig i liften för att hinna åka maximalt med skidor på en dag räcker det gott med att maten mättar.

För att koppla upp oss på nästa skidsystem, Civetta, tar vi bussen till byn Alleghe, som trots den tidiga vintern redan andas vår. Liftfärden upp mot Col Dei Baldi går inledningsvis över vårbrun skog. När vi når toppen är ordningen återställd – vintern är tillbaka. Vi firar i stora svängar ner mot Pescul där vi tar bussen till skidområdet Cinque Torri som är en del av Cortina d’Ampezzo.

Skulle man mot förmodan tröttna på skidåkningen i Dolomiterna kan man alltid sätta sig på första bästa snöklump, höja blicken och bara njuta av detta Unescos världsarv. Men det är inte bara bergsfolket som fascineras av den säregna bergsmiljön. Även filmbranschen har fattat grejen och området har varit skådeplats för flera kända filmer. I bergen kring Cortina d’Ampezzo klättrade till exempel Sylvester Stallone halvnaken i snöstorm i storfilmen Cliffhanger, vid sjön Fedaia rånar the bad guy Edvard Norton the good guy Mark Wahlberg i filmen Italian job och i trakten blir även Roger Moore beskjuten i rodelbanan i  James Bond-rullen For your eyes only.

De sista 200 höjdmeterna upp till toppen av Lagazuoi, när liften slickar den nästintill lodräta bergsväggen, känns det snarare som man åker hiss än lift. Medan vi njuter/lider av färden andas guiden Anders ut. Han har med säker hand lett oss till dagens slutstation Refugio Lagazuoi. I god tid dessutom. Vi utnyttjar tillfället till fullo. Jagade av skymningen hetsar vi på slutkörda ben ner till dalstationen Passo Falzarego, på samma höjd som Kebnekaise, 2117 meter över havet, en sista gång för att hinna med sista liften upp till toppen på 2752 meters höjd igen.

Om det inte hade varit för en bitter strid under första världskriget hade vi stått ytterligare 65 meter upp i luften uppe på Lagazuoi. Österrike belägrade bergstoppen under kriget men italienarna kontrade med att bygga en lång tunnel rakt upp genom berget. Efter åtta månaders slit närmade sig italienarna toppen och med 33000 kilo dynamit sprängde de bort 65 meter av berget.

Mörkret, den kraftiga vinden och det faktum att man är fast på en bergsplatå 2752 meter över havet, långt bort från civilisationen gör att jag känner mig liten och utlämnad när jag på kvällskvisten lämnar refugiot för en nypa kall bergsluft. Trots fast mark under fötterna är känslan att man sitter i ett flygplan som söker de enstaka ljuskällorna långt där nere i dalen. Efter någon minut, när ögonen vant sig vid mörkret, kan man skymta Dolomiternas säregna toppar som radar upp sig som en tuppkam i horisonten, däribland Cinque Torri, de fem tornen. Förutom den vinande vinden är de enda ljud som hörs de trötta men lyckliga röster inifrån som sammanfattar dagens åkning över en spritz.

För de tusentals turister som varje år besöker fjällstationsliknande Refugio Lagazuoi för en lunch eller en övernattning är det en unik upplevelse. För Eduardo är det en helt vanlig dag på jobbet. Servitören/bartendern/allt-i-allon Eduardo Valleferro kommer från Cortina. Han jobbar hårt under midvintern för att i mars och april, när risken för laviner är något mindre, få mer tid över till skidåkning. På vårkanten kan man hitta riktigt bra åkning i kallsnö på topparna Marmolada, Cristallo, och Tofana, berättar han.
– Det finns över 100 åk du kan välja mellan. Det är inte alltid så jättebrant men det är väldigt vackert, säger han.

Om man ska hitta något positivt med januari så är det att man kan ta sovmorgon till 07.30 och ändå hinna upp till soluppgången. I lånebadtofflor och insvepta i tjocka filtar smyger vi oss ut  i den tunna kalla morgonluften för att se hur tungviktaren Marmolada träffas först av de starka morgonsolstrålarna. Vid klart väder kan man kan se ända till Venedig härifrån, men den här morgonen är några envisa molnslöjor i vägen.

Tack vare att vi har övernattat på berget är vi garanterade att få lägga de första spåren i elvakilometersåket Hidden Valley, ner till Armentarola. De nattjobbande pistörerna ska ha credd, backen är hård och fin och tilllåter oss stå på bra i den kyliga morgonluften. Från Armentarola går det ingen traditionell lift vidare på vår runda men lift får vi ändå – av en häst. En dryg kilometer tolkar vi bakom hästkrafterna. Det går inte fort så vi tar oss tid att njuta av morgonljuset som träffar bergsmassivet.

Senare samma dag når vi klassiska La Villa i Alta Badia och den klassiska backen Gran Risa. Någon månad tidigare vann amerikanen Ted Ligety en världscuptävling i storslalom i samma backe – på blåis, efter en månads vattnande i backen.  En hoppstart från startbåset är närmast obligatoriskt här. Sedan väntar, enligt många världscupåkare det mest utmanande åket i storslalomcupen. 448 meters fallhöjd fördelat på 1,255 meter och en maximal lutning på 53 grader, jihaaaa.
– Det är inte den mest kända men den mest prestigefyllda storslalomtävlingen i världscupen eftersom den tar fem till tio sekunder längre tid att åka än de andra, upplyser guiden.

Vid lunchtid sladdar vi in på den genuina backrestaurangen Ütin de Transines. Här serveras 1 kilos T-bonestek, om det känns aktuellt. Jag nöjer mig med fjäderviktsmålet – sauerkraut med en korvusling. De österrikiska influenserna är fortfarande tydliga i den här delen av Italien, även i backrestaurangernas menyer.

Efter två dagars pistnötande är vi svältfödda på offpist. I jakt på bättre och framförallt mer snö åker vi tre slingriga timmar västerut, till Passo Tonale i regionen Trentino.

Den grånande italienske herren i en röd urblekt Arcteryx-jacka, Stöckli world cup pistracers och neongula störtloppsstavar från Leki ser skeptisk ut när vi står och väntar på gondolen i dalen. Inte undra på. Vi kommer knappast få valuta för våra fetinglagg en sån här dag.

Vi sätter vårt hopp till guiden Cain Olsen. Men redan i liften upp anar vi att inte ens hans tolv års erfarenhet i området kommer att räcka för att hitta finsnö idag. Medan vi vägrar inse fakta och flackar omkring med blicken på jakt efter snötunga åk kollar Cain skeptiskt på oss. “Calma, calma”, säger han. I den röda långsamma äggliften har vi inget val.

Byn Passo Tonale ligger i Val di Sole i norra Italien och är omgiven av två bergssidor, på var sin sida av landsvägen i dalen. Vi är på väg upp på den norra sidan där spetsiga alptoppar dominerar på det i sammanhanget unga berget och där glaciären Presena tillåter skidåkning långt in på våren. På andra sidan vägen, på solsidan, skymtar vi kulliga snälla och betydligt äldre berg.

Medan vi egoistiskt oroar oss över vilken vändning vår egen skiddag ska ta är Cains bekymmer av det större slaget.
– Om 40 år kommer alla glaciärer häromkring som ligger på en lägre nivå än 3000 meter att vara borta. Förra vintern var den sämsta i södra Alperna någonsin. December var bra den här säsongen men i julas började det töa och sedan har det bara blivit varmare och varmare, berättar han.

När Cain flyttade till Passo Tonale för att börja jobba som guide för tolv år sedan var det öppet året runt på glaciären, idag sträcker sig säsongen mellan november och juni. Men med tanke på att många alpina åkare är här och tränar under sommaren har Passso Tonale det fortfarande ganska bra förspänt jämfört med många andra alporter. Och Passo Tonale kommer inte att ge sig utan kamp. För att förlänga säsongen lägger de varje sommar ut ett slags fiberduk över glaciären som reflekterar solstrålarna och fördröjer issmältningen.

När Cain flyttade hit var “skiddirektörerna” långt ifrån positiva till Cain och hans vänners offpistlynne. Men när pamparna insåg att även offpisträvarna köper liftkort tinade de och var villiga att samarbeta. Idag är det fler som slåss om snön efter ett dump men han upplever aldrig någon hets som i många andra alporter.
– Idag efter ett snöfall möter man flera personer som plockar fram sina fatskis och ABS-ryggsäckar vid parkeringen nere vid gondolen men det är ändå ganska lugnt fortfarande.

Innan Cain släpper iväg oss “into the wild” kör vi ett uppvärmningsåk i paradiso-offpisten, utanför den branta pisten med samma namn. På vägen upp förklarade han att han brukar inleda sin guidedag där för att få en uppfattning om vad han har att göra med. Vi får godkänt och tar tre liftar upp till toppen av Cima Presena 3050 meter över havet.

Vi slänger upp skidorna på axeln och pjäxar upp till en kam 100 meter ovanför liftens toppstation. När vi flåsat upp till kammen ser vi ett par slimmade randonéåkare som dimper ner till höger för att förmodligen åka ett av Italiens längsta liftburna offpiståk ner till Ponte di Legno, 1256 meter över havet, ett åk på 1800 fallhöjdsmeter. Det åket är bara ett av många milslånga åk som utgår härifrån. Cantiere, Mandrone, Maroccaro, Cima Venezia, Pisgana är andra fina åk som nås från toppen. Det är just det som är Tonales trumfkort – det krävs ingen stor ansträngning för att komma åt flera milslånga offpiståk.

Anmarscherna är näst intill obefintliga men åken är långa och avslutas alltid, om man spelar sina kort rätt, vid någon lift.

En viktig anledning till att allt fler upptäcker ortens offpist är den gondollift som byggdes 2007 och idag sammanlänkar skidområdena Passo Tonale och Ponte di Legno. Åk som förr slutade i ingenmansland kan man idag nå liften ifrån.

Vi vänder tillbaka till toppstationen och kör skiers right i riktning mot Val Presena och det åtta kilometer långa åket Sgualdrina Cantiere. Med nästintill ständig skugga och vindskyddat läge är det ett säker puderhål där det går att hitta finsnö långt efter ett snöfall, berättar Cain. 1200 fallhöjdsmeter väntar innan vi når dalen igen. Och valmöjligheterna är oändliga – om det hade varit nysnö. Vi skråar höger på jakt efter något annat än blomkål, vi skråar och skråar och skråar… Nej, det blir inte bättre än så här idag. Vi har nått vägs ände och svänger skidorna i fallinjen. Med svenska ögon sett är det ändå godkänt. Med italienska också uppenbarligen, Cain tjoar i varje sväng.

Han berättar att åket kan ta allt från en kvart till en hel dag beroende på vilka han åker med.
– Ni kommer nog att åka det på någonstans där emellan, bedömer han.

Tidigare tjänstgjorde en lift i det här området men efter att en lavin utlösts i närheten valde man att stänga liften. Pisten i anslutning till den stängda liften låg i träda några år tills allt fler åkare upptäckte vilket fantastiskt offpiståk man fått.

På vägen ner passerar vi en tunnel som österrikarna byggde under kriget. Det var för svårt att bygga en väg runt berget så istället grävde de en tunnel rakt igenom. I dag fungerar tunneln som en transportsträcka ner till Passo igen – eller upp om man som så många italienarna ser skidalpinism som ett nöje. På vägen ner passerar vi rännor skapta för skidåkning. Per automatik känns det som att skidorna drar sig däråt, och vi får kämpa för att inte dras med.

Det känns inte helt hundra när Cain efter lunchen propsar på att vi ska köra Canale del Diavolo (djävulens colouir). Men i brist på nysnö får vi hitta alternativa kickar. Vi glider av pisten Paradiso, saxar upp för ett krön och skråar sedan vidare ner en bit i riktning mot Alveo Presena. Skidorna åker på ryggsäckarna och vi trampar brant den sista biten upp till rännan. Vi svettar upp på tio minuter och väl uppe tar vi oss tid att reka både åk, snö och utsikt.

Nere i dalen visar Passo Tonale upp sig från sin bästa sida i det starka solskenet. På andra sidan vägen, i snälla Passo Tonale, börja barnen längta hem till hotellpoolen och deras föräldrar till afterskin. Orkar man kan man härifrån glida ner till byn i ett åk som inleds i brant högalpin terräng, går via valfri lekfull ravin och avslutas i en snällare glesskog.

Cain visar vägen. Insteget är tajt och brant, upp mot 45 grader, och Cain hoppsvängar sig därför ner de första meterna. Cain är kort som ett par slalomlagg och i kontrast mot de kala branta bergsväggarna ser han mindre ut än någonsin. När fåran breddas går han över i korta svängar och flyter sedan säkert ner till en safe spot.  Det hörs lång väg att snön är stenhård, det är först när rännan breddas och flackar ut lite som snön mjuknar upp lite.

Nedifrån dalen såg åket knappt åkbart ut men här uppe känns det konstigt nog mer humant. Jag kontrollerar en tredje gång att jag har klickat i bindningen, glider ner från den minimala platån, klappar mig själv på axeln för att jag har nya skidor med klanderfria stålkanter och följer Cains spår neråt. Det är brant, det är vackert, det är adrenalinpåslag men efter några lyckade svängar släpper jag både spärrar och hoppsvängar, flyter ner från berget och känner mig, just där och då, som världens bästa skidåkare.

 

Text: Fredrik Tacacho