Stina Jakobsson är tillbaka

Stina Jakobsson är den ende som vunnit SM och NM i extremåkning samma år. I fjol kom hon två i världens tuffaste extremtävling, Verbier Xtreme, och bröt benet. Just nu på rehab och snart på filmduken i nya Free Radicals Snow Blind.

Stina Jakobsson blev smått historisk när hon för två år sedan vann SM och NM i extremåkning samma år. Många hade velat se en duell mellan Stina och Jeanette Hargin nu senast i NM, men så blev det inte. Stina tog hem SM i vintras och var uppe i Riksgränsen i god tid innan NM för att ladda. Men ett benbrott dagen innan tävlingsstart satte stopp för allt.
– Jag var uppe och filmade för Free Radicals Snow Blind. Kom snabbt över ett krön och såg inte isskaren utan klotade rejält. Jag har fortfarande kvar ögonblicksbilden i huvudet när jag ser mitt ben vridet 180 grader bakåt. När jag till slut stannade var benet tillbaka i rätt läge men vänsterbenet var av vid pjäxkanten, minns Stina.

Stina Jakobsson är känd för sin alltid lika hårda och aggressiva åkning ända sedan hon utsågs till årets nykomling på Svenska Actionsportgalan för fyra år sedan. Utmärkelsen fick hon efter att som 14-åring tagit hem bronset i NM samma år. Det var i samband med det som Peak Performance headhuntade henne.
– Jag kommer ihåg när jag var 12 år och såg min storebror Ebbe köra NM och hur jag sa till mamma och pappa att nästa år skulle jag också köra.
Som nioåring flyttade familjen Jakobsson (efter stopp i Sälen, Åre och Björkliden) till Kiruna. Det var i Luossavaarabacken som Stina började träna och tävla alpint. Stugan uppe i Björkliden gjorde att Riksgränsen snabbt blev det egentliga hemmaberget. Hr uppe umgicks släkten alltid genom att åka skidor.

Just nu går Stina fjärde året på skidgymnasiet i Järpen. Under första läsåret läste hon dubbelt – alpint och freestyle – men till andra året valde hon till sluta att fokusera på puckel framför port. Men så mycket puckeltävling hinns inte med; friåkningen stjäl den mesta tiden.
– Puckelåkningen ger mig självsäkerhet som skidåkare. För att du ska kunna åka puder måste du kunna de andra förhållandena också på ett bra sätt.

Förra året gav Stinas satsa-alltid-fullt-åkning en andraplats i Verbier Xtreme som i många läger klassas som världens svåraste extremåkningstävling. En placering som lite orättvist hamnade i medieskugga här hemma, kanske delvis på grund av att svenske Kaj Zackrisson vann herrklassen samtidigt.
– Tävlingsåken där kändes tre gånger så långa som i de svenska tävlingarna. Då kommer mjölksyran vill jag lova. Sedan får du bara titta på berget i kikare från botten. Det är stenigt och alltid svinbrant så det är livsfarligt att trilla.

Men nu efter skadan, kommer du påverkas av den och börja köra försiktigare?
– Redan innan olycka förra säsongen tänkte jag att jag hade kört ganska dumdristigt under vintern. Kanske jag har för höga tankar om mig själv och intalar mig själv att jag måste köra hårt. Eller så är jag inte tillräckligt rädd bara. Men den här säsongen kommer jag inleda lugnare.

Men blir du aldrig skraj när du åker
– Jo, det händer men jag kommer över det snabbt. Jag har nog aldrig slagits av att det här är för stort för mig att åka eller droppa. Givetvis väljer jag linjer och ställen som är realistiska från början då.

Men om du får välja mellan att köra med stil eller med adrenalin, vad blir det?
– Både och. Jag vill sprida lite skidglädje men det gör ju inget om folk tappar andan då och då.

Du är med i Free Radicals för andra gången, vad får vi se av dig i Snow Blind?
– Hmm ja, jag hade några riktiga pudersvängar i St Luc. Jag åkte halva åket helt i blindo, så mycket snö var det överallt. Men jag körde på för det var rent i terrängen framför.

På frågan vad Stina skulle vilja se i sin åkning om tre år svarar hon att hon vill bli en big mountainåkare som är bättre i luften och säkrare i landningarna.
– Utgången över klippor och se bättre och mer sammanhållen ut i luften. Kanske man kunde lägga en bakåtvolt utför en klippa, säger hon.
Men just nu är det rehab, rehab, rehab.
– Jag sa till doktorn att jag ska åka skidor första veckan i november. ”Ok, vi hörs”, sa han tillbaka.

Text: Dan-Marcus Pethrus