Andreas Fransson gör first descent på Denalis sydsida

Andreas Fransson blev första skidåkaren någonsin att åka sydsidan av Nordamerikas högsta topp, Denali. Freeride lyckades få en pratstund med Andreas från flygplatsen i Anchorage, på väg hem.
– Det var ett bra försök, säger Andreas.


Denali 6198 möh.
Foto: Maxime Turgeon

Denali, också känt
som Mount McKinley, är med sina 6198 meter över havet Nordamerikas högsta topp, och ökänt bland alpinister som en av de kallaste topparna man kan klättra, och med sämst väder. I genomsnitt lyckas några få procent av expeditionerna bestiga Denali. 

Andreas Fransson och hans kompis Magnus Kastengren, båda erfarna Chamonix-skidåkare, åkte i maj till Denali med något skiljda mål men med föresatsen att stötta varandra. Båda ville klättra Denali, men medan Magnus tänkte ta sig ner normal vägen igen via West Buttress, hade Andreas lite andra planer. Den 6 juni stod de på toppen.
– Jag droppade in på sydsidan, det är så jag gillar det, att åka brant och onsight, säger Andreas.

Men vi backar klockan några dagar. När Magnus och Andreas anlände till ABC efter många dagars slit påbörjade Andreas acklimatiseringen genom att ge sig på Orient Express, en 45 graders colouir på 1524 fallhöjdsmeter.
– Jag ville komma upp så snabbt som möjligt så högt som möjligt. Så jag började med att klättra Orient Express tills jag mådde illa, då klickade jag i bindningarna och åkte ner, berättar Andreas.

Andreas gjorde tre försök på Orient Express. Första dagen kom han upp halvvägs och sista dagen till toppen. Andreas och Magnus hann även med en sväng på Northeast Fork, varifrån han kunde se och ta en bild på nedre delen av det tänkta åket. Klätterparet avancerade vidare sen till Camp 17, på 5242 meter över havet, där de fick vänta ut en storm.
– Men sen blev vädret bättre, till och med varmt för att vara Denali. Det var t-shirt väder på toppen, säger Andreas.

Efter två dagar med snöstorm kunde de äntligen ta sig upp och på fyra timmar nådde de toppen. Magnus som inte bar skidor avlastade Andreas genom att bära hans rep. Väl på toppen droppade Andreas in på sydfacet.
– Det är en stor hängande glaciär, som Aiguille du Plan i Chamonix, fast dubbelt så stor. Vinden hade blåst bort eller packat ihop det mesta av snön, så det var rätt isigt och svårt att få grepp. Jag åkte i en 1500 fallhöjdsmeter innan jag fick göra en travers skiers left . Jag trodde att det skulle gå att åka efter traversen, men det var 70 graders blå-is en bit innan jag nådde en ”hidden colouir” där jag kunde ta på mig skidorna igen, berättar Andreas på ett norrländsk avdramatiserande sätt.
– Det var inte bra snö någonstans, och en del is och snö, erkänner han dock.

Efter colouiren var han tvungen att fira ungefär hundra meter innan han nådde nästa glaciär där det gick att åka skidor igen, men…
– Det hade blivit så varmt att det började regna stenar. Så jag sökte skydd och beslutade att vänta ut natten då det fryser på. Det var ett korrekt beslut, när det blev mörkt var det betydligt säkrare, men vissa partier som jag hade kunnat åka i dagsljus fick jag nu klättra ner i stället. Det blev ett 600 meter med nedfirningar och nedklättring, därför kallar jag det bara ett bra försök, säger Andreas.


Andreas Fransson har fått en idé.
Foto: Patrik Lindqvist
Andreas nådde bergschrund och det var enormt högt så han var tvungen att fira ner sig i spricka för att komma över. Glaciären efter var full med sprickor så det var inget Andreas ville forcera i mörkret. Han stannade för att vänta ut dagsljuset.
– Jag smälte massor med snö och åt frystorkat. Fick i mig ett par liter vatten, tidigare hade jag inte haft tillfälle att smälta snö eller äta. Det var mycket objektiva faror på vägen.
– För att vara Denali var det inte så kallt på natten, bara kring minus tio grader, säger Andreas.

Vid fem på morgonen klickade han i pjäxorna igen och manövrerade sin väg genom glaciären fram till en 400 meter hög isfall.
– Jag hade tagit en bild på den från Northeast Fork och kunde navigera rätt genom att studera bilden. Jag hittade en väg där det gick att åka skidor, men det var instabila snöbryggor, brant och isigt, så jag körde lite freeride-åkning – snabbt för att inte fastna i nåt.

Efter ytterliggare glaciäråkning nådde Andreas den normala vandringsleden från baslägret, där trekkers går uppför Denali. Då kunde han känna sig säkert så han la sig på ryggsäcken och sov i ett par timmar innan han åkte vidare ner till Base Camp.
– Dagen efter tog jag mig raka spåret tillbaka till ABC för att möta upp med Magnus och klättra Cassin Ridge. Jag fick gå hela dagen och det var nog det tyngsta jag gjorde på hela expeditionen.

I snitt så är det bara tre team per år av de 60 som får tillstånd som klarar Cassin Ridge. Andreas och Magnus gjorde en roundtrip på 33 timmar med 9 timmars bivack, det är värt att nämna att speedrekordet på Cassin Ridge var fram till nyligen 27 timmar. Samma dag som Andreas och Magnus klättrade tog ett brittiskt replag ett nytt rekord på 14:40 timmar (Edit från Andreas: ”… deras speed rekord var 14h 40 m från botten till toppen. vår tid var 24h fast med 9h bivack. Och vi spårade hela seattle ramp, approachen, i snöstorm, vilket tog 6h och i fint väder nog gjorts på 3h. Bara för att få perspektiv.. jag tror deras roundtrip tid var 22-24h eller nått sånt”).

Det hann också komma en del snö dagarna efter Andreas åkning på sydsidan så han avslutade resan med att även köra Messner colouiren, ännu en dryg 1500 fallhöjdsmeters 45 gradig colouir.
– Det var en cool upplevelse, både fysisk och spirituell, att vara där ingen annan hade varit och att få så mycket gjort på så få dagar, berättar Andreas.


Grön: West Buttress, Gul: Messner Colouir, Blå: Cassins Ridge, Röd: Sydsidan, Andreas rut (prickad linje = går bakom ett berg)
Foto: Maxime Turgeon

Text: Alvaro Susena

Ta del av skidtester, resereportage, tävlingar och nyheter via vårt nyhetsbrev.

Nyhetsbrevet kan du när som helst avsluta.