Lavinolyckan – den mörkaste dagen i mitt liv

Det är över sex år sedan snön krackelerade på den schweiziska bergslutningen, ändå finns händelsen kvar i mina tankar nästan dagligen. Fem stycken var vi som begav oss upp på berget den dagen. Endast fyra återvände. Det här är berättelsen och tankarna om en lavinolycka och det mänskliga psyket.

Den här gången har jag valt mina ord mer noggrant än någonsin förr. Jag tänker inte gå in på händelser i detalj, med respekt för anhöriga och bekanta. Denna text är inte skriven för att skapa klick, även om den kommer göra det. Den är heller inte skriven för min egen bearbetning, trots att detta troligtvis kommer hjälpa mig. Denna text är skriven för att den kanske kan hjälpa någon där ute, som läser detta, att skapa ett mindre riskfyllt beteende bland bergen.

”snön bokstavligen öste ned ovanför mig när jag kravlade för mitt liv i flera hundra meter”

Disentis, Schweiz. Mars 2013. Solen sken från klar himmel, det vita guldet låg färskt framför tio förväntansfulla ögon. En kort anmarsch uppför skulle ge oss ett långt, minnesvärt åk nedför på andra sidan bergets topp. Sorglöst gick våran väg uppför bergslutningen ovanför anläggningens övre lift när våra skratt plötsligt tystades under tiden som en gigantiskt spricka i snön skapades. Under loppet av några sekunder drog snön skoningslöst med sig allt i sin väg. Jag minns väl hur snön bokstavligen öste ned ovanför mig när jag kravlade för mitt liv i flera hundra meter samtidigt som tankarna gick i överljudsfart. Det som inte får hända, hände just. 

Stopp.
Fem hade blivit tre.
Tre blev snabbt fyra.
Men vi blev aldrig fler än så.
Naturens skoningslösa krafter tog livet på vår vän.

Timmarna efter kantades av polisförhör och telefonsamtal. Dagarna efter av sömntabletter och tårar. I flera år efter har min nästintill söndertrasade ryggsäck varit en direkt påminnelse om hur snabbt livet förändras. Men vad påminner er, som inte var med?

För attityden finns ju där. Utan att kliva någon på tårna. Ett år efter olyckan frågade någon varför jag inte åkt Laub när jag besökte Engelberg, talar inte namnet för sig själv? Min röst har framstått som trovärdig under lavinutbildningar, men är det trovärdig att ta fel beslut? Visst, jag har också imponerats av Sverre som slänger en raggare samtidigt som snön jagar honom, men hur hett är det egentligen? Skidåkning kan vara ditt liv. Men den är inte värd att dö för.

”hur medvetna är vi egentligen om vilka risker vi utsätter oss för?”

Cancer, händer inte mig. Trafikolyckor, händer inte mig. Snöskred, händer inte mig. Men. Jag röker inte. Jag använder bilbälte. Och transceiver. För det kan ju hända. Eller? Det finns så många psykologiska parametrar i våra val. Vi påminns dagligen om vilka faror vi ska undvika. Men hur medvetna är vi egentligen om vilka risker vi utsätter oss för?

Jag kan bara tala för mig själv. Jag är inte fulländad på något sätt och har inga konkreta råd att ge. Men mina val och beslut på skidor är idag mycket mer medvetna. Mina val och beslut i livet överlag är mer medvetna. Jag skulle faktiskt kunna sträcka mig så långt och säga att mitt liv förändrades den vårdagen. Jag kom som en människa och åkte hem som en annan, på många sätt bättre individ. Men det är sorgligt att det ska ske på bekostnad av någon annans liv. Det ska inte behövas. Vi måste kunna hjälpa varandra att ta rätt beslut, men hur? 

För en skidåkare är detta ett psykologiskt spel bortom all kunskap kring snölager, vädersträck och temperaturer. Att säga nej kan vara svårt i alla sammanhang. Skidåkning är inget undantag. Till er som alltid åker djupast, brantast och hoppar högst. Den dagen vi ses på afterskin kommer ni stå i skuggan av den person som vågade säga nej. Hen kommer för alltid ha min respekt.

Vila i frid.

Text: Petter Elfsberg
Ta del av skidtester, resereportage, tävlingar och nyheter via vårt nyhetsbrev.

Nyhetsbrevet kan du när som helst avsluta.