Legenden: Simon Dumont
Med energi och frenesi gjorde han sig ett namn för över tio år sedan. Sedan dess har Simon Dumont varit en del av den yttersta eliten av skidåkning. Hur kommer det sig att han väcker så mycket känslor och vad kommer bli hans arv när han slutar?
Världens högsta hopp
Foto: Red Bull
Han har aldrig riktig lyckats med att bli omtyckt. I alla fall inte i Sverige. Simon Dumont har deltagit i fler X-games än någon annan skidåkare. Har medaljer av alla valörer och cashat in större sponsor och prischeckar än de flesta andra skidåkare. Ändå är han ifrågasatt, kritiserad och allt annat än hyllad i skidkretsar. Hur kommer det sig att en åkare med meriter som börjar närma sig löjliga nivåer, som bidragit till att skidåkning är där den är idag och dessutom vet om hur man ska föra ut budskapet om sin egen förmåga, har svårt att få sympatier?
Simon Dumont har på något sätt alltid varit en vattendelare. En person alla alltid haft en åsikt om. Vissa har älskat hans stil och hans rättframma personlighet som inte lämnar mycket till fantasin. Medan andra tycker att han är skränig, har en mekanisk åkstil och är bättre på att få PR än att åka skidor. Han har till och med fått kritik för hur han klär sig, vilka mössor han har och blivit tråkad för sig vinnarskalle. Så har det dividerats sen den dagen han gjorde entré på den stora tävlingsarenan under början av tvåtusentalet.
Fjorton X-games senare är Simon Dumont ofrånkomligen en av vår historias mest framgångsrika åkare och framförallt en de mest publicerade. Han har bidragit till att föra pipeåkningen till helt nya nivåer, populariserat skidåkning utanför skidkretsar och arbetat för att sporten ska bli en del av OS. Kan det vara så att hans kompromisslösa förhållningssätt till media, där allt han gör ska synas har påverkat att han idag lätt glöms bort när man talar om legender inom skidåkning?
På ett plan så skiljer sig Simon Dumont inte nämnvärt från sina andra kollegor. Han åker skidor för företag som vill synas för potentiella köpare. Men skillnaden är att när Simon tar för sig något då ”jävlar ska det synas”. Han har alltid varit noga med att få med sina sponsorer i de pr-mässiga projekt han givit sig in i, oavsett om det är världens högsta quarterpipe med Red Bull, cubed up pipe också den med Red Bull eller bara en resa med Nike i Arlberg. Simon har varit den åkare, tillsammans med Jon, som varit strategiskt bäst på att få ut sitt varumärke i ”mainstreammedia”. Genom att göra spektakulära hopp i ännu mer spektakulära miljöer, så har Simon kunnat få ut budskapet om sig själv på ett sätt som få andra skidåkare klarat av. Vad är fel med det?
Att han har en spetsig personlighet som säger vad han tycker är svårt att undvika och så länge man står på toppen så finns det något fascinerande med individer som har en kaxig attityd som uppenbarligen bidragande till att de kommit dit där de är idag, se bara på Zlatan. Vad vore han utan sin personlighet? Messi?
Men publiciteten har också kommit med ett pris. Idag är Simon en av USAs mest kända skidåkare som utöver att satsa mot OS även syns i morgonsoffor och sportintervjuer. I takt med att han fått mer publik uppmärksamhet har Simon beskrivits av kollegor som en arrogant alfahane som tar sig själv på (för) stort allvar. Kanske stämmer deras uppfattning, men det går även att fundera kring hur avundsjuka de är på de feta dollarcheckar som Simon skriver med sina sponsorer varje år. En skidåkare som tar för sig av vad omgivningen har att erbjuda på amerikanskt maner gå ”all in” på de projekt han tar för sig. Vad som rätt, vad som är fel och vem som har rätt får historien avgöra, men Simons arv består i första hand i hans rekord som går att läsa om på Wikipedia än antalet ryggdunkningar han får i parken eller på forumet här på Freeride. Men bara det är ju en bedrift i sig!
