Tuolpagorni vs. Rullevarerännan

Området kring Kebnekaise erbjuder högalpina åk i utmanande topptursterräng. Två av dessa åk, Tuolpagorni och Rullevare, är några av de mer karaktäristiska åken. Men vilket är bäst?  

Långt bort. Långt bort från allt. Långt bort från Stockholm. Långt bort från Kiruna. Ja, till och med långt bort från vägs ände i Nikkaluokta ligger två av de mest högalpina skidåk Sverige erbjuder snöfrälsta, adrenalinberoende upplevelsesökare. Två stora åk som i skuggan av Kebnekaise ligger precis invid varandra. Båda är möjliga att skida under samma dag, men om du måste välja ett: Vilket är då bäst och vilket ska du välja av dem?

Rullevarerännan

– ett 500 höjdmeter långt snitt i berget Vierranvarri

I sadeln mellan Vierranvarri och Tuolpagorni är det tvärstopp. Det som imorse såg ut att vara en gåva utöver det vanlig från vädergudarna har slagit om till ett nederbördsmässigt spöstraff. Vinden piskar snöflingor i ansiktet samtidigt som dimman endast låter oss se topparna på skidorna, sedan är det vitt. Luften omkring oss är lika vit som väggarna i en nybyggd bostadsrätt. Att vända om svider. Drömmen att få repellera ned i kratern på Tuolpagorni svävar bort i vinden samtidigt som stighudarna slits loss från skidorna.

”Det som imorse såg ut att vara en gåva utöver det vanlig från vädergudarna har slagit om till ett nederbördsmässigt spöstraff.”

Andy Vogel, en forna schweizisk landslagsman i störtlopp, är snabb ned. Men han kör åt fel håll. Gruppen skulle återsamlas vid bron som sommartid låter vandrare korsa Kittelbäcken. Bron ligger till skiers right men Andy har valt att åka skiers left. Han skidar mot Rullevarerännan och att inte följa efter är ett icke-alternativ. Andys vägval är inte felaktigt, det är i stunden det mest geniala draget för att inte fruktlöst vända hemåt i bitterhet.

Nedanför rännan tystnar vi båda och ser på varandra. Mer behövs inte. Vi båda har enats om att klättra de 500 fallhöjdsmetrarna som där och då tycks vara vägen till himlen. Rullevarerännan är respektingivande. En smått vertikal halfpipe i sten och snö gapar ut mot Kitteldalen. Dess respektingivande aura kan omöjligt nedtecknas på papper. Denna formation är ett storslaget verk skapat av naturen som, trotts att referenserna hämtats från fjärran och omtalade berg, står sig väl i internationell konkurrens.

Stegjärn är ett måste för att kunna forcera denna vägg av hård snö. Isyxa i plural är att rekommendera när förhållandena är som idag.

Som sig bör inför ett uppdrag likt detta ska risker lyftas fram, diskuteras och värderas. Är det verkligen en bra idé att genomföra just detta åk här och nu? Väderleken hittills denna vinter 2017/2018 har bjudit på kallt och relativt snörikt väder. Den långa och kalla säsongen har ställt till det för skidåkare i området. Snön har aldrig fått tid att sätta sig, dvs binda ihop till ett stabilt snötäcke. Lavinfaran har därför konstant legat högt på den femgradiga skalan.

Senaste veckorna har förändrat situationen till vår fördel. En för säsongen ovanligt varm period har stabiliserat snön i området. Nätterna är för tillfället kalla med minusgrader och bakar ihop den mjuka slushen till en solid, smått isig, snökaka. Vi diskuterar situationen samtidigt som vi gör oss iordning. Utan motsättningar enas vi om att det känns säkert att fortsätta uppåt. Resten av gruppen underrättas på radion om det nya målet för dagen innan klättringen inleds.

”Rullevarerännan skär in i berget Vierranvarri likt ett djupt skärsår och lämnar ett snitt på 500 höjdmeter i landskapet som gjort för skidåkning”

Rullevarerännan syns mycket tydligt på den detaljrika, högalpina kartan som beskriver området. Den skär in i berget Vierranvarri likt ett djupt skärsår och lämnar ett snitt i landskapet som gjort för skidåkning. Normala vägen till åket går via sadeln mellan Tuolpagorni och Vierranvarri. Från sadeln viker du mot norr och klättrar upp för den södra sidan av Vierranvarri. Denna del av berget är ofta vindpinad och snöfattig och därmed ganska olämplig för skidåkning.

På toppen av av berget är det sedan en kort rappel ned till åket. Kruxet som krånglar till genomförandet är den hängdriva som vanligtvis blockerar insteget. Denna brukar oftast vara stor och svårforcerad, samtidigt som ett hinder av denna sort alltid innebär en stor säkerhetsrisk. Behandla problemet med varsamhet och tveka aldrig inför att vända om.

Klättringen upp inuti rännan går bra. Att ta åket nedifrån ger oss möjligheten att fortsatt undersöka snön och löpande värdera riskerna gentemot belöningen. Dimman denna dag ger oss å andra sidan inget alternativ. Att gå upp på toppen av Vierranvarri i detta väder hade varit mycket dumt. Istället guidar bergväggarna oss rätt. Raka vägen uppåt.

Området runt Kebnekaise erbjuder bra skidåkning, men den är något svårtillgänglig för oss som är på besök för första gången och de högalpina riskerna kräver också rutin från dig som skidåkare. Det finns ingen skidpatrull som spränger bort potentiella laviner och det finns inga pistörer som snabbt kan undsätta dig vid en olycka. Här är det upp till dig själv att klara av det du tar dig an. Området kräver en god fysik för att med stighudar orka gå anmarscherna som ofta kan vara relativt långa och tidskrävande.

För att få uppdateringar om snö, väder och vind pratar vi med guiderna som arbetar på Kebnekaises Fjällstation. En klassiker är att besöka Sporten någon gång när eftermiddag blir till kväll. Vid denna tid på dagen finns bemanning där och du kan höra det senaste från fjällen runt stationen. Glöm heller inte läsa vad lavinprognoser.se skriver om den aktuella lavinrisken.

Ett tiotal meter nedanför toppen av rännan ser vi årets version av hängdrivan. Den är stor och lite läskig. Det är dags att styra nedåt.

Åket är bra. Det är riktigt bra till och med. Det är brant, någonstans runt 50 grader. Senaste timmarnas snöfall har pudrat det hårda med ett mjukt lager snö. Rännan är bred och lättåkt. Det går att stå på bra nedför.

Nedanför rännan fortsätter åket längs Kittelbäcken hela vägen tillbaka till skoterspåret i Ladtjovagge. Vid bra snötillgång skidar du hela vägen tillbaka till fjällstationen, men den varma väderleken har gått hårt åt snötäcket på lägre höjd och vi tvingas vandra sista hundra metrarna genom den allt mer framträdande markvegetationen. 1000 fallhöjdsmeter nedanför toppen på Vierranvarri avslutas skiddagen samtidigt som skidorna lutas mot väggen på fjällstationen.


Tuolpagorni

– krater med drakägg

Morgon därpå är himlen om möjligt än blåare än morgonen dagen innan. Kroppen skriker nej efter grådagens kraftprov men huvudet säger att vi måste försöka. Försöka nå toppen av Tuolpagorni och bocka av även detta åk. Imorgon går skotern tillbaka till Nikkaluokta, vilket lämnar oss med få alternativ, idag eller aldrig (eller ja, nästa vinter. Kanske). Via sms blir jag varse att min goda vän Magnus Kemi, som denna jobbar vinter på stationen, ska göra Tuolpagorni idag. Vi hakar på honom och hans kollega från restaurangen, kocken Emil.

Emil är klättrare och har fyllt ryggsäcken med quickdraws denna morgon. Den enkla vägen till Tuolpagorni går via passet mellan just Tuolpagorni och Vierranvarri. Men det finns också en allternativ väg längs norra sidan av bergets karaktäristiska krater. Rutten är klurig och kräver klätterkunnskap. En rad säkringar sitter bultade i berget i vilka du fäster medhavda quickdraws som sedan ditt klätterrep löper igenom.

Genväg på kartan men icke i verkligheten. Det är knöligt att vara fyra stycken på repet och solen är inte nådig mot oss. Sakta men säkert tar vi oss framåt med skidorna spända på ryggsäckarna. Stegjärnen sitter på fötterna där det, vid en varmare väderlek, borde suttit ett par klätterskor för en smidigare framfart.

Uppe på toppen får vi sällskap av två herrar i yngre medelåldern. Vi hälsar glatt och inser efter en kortare stunds konversation att de båda startat efter oss, men valt den normala vägen till toppen och på så vis kommit ikapp oss. Ridå. Slutsats: Ska du skida Tuolpagorni på ett smidigt sätt är den normal rutten att rekommendera.

Nedför oss ligger så den ytterst karakteristiska toppkratern, som är synlig på många mils avstånd. Enligt legenden lade här i urtiden draken sina ägg, men numera vilar denna best i sin förstenade sömn på Drakryggen.

För att ta sig in till skidåkningen i kratern behöver du göra en rappel, 30 meter rep räcker men 60 är bättre och ger en behagligare firning. Vid insteget finns ordentliga ankare, men det är en god idé att inhämta den senaste uppdateringen från STF:s guider om vilka förutsättningar som råder vid insteget vid det aktuella tillfället.

Inne i kratern finns sedan utrymme föra att ta ut svängarna, ordentligt dessutom. Det är relativt flackt bortsett från utloppsrännan som bjuder på något brantare åkning. Åket leder så småningom ned till Kittelbäcken och ut till skoterleden nere i Ladtjovagge, precis som åket ned från Rullevarerännan. Från toppen av Tolpagorni till fjällstationen är det knappa 1000 fallhöjdsmeter, också det i paritet med Rullevareåket.


Och vinnaren är…

Om du en dag du står inför valet av åk, Tuolpagorni eller Rullevarerännan, är det mycket som är likt mellan dem. Båda åken utgår från Kebnekaises fjällstation och ger dig ca 1000 meter i fallhöjd. Båda åken inleds med en rappel, förutsatt att du inte går upp i Rullevare nedifrån, och båda leder ned till samma slutpunkt. Kontrasten uppstår i själva karaktären på åkning. Rullevare är ett brant, om inte ett mycket brant åk, som kräver god vana att åka skidor. I motsats är Tuolpagorni är ett mycket snällt åk när den inledande rappelen avverkats.

På två dagar har båda åken betats av. Två åk som stått högt upp på att-göra listan. Två åk som krävt stor fysisk insats i det väglösa landet, men också två åk som belönat oss väl efter arbetsinsatserna.

– Men var det inte bättre än så här?
Funderar jag stilla påväg tillbaka mot fjällstationen efter vi lämnat grytan på Tuolpagorni bakom oss. En repris av det nervkittlande åket nedför Rullevare hade varit en bättre avslutning på denna tripp till området runt Kebnekaise. Den branta rännan är bland det bästa jag skidat sedan de första hasande svängarna i Sälen för drygt 20 år sedan. Rullevare är en pärla som hamnat i en oförtjänt skugga bakom den högljudda lillebrodern Tuolpagorni.

Praktikst inför besöket på Kebnekaises Fjällstation

Transport Kiruna – Nikkaluokta:

Nikkaluoktaexpressen kör buss dagligen under säsong mellan destinationerna. Avgång från busstationen bredvid det gamla stadshuset. Bussen passerar sedan både tågstationen och flygplatsen på sin väg mot vildmarken.
Vill du inte åka buss går det hyra bil och köra de 70 kilometrarna på egen hand.
Nikkaluoktaexpressen

Transport Nikkaluokta – Kebnekaise:

Erik Sarri driver Nikkaluokta Alltransport och är tillsammans med sina skoterförare ytterst skicklig på att transportera dig de 19 kilometrarna mellan Nikka och Keb.
Boka transporten här

Boende:

I Nikkaluokta erbjuder familjen Sarri boende i mysiga campingstugor. Du bor i knutpunkten mellan Ladtjovagge och den förtrollande vackra Vistasvaggi på en plats som i generationer varit familjen Sarris hem.
Nikkaluokta Sarri AB

STFs kronjuvel, Kebnekaise Fjällstation, bär på en diger historia. De senaste hundra åren har du som besöker området inne på stationen kunnat söka skydd undan väder och vind. Nuförtiden finns en mängd faciliteter som skämmer bort dig. Kök för självhushåll, bastu, torkrum och en förstklassig restaurang som erbjuder mat lagade med tradition och djup baktanke.
STF Kebnekaise Fjällstation

Åken i offpistguiden:

Artiklar om Kebnekaise
Massiv inspiration från Kebnekaisemassivet
Kebnekaise: Travers över Sveriges tak
Sveriges högsta punkt flyttar norr ut
Nytt läger för sky running på Sveriges tak
Sveriges bästa fjällstuga
Kebnekaises bästa åk
Sitski nedför Kebnekaise

Text: Axel Adolfsson
Ta del av skidtester, resereportage, tävlingar och nyheter via vårt nyhetsbrev.

Nyhetsbrevet kan du när som helst avsluta.
Freeride sparar data i cookies. Genom att använda våra tjänster godkänner du det. Läs mer