Upptäck doldisen Meiringen-Hasliberg
De schweiziska alperna har mer att erbjuda än världskändisar som Zermatt och Verbier. Freerides notoriska reportageteam Schenholm-Wingqvist tog sikte på Haslital och mixade lika delar topptur och liftburen skidortsåkning (typ som västgötar mixar pommes och mos).
KATJONG! KATJUNG! KATJOF! KA-TJOOFF!!
Fyra par feta rockerskidor smäller ner i marken på parkeringsplatsen vid Schwarzwaldalp på 1 456 meter över havet.
– Heliski equipment, kommenterar vår bergsguide Teddy Zumstein.
Jag undrar var stålfågeln i så fall är någonstans. Ett par svarta kråkor kraxar en bit bort från vår bil och flaxar sedan uppåt, bortåt mot de näraliggande och mäktiga bergstopparna Wetterhorn och Wellhorn. Varken några öronbedövande rotorblad eller någon blänkande helikopter går att urskilja i skyn. Det är istället apostlahästarna som skall ta oss de nära niohundra fallhöjdsmetrarna härifrån bilparkeringen och upp till toppen av Grindelgrat på 2 351 meters höjd över havet. Den rådande toppturstrenden har aldrig känts mer obefogad.
När stighudar och all annan utrustning är på plats påbörjar vi den mödosamma vandringen uppför. De svarta fjäderfäna är nu pyttesmå – knappt synbara svarta prickar på andra sidan dalgången. Tanken slår mig: Vad ser kråkorna från sitt perspektiv långt däruppe bland bergstoppar och lätta moln? De har den 3 692 meter höga bergskolossen Wetterhorn framför sig, under dem breder sig den vit- och blåskinande Rosenlau-glaciären ut sig. Några kilometer bort, på andra sidan dalgången, kan de med sina skarpa ögon se en bergsguidesfilur i täten på väg upp mot Grindelgrat och efter honom fyra svenska skidåkare med alltför breda och tunga skidor under fötterna. En dryg mil sydväst ligger den välkända, och av klättrare länge fruktade, bergstoppen Eiger, som några ytterligare kilometer bort åtföljs av topparna Mönch och Jungfrau. Denna trio bergsjättar på runt fyratusen meter – också kallade Trollet, Munken och Jungfrun – ligger lätt skymda för både kråkornas och våra ögon, men för de skidåkare som besöker någon av orterna Mürren, Wengen eller Grindelwald kommer åsynen av den fagra bergstrion bli ett minne för livet.
Om de svarta kråkorna vänder helt om och tittar åt nordost kan de möjligen skönja konturerna av ett annat välkänt skidåkarberg som ligger knappt tre mil bort fågelvägen. Detta berg går under namnet Titlis och är Engelbergs stora nordsida med över tvåtusen fallhöjdsmeter himmelsk skidåkning. Om kråkorna hade kunnat flyga ännu högre upp och haft en Europaatlas till hands, hade de också kunnat notera att vi befinner oss i kantonen Bern och höglandsområdet Berner Oberland, ganska precis mitt i Schweiz som i sin tur ligger i hjärtat av Alperna och Europa. Kråkornas och vår gemensamma geografiska belägenhet är därmed klarlagd: vi befinner oss i den förbisedda dalgången Haslital – en timmes bilfärd från Engelberg och runt 40 minuters dito från Jungfrau-massivet.
I den monotont slitsamma, men samtidigt tyst kontemplativa stämning som infinner sig efter att vi avverkat några hundra höjdmeter, finns gott om tid att låta denna skidresas minnen flöda genom hjärnans vindlingar. Gårdagen tillbringade vi i Haslitals skidberg som, logiskt nog, heter Hasliberg. Skidsystemet ligger ovanför staden Meiringen och ibland benämns skidorten också Meiringen-Hasliberg. Hasliberg har ett soligt sydläge, moderna liftar och böljande röda pister med nära 1 500 fallhöjdsmeters skidåkning. Därtill finns fina och lättåtkomliga friåkningsytor allra längst upp i systemet. Här kan man också finna några rännor som inte är lättåtkomliga. Det är alltså ett skidberg som ser litet ut på pistkartan och kanske ännu mindre i jämförelse med Alpernas riktigt stora och kända skidorter, men som känns rejält i verkligheten.
Vår skiddag i Hasliberg blev dock tyvärr ingen orgie i sprutande bottenlöst schweizerpuder. Tid hade förflutit sedan senaste snöfall. Dessutom hade en period med varmt väder skapat ett omsmält, knaprigt hårt och fruset översta lager, så att skidföret blivit som en välgräddad baguette med en hård och gomovänlig upper crust. Denna typ av skidföre ledde på förmiddagen skidspetsarna ner i pisterna och hederliga carvingsvängar i jack- och läppfladdrande hög fart. Åket från toppen av gondolen Alpen tower 2 250 meter över havet ned i någon av de två röda, långa pisterna hela vägen ned till ankarliften Spycher fick oss inbitna puderjyckar sluta misströsta över lössnösituationen och istället börja skälla av pistglädje.
Efter timmar av kul piståkning, några slasksnösvängar i den eftermiddagsuppvärmda snön som erbjöds i off pisten, samt klippdroppande från de två medföljande skidproffsen Matilda Rapaport och Johan Jonsson på baksidan av bergskammen som slingrar sig från Rothorn ned till Alpen tower, tog vi sikte på Mägisalp-plattån mitt i Haslibergs skidsystem och stakade oss bort mot sittliften som lyfter skid- och brädåkare mot Häägen. En piprökande liftgubbe med vitt tomteskägg och grön keps morsade på oss innan vi satte oss i liften.
En annan piprökande kändis i dalgången är den engelske detektiven Sherlock Holmes som förutom att sitta som staty på huvudstråket nere i Meiringen, har namngett ett stort hotell och fått ett museum tillägnat sig. Han är dessutom skyldig till att hans mest hängivna fans – så kallade sherlockianer eller holmesianer – iförda Sherlock Holmes-munderingar stundom intar staden för att umgås och sörja den litteräre gestaltens död. Författaren Sir Arthur Conan Doyle som hade tröttnat på sin detektiv-karaktär, avlivade nämligen sin berömde detektiv i novellen ”The Final Problem” genom att låta honom störta nedför det 90 meter höga vattenfallet Reichenbachfall i kamp med sin ärkefiende professor Moriarity i sagans datum den 4 maj 1891. Vattenfallet är ett av Alpernas högsta och ligger strax utanför Meiringen på väg upp mot Schwarzwaldalp och passet mot Grosse Scheidegg ovanför Grindelwald.
Omgivningarna är vackra, vädret bra och jag kanske börjar förstå en del av toppturstrenden.
Idag befinner vi oss ovanför Sherlock Holmes dödsplats (dock vet den trogne deckarläsaren att författaren Sir Doyle några år senare återupplivade sin karaktär) vid Schwarzwaldalp. Tiden går och vi fortsätter att streta uppför. En bit upp ser vi en hel klunga av mörkbruna gemsar, vilda alpgetter, som strövar över ett snöfält. I takt med våra steg och att solen höjer sig på himlen börjar magarna kurra. Tankarna på gårdagens liftburna skidåkning i Hasliberg är borta och jag frammanar en märklig bild i min skalle – en rektangulär gatuköks-papperstallrik med kanter, till bredden fylld med lika delar potatismos och pommes frites. Jag föreställer mig en västgötsk röst säga ”–Hälta-hälta!”. Toppturandet och kaloriförbrukningen sätter igång matfantasierna, minst sagt.
Vi tar paus, äter bröd och schweizisk gul hårdost som vi skär i tjocka skivor med bergsguiden Teddys kniv. Omgivningarna är vackra, vädret bra och jag kanske börjar förstå en del av toppturstrenden. Särkilt i kombination med skidort – åka lift, pist och liftburen off pist ena dagen för att nästa dag ta en längre topptur. Ingen dålig mix – lika lockande för en skidåkare som det är för en festlglad och nattamatssugen Skövdebo att framåt småtimmarna ta sikte på en Hälta-hälta med hälften pommes frites och hälften potatismos.
Om Meiringen – Hasliberg
Kort beskrivning: Meiringen är en liten turiststad med 4 000 invånare mitt i Schweiz som ligger inklämd mittemellan de välkända topparna Titlis (Engelberg) och Eiger (Jungfrau-regionen). Det är mer en vanlig schweizisk by än en klassisk skidort. De vackra bergen i området har ett bra skidsystem – Hasliberg – med böljande röda pister med nära 1500 fallhöjdsmeter, samt riktigt fina friåkningsytor allra längst upp i systemet. Det finns också flera topptursområden i närheten som Sustenalps, Grimselalp och Schwarzwaldalp (Rosenlaui).
Sherlock-kopplingen: Författaren Sir Arthur Conan Doyle har i novellen ”The Final Problem” avlivat sin detektivhjälte Sherlock Holmes i ett fall nedför vattenfallet Reichenbach som ligger precis utanför Meiringen. Doyle bodde med sin tuberkulossjuka fru i Meiringen vintern 1893 för att bota hennes lungbesvär med den friska alpluften. Under en promenad utanför Meiringen fick han syn på det stora vattenfallet och fick idéen att använda denna miljö för att ta kål på Sherlock.
Maräng-kopplingen: Bakelsen gjord av äggvita, socker och ett stänk ättika sägs ha uppfunnits i Meiringen. Jämför man namnen ”Maräng” och ”Meiringen” syns ju vissa likheter.
Guide-kopplingen: Arnold Glatthard är kanske den mest kända bergsguiden från Meiringen. Han var en skid- och bergstokig snubbe som lyckade bli det schweiziska skidlandslagets första tränare på 1930-talet och ett decennium senare startade han den första bersguideutbildningen ”Rosenlaui Climbing School”. I Glatthards skola gick sedan bland andra nepalesen Tenzing Norgay som tillsammans med nyzeeländaren Sir Edmund Hilary år 1953 var de första att bestiga Mount Everest.
Hälta-hälta-kopplingen: Kul men långsökt journalistiskt påfund från undertecknad som, likt Sir Doyle, tröttnat på Sherlock. För övrigt är Hälta-hälta en snabbmatsrätt med hälften pommes frites och hälften potatismos. En klassiker på Västgötaslätten i städer som exempelvis Vara, Skara och Skövde.
Plus: Haslital är ingen snackis inom skidvärlden. Att tajma ett snödump i Hasliberg torde vara en stor upplevelse – brant och rolig terräng, och i skuggan av turistmagneterna Engelberg och Jungfrau är det inte på långa vägar samma hets och konkurrens efter nysnön. Notera dock Haslibergs lavinläge med bitvis brant, söderläge och stora öppna ytor. Topptursmöjligheterna är det som verkligen lyfter Haslital.
Minus: Att högsta åkningen med lift ligger på 2 433 meter över havet tillsammans med det tidigare nämnda faktumet att det mesta av systemet är södervänt gör säsongen kortare än i schweiziska grannjättarna som Engelberg och Jungfrau.
Resa: Flyg till Zürich. Tåg direkt från Zürichs flygplats som tar drygt två timmar.
Missa inte: Hotel Wetterhorn som ligger ovanför Meiringen mot skidsystemet Hasliberg. Bra mat och intressant inredning där gamla trädetaljer mixas med cement och järn. Hotellet har en scen och en bar, och här ordnas konserter och fester. Hotel Wetterhorn är lite av en frisk fläkt och nyskapare i annars schweiziskt traditionella Haslital.
