Bakom kameran: Daniel Rönnbäck

2012-06-30 00:00

Daniel Rönnbäck har successivt gjort sig ett namn inom den lilla kretsen svenska fotografer som får sina bilder publicerade i tidningar och på nätet. Freeride fick tag i en av Sveriges mest lovande unga fotografer under en surfresa i Indonesien.

Min sista skiddag för vintern, här tillsammans med Erik Sunnerheim. Vi har precis tagit oss tillbaka till basecamp efter ett slaskigt sensommar åk i solnedgången. Varma svettiga kroppar är nu kalla, kylan i skuggen gör sitt en varmsovsäck kommer snart smaka fint.

Tjenixen Daniel, en lång vinter är över och det är sommar nu. Vad är dina planer? 

Jag har packat ner hårdiskar, laptop, undervattenshus och surfbräda och begivit mig till varma bräddgrader. Här har jag nu slagit läger i en månad och redigerat bort en del av vinterns jobb. En helt okey och avslappnande arbetsmiljö. När jag kommer hem hade jag tänkt damma av hojjarna och ta upp cyklingen igen, både uppför och nedför. Under sommaren har jag några resor inplanerade, med cykling och surfing i Europa, men största delen blir nog hemma i Åre.

För de som inte känner igen ditt namn eller dina bilder, beskriv dig själv med tre ord?

Norrlänning, målmedveten och adrenalinolist!

Under vintern har man kunnat följa dina resor på din blogg. Vilket minne bär du med dig själv från vintern? 

Oj, svårt. Har många minnen från den gångna vinter, men jag vill nog säga allt puder som jag fått åka själv. Hade några riktigt fina dagar i januari då jag plåtade med Chris Sörman och Kalle Ohlsson (Pirate Movie Production), åkte snowboard i midjedjupt puder för första gången, tills benen inte orkade mer. Detta fortsatte även i februari under en plåtning för Four Elements – en hel vecka utan att jag fick se skidorna ovan snö. Lyckan bara fortsatte, hängde med Sverre Liljekvist och DI till Canada på Catski-äventyr, även här fick vi midjedjupt hela trippen. Till och med Maj bjöd Riksgränsen på magiska dagar tillsammans med Winter-Project.

För dw flesta atleter är X-Games en dröm, för en fotograf ett helvete. Allt är avspärrat, det är mer vakter än åskådare och säkerheten är på högsta nivå. Inte ens som pressfotograf med uppdrag med uppdrag från tävlingens sponsorer och internationella tidningar har du större acces än någon annan. En hel bergsida spärras av för en halfpipe. Det är då dom stunderna bakom får betydelse, jag lyckades komma Chas nära under dagarna och efter final, prisutdelning och presskonferens.

Vad var det som gjorde just de minnena så speciella? 

Då jag själv älskar att åka bräda och skidor är det alltid kul för själen att få lite egen åkning mellan allt plåtande och det ju extra kul när åkningen håller världsklass!

Du har även setts hänga mycket med Erik Sunnerheim. Gillar du att åka med honom lika mycket som resten av skideliten? 

Det är klart jag gör, men framförallt att umgås med Erik. Vi har haft mycket tid tillsammans i vinter och det uppskattar jag. Vi har blivit goda vänner och då vi näst intill är grannar blir det mycket tid tillsammans. I sommar kommer vi byta ut skidor mot Wakeboard på Åresjön. Erik är helt klart en vän jag gärna åker med en puder dag.  

Du gick på SCoTT-utbildningen i Orsa och utbildade dig till skidlärare, men sedan tog fotot över? Vad hände? 

Det går väll inte att sticka under stolen med att skidläraryrket i Sverige inte är så bra betalt. Jag ångrar inte en sekund att jag jobbat som skidlärare, för det har utvecklat mig både som skidåkare, skidfotograf och människa. När jag började som skidlärare var målet att ta examen och ISIA, när det var avklarat kände jag att jag ville prova något nytt.

Jag hade fastnat i Sälen i fyra år och ville se mig omkring, jag ville se mer av världen och åka skidor på andra ställen än familjebacken och väggen offpisten.  Fotograferandet växte sakta in i mitt liv under mina skidlärarsäsonger. När examen var avslutad hade jag kommit till en punkt i mitt fotograferande då jag kände att det var antingen foto eller skidlärare utomlands som gällde. Och så här i efterhand känns det som att jag tog rätt dörr.

En bild som ljuger, men ändå visar sanningen, en bild med mycket känslor som inte syns. Det var vintern 2011 tillsammans med Winter-Project på andra sidan atlanten i delstaten Washington. Efter två veckor regn, frustration och ångest kom äntligen snö,. Men under de 5 cm lätta pudertäcke döljer sig ett golv av is. Varje landning var som att landa på betong. Jag har många bra bilder från detta hopp, men just i detta ögonblick som Adam Falk hoppar, tränger lite extra ljus genom molnen och Adams avslappnade stil är för mig vad skidåkning handlar om. Många dagars frustration i en bild.

Riksgränsen har varit min hemmabacke i många år, sportlov och långhelger har spenderats upp i norr. För drygt tio år sedan åkte jag själv bräda här. Nu några år senare står jag bakom kameran i ett landskap bortom Riksgränsens liftar.

När du dokumenterar med din kamera, vad vill du förmedla? 

En känsla, och en bild som betyder något för mig. Jag har på senare tid börjat inse att de bilder som jag själv känner starkt till, även är de bilder som sticker ut mest. Om denna bild sedan kan beröra andra blir jag så klart glad.

Du gjorde även lite film under vintern. Är det något du vill fortsätta med? 

Absolut, det är superkul att göra film och dessutom utvecklande för mitt fotograferande också, så det kommer bli mer filmer. Men tyvärr tror jag inte man kan göra två så lika saker på hög nivå, så jag försöker att inte lägga så mycket tid på det.

Vilka andra fotografer inspirerar dig? 

Låter lite klyschigt men jag försöker hitta inspiration utanför actionsporten. Mode och lifestyle magasin är flitigt lästa. Jag har nog ingen speciell fotograf som jag inspireras av, jag får min inspiration genom ett flöde av bilder lite här och var. Ska jag rekommendera en sida vill jag nog länka till: http://www.boston.com/bigpicture/  

Hur ser planerna ut inför nästa vinter? 

Nästa vinter är inte alls planerad, men jag hoppas att både få resa till höger och vänster i Europa. Nu har jag fokus på sommaren och så får vi se var vintern tar mig.

Få människor kan inspirera mig som Andreas Fransson. Vintern 2011 fick jag uppleva Chamonix för första gången, inte bara liftåkningen, utan Chamonixs verkliga ansikte. Här hemma hos Andreas själv där var sak har sin plats. Där kaos är en organiserad vardag.Och jag fick en ny syn på skidåkning.

Det finns inget så intimt som nakenhet, få situationer som är så känsliga och så stötande som nakenhet. Trots det så finns det inget som är så starkt som kontakten med en annan människas ögon. Jag har nu känt Adam i några år, vi har rest tillsammans i med och motgång. Vi har utvecklats och sett varandra lyckas genom åren.
Vad har du för tips till den som vill bli bättre på att fota? Vad ska man träna på?

Jag försöker tänkta utifrån tre pelare, ljus, komposition och känsla. Titta på andra fotografer och se hur de har använt sig just av dessa tre pelare och försök härma hur de har fångat ljuset, komponerat bilden eller fångat känslan. Men försök inte göra en kopia av bilden, fota inte samma föremål i samma miljö med samma ljus, komposition och känsla. Försök istället att ta det du ser i bilden och skapa din egen stil i din bild. Fota mycket och testa dig fram och framför allt tänk efter och reflektera över varje bild du tar.

Vad har du för utrustning? 

Alldeles för mycket!!!  Vet att det finns många som är utrustningsfixerade så jag tänkte jag rabblar upp det jag här. Men glöm inte att man bara kan fota med en kamera åt gången, det viktiga är inte kameran utan hur du använder den. En dyrare Kamera tar bara bättre kvalitet på bilden, du kan ta samma bild vare sig du har en systemkamera för sextiotusen kronor eller en pocketkamera för sextusen kronor. För mig är kameraväskan bland det viktigaste när jag plåtar, den ska skydda, transportera min utrustning men också vara skonsam för min kropp. Hittills har jag bara hittat en väska som gör detta och det är den jag använder nu.  I den har jag olika kamerablock beroende på vad jag ska fota, så väljer jag block efter det. Men jag kan också fästa isyxa, lavinspade, sond, få plats med en extra dunjacka, extra handskar och eller fästa stativ på den. Jag kommer åt min utrustning både uppifrån och bakifrån och när jag lägger ner den i snön då locket är mot ryggen blir den delen som ligger mot ryggen aldrig blöt och jag blir aldrig kall.  

Den där mustaschen du haft under många år. Vad är storyn kring den? 

Ja du, det är en bra fråga? Är nog för att min tjej hatar den. Så har nog blivit en liten grej runt det. Men nu har den faktiskt åkt av. Och dröjer nog till nästa vinter innan den kommer tillbaka, eller så är den borta för gott?

Mr Fotograf himself