Sportlov i Bad Gastein: Första riktiga gången i Alperna med barnen

Hur upplever de lite större barnen, 9 och 13 år, de riktiga bergen nere i Alperna efter en uppväxt med svenska och norska fjällen? Freerides fd chefredaktör tog med andan i halsen med sig hela familjen ner till sin favoritbergskedja.

– Vi delar in oss i tre olika grupper. De som vill åka riktigt fort med få stopp hänger på Turbo-gruppen, sedan har vi Medel-gruppen och slutligen Kaffe cruisers, som definitivt tar en kaffepaus redan före lunch, säger Minonna som är en av de åtta reseledarna i STS übertydliga gula skidjackor.

Vi är ett gäng på drygt femton gäster som står på toppen av Bad Gasteins skidberg Stubnerkogel drygt 2200 meter över havet denna sportlovssöndag i februari.

Stämningen är trevande. Några lågmälda fraser sinsemellan och sedan delar sig samlingen tillresta västsvenska skidåkare och sprider ut sig på de olika nivåerna Turbo, Medel och Kaffe cruisers.

Jag utbyter en blick med min fru Catrin. Hennes ögon säger ”Medel” lika tydligt som mitt hjärta säger T-U-R-B-O god damn it. Men detta är en familjevecka och jag nickar jakande till att haka på mellanmjölksgruppen.

På skidcharter ingår skididoler till kidsen

Men vänta lite, barnen då?
– Ja, och har vi några Young Riders? Undrar reseledaren Esther på sin skånska.
– Vi är med säger min yngsta dotter Siri som är 9 år och pekar på sig själv och sin storasyster Clara som sedan två veckor är nybliven teenager.
– Kul! Då blir det Freya, jag och ni som åker skidor ihop, säger Esther och fortsätter:
– Har ni åkt mycket skidor tidigare?
– Ja massor! Säger Siri självsäkert.
Storasyrran nyanserar:
– Fast inte här i Alperna, bara hemma i Sverige och i Norge.

Mina kids är uppväxta på en praktisk och logistisk skidåkardiet. Det började i superbarnvänliga norska Skeikampen, och smårorter i Dalarna som Rättviksbacken, Bjursås, Romme och Orsa Grönklitt. Hemma runt Göteborg har vi gjort utflykter till Alebacken, Ulricehamn och Isaberg, på Hallandsåsen hade vi en magiskt snöig studiedag för ett par år sedan.

Med nattåget till Åre har vi haft ett par episka skidveckor när vi långt efter sportlov och busigt januariväder har lyckats pricka in stenhård bluebird och lågsäsongsveckor direkt före och efter påsk, jämtländska semestrar då min duperande hjärna för övrigt gått på analytiska högvarv för att knäcka koden hur man lurar sina barn att älska skidåkning.

”Jag har aldrig varit i Alperna med barnen förrän nu. Det har i ärlighetens namn känts lite onödigt. Och riskabelt.”

Låt oss fortsätta name droppa när vi nu ändå har kommit igång. Vi har varit i Trysil, Lindvallen, Branäs och till och med i finska Ylläs i Finland. Jag har aldrig varit i Alperna med barnen förrän nu. Det har i ärlighetens namn känts lite onödigt. Och riskabelt. Större insats i både tid och pengar, risk för fall från högre höjd.

Låt mig korrigera: Jag tog med familjen till min favoritort Chamonix för fem år sedan. Det var en bra vecka socialt för vi hade ett najs kollektiv i en stor villa med utomhusjacuzzi med min frus sida av släkten, men skidmässigt var det en katastrof.

Familjefadäsen i Cham 2018

Siri som då var fyra och ett halvt klarade inte riktigt att åka knapplift själv, de franska liftgubbarna vägrade låta mig åka med henne mellan benen. Clara som var åtta pallade inte riktigt de röda nedfarterna uppe på berget. Röda backar i Alperna är ju som många av oss vet mer som svarta i Sverige, jag har inga vetenskapliga belägg för det påståendet men nog känns det väl så?

Skidbussen till och från Chamonix liftsystem Le Tour var ett aber, trots att det enkom var två hållplatser från vårt boende. Högre fallhöjd, längre ner till marken och besvikelsen över att Alperna med familjen inte blev så episkt som man hade laddat för var ett faktum. Alpbränd familjefar skyr Alperna. Men då var då och nu är nu.

– Då syns vi till lunch då, säger reseledaren Esther och tar med sig kidsen och drar iväg.
Barnen vinkar gladare än på julafton och åker efter sina nyfunna gula idoler. Ett par snälla, unga vuxna tjejer, vars hippfaktor gentemot barnen är ganska exakt elva miljarder större jämfört med morsan och farsan.

Vi vuxna deppar dock inte. Åker man på charter får man se till att nyttja fördelarna. I medelgruppen går det faktiskt undan rätt okej, det är första skiddagen och lite skönt att inte behöva lusläsa pistkartan utan bara hänga på gruppen och reseledarna.

Bad Gasteins skidberg Stubnerkogel och Schlossalm

Vi tar en av Bad Gasteins otaliga röda pister, typ alla riktiga backar är för övrigt röda medan de blå är rena transportsträckorna snarare än pister, ned mot Angertal.

Skiddagen går vidare upp mot Schlossalm som är byn Bad Hofgasteins skidberg, dessa båda skidberg är alltså sammanlänkade liftmässigt.

Uppe på Schlossalm leter vi oss till högsta punkten vid tvåstolsliften Hohe Scharte varifrån vi får ett fenomenalt rött piståk som är välpreparerat, greppigt och urskoj.

Schlossalm är ett riktigt trevligt skidberg: varierat, gemytligt och med en respektabel åkbar fallhöjd från toppen av nämnda Hohe Scharte ned till Bad Hofgastein. Ett åk på drygt 1400 vertikala meter.

Funslopen mitt i systemet blir snabbt en favorit för mig och barnen: doserade kurvor, några boxar att raila på, en tunnel, high five-gubbe som ropar wow när man dunkar tillräckligt hårt och framförallt en polis som mäter hastigheten när man blåser förbi: Vad mer behöver man en kravlös skiddag på ett sportlov i Alperna?

Lunchen inmundigas på uteserverigen på restaurangen Angerblick som ligger likt namnet antyder i Angertal och mittemellan de två skidergen Stubnerkogel och Schlossalm.

Mer än bara kött och friterad ost

Vi som inte äter kött vet att Alperna kan vara komplicerat med sin konservativa och traditionella mat, men denna vecka i Bad Gastein är en kulinariska fröjd för både undertecknad och resten av familjen som i likhet med de flesta är karnivorer.

Jag beställer en spenat Strudl och får in en mumsig pajliknande historia med sallad och vitlökssås. Bordet delar vi med nyfunna bekantskaper i skidgrupperna och reseledarna, det är ett gött tjöt och crinchigheten, som kidsen säger, från morgonen är som bortblåst.

Det käkas Alpen kebab, Würst eller Schnitzel mit pommes, Caesarsallad och någon ekivok själ käkar pannkaksefterrätten Kaiserschmarren till lunch. Det är ju semester, wtf!

Maten är långt över förväntan generellt, i backen såväl som på vår halvpension i Bad Gastein på hotell Ski Lodge Reineke.

Traditionell österrikisk mat i form av knödlar, soppor och Käsespetzl varvas med fräscha sallader och någon vedugnsbakad pizza slinker så klart också ned.

Solen skiner som aldrig förr där vi sitter mätta och nöjda på Angerblick, himmelen är bortom blå och bergen glimrande snövita. Alperna vs Svenska fjällen står minst 4-0 redan i första halvlek.

I byn Bad Gastein lider man ingen brist på pampiga byggnader. Vi tar en kvällspromenad efter middagen och strosar nedför de sluttande gatorna och bort mot vattenfallet.

Termalvattnet lockade de första turisterna till Gastein-dalen

Redan i slutet på 1700-talet byggdes det första kurortshotellet Badeschloss men redan femhundra år tidigare hade ortens källor använts för helande bad.

Det var, och är termalvattnet, som är grejen och varje dag strömmar miljontals liter varmt och skönt vatten på 44-47 grader ur källor omkring orten och leds sedan in i kurhotellens bassänger.

Dagen före hemfärd ligger vi och guppar just i sådant vatten i Felsentherme som ligger på huvudgatan mitt emot järnvägsstation och dalstationen till gondolen upp på Stubnerkogel.

För oss svenskar är Hotel Salzburger Hof allra mest känt och närmast synonymt med Bad Gastein, och det hotellet stod klart 1907 och ägs sedan 1989 av STS Alpresor.

I början av 1900-talet kom järnvägen till Gastein-dalen och satte mer snurr på turismen, ännu mer snurr blev det sedan när första liften kom 1947.

Sportgastein: bäst skidåknig och alpkänsla i kvadrat

Ny skiddag och nytt skidberg. Vi tar bussen 20 minuter upp till mer högalpina Sportgastein som också ingår i liftkortet.
– Nu känns det som vi är i Alperna, säger trettonåringen Clara och sveper med handen mot de stora, trädlösa vita bergsjättarna omkring oss.

Sportgastein är ungefär så bra som piståkning blir; långa, välpreparerade, roliga nedfarter med hejdundrande utsikt.

Det är 1060 meters fallhöjd och förutom fin manchester så ser mina offpist-ögon ett otal linjer lättillgängliga från liften, men vi har sol och högtryck under vår sportlovsvecka och tyvärr inte de mängder nysnö som tidigare utsända murvlar från Freeride.se ramlade över i Sportgastein.

Vi skymtar Österrikes högsta berg Grossglockner i fjärran från toppen av Goldbergbahn, som gondolen heter med blinkning till områdets gruvhistoria.

Här på toppen av Kreuzkogel på 2650 meters höjd kan man kika åt andra hållet och se ner Gastein-dalen där Bad Gastein ligger på mellan 840 upp till 1200 möh, beroende på var man befinner sig i byn.

En skillnad mellan Alperna och svenska fjällen är så klart storleken på liftsystemen. Är man orolig för att barnen ska komma bort i de större liftsystemen i Alperna eller är allting geschwint och tryggt?

I Sportgastein släpper vi barnen själva när de några dagar senare efterfrågar detta, de hittar hyfsat och eftersom det är en gondol och en släplift och alla pister rinner ner i samma dalstation så känns det helt lugnt att låta två såpass stora barn, tja tom ungdom om vi syftar på trettonåringen, åka själva.

Hur blir man bra på skidåkning? Man åker mycket skidor

Både Siri och Clara utvecklas enormt mycket skidmässigt under vår vecka i Alperna. Det är högtryck och fint väder hela veckan, de peppar varandra och framförallt åker de massa skidor med reselededarna, det är gemensam skidåkning för alla som vill tre av sex skiddagar vilket våra kids utnyttjar till hundra procent.

Jämfört med svenska och norska fjällen blir det så mycket mer skidåkning, effektiva och moderna liftar som matar upp en till långa, fina pister. Det blir fler och längre åk.

Vänner och bekanta som vet att jag åker mycket skidor frågar mig ibland: Vilken skidort i Alperna är barnvänlig? Jag vet inte riktigt, brukar jag svara.

Bad Gastein är faktist inte särskilt barnvänligt om man jämför med de anpassade svenska fjällen beaktat logistik och servicenivå för riktigt små kids typ 3-5 år.

Bad Gastein, och kanske Alperna generellt om vi även beaktar resa och ekonomi, är något som man kan vänta med ett slag som barnfamilj.

Just vad gäller Bad Gastein, och även Chamonix då, så skulle jag säga att dina kids ska klara en röd backe innan ni ska börja planera för en skidsemester nere på kontinenten. Frågan är förresten kanske inte om skidorten i Alperna är barnvänlig, utan snarare: Hur Alpvängliga är dina barn?

”Frågan är inte om skidorten i Alperna är barnvänlig, utan snarare: Hur Alpvängliga är dina barn?”

För det är bittert att sitta i Alperna och inse att kidsen hade haft det lika bra, eller till och med bättre hemma i svenska fjällen, trust me I know efter Chamonix 2018. För fem år sedan var mina barn inte Alpvängliga. Men då var då och nu är nu.

För om åka i röd backe-kriteriet är uppfyllt, att med nöd och näppe ploga sig ned för röd backe räknas inte – det ska vara parallellt på sladd, och ekonomi och suget efter bättre skidåkning finns, ja då är det dags att uppleva Alperna. Kanske tar ni tåget ner till Alperna?

Och vill du både åka skidor med dina kids OCH få egenåktid (uppmaning till svenska akademin ta in det som nyord i SAOL 2023) tillsammans med din bättre hälft, ja då är ett charter-upplägg ett duktigt bra mervärde även om det som regel kostar en slant extra.

Veckan sveper fram, likt shots sveps på after ski- och party-stället Silver Bullet. Bad Gastein är en mysig liten alport, men det finns också plats för ganska rejält festande kring nämnda place.

En dag åker vi till Dorfgasteins skidberg, och även det levererar toppenfin åkning och strålande utsikt.

Liftköerna lyser generellt med sin frånvaro, trots högsäsong, som mest är det fem minuters kö och vid något sällsynt tillfälle tio minuter. På eftermiddagarna är det väldigt glest med folk, uthållighet och lust att åka tills liftarna verkar vi vara rätt ensamma om.

Vi avslutar skiddagen på uteserveringen på toppen av Fulseck 2033 meter över havet, kidsen splittar en Kaiserschmarren medan vi vuxna sippar cappuccino. I den teoretiska matchen Alperna mot svenska fjällen har vi inte ens koll på siffrorna längre, vi slutade räkna när det blev tvåsiffrigt.

Text: Anders Wingqvist