Föräldraledig i Alperna: Så går det till

Inför att skaffa barn är det många som går och värker på samma fråga, nämligen vad som ska hända med möjligheterna till skidåkning. Innebär det ett slut på veckolånga alpvistelser, eller ger det en extra krydda till skidupplevelsen? Joel bestämde sig för att få svar, tog med sig fru, två barn och en kompisfamilj och drog till södra alperna på föräldraledighet.

– Vilka konstiga skor detta, säger Eyvind, 3 år, när han försöker komma underfund med hur pjäxorna ska sättas ner i snön för att röra sig framåt.
Det tar en god stund för oss att komma fram till liften, också för att det är så mycket att titta på och förundras över. Att vi hinner komma på liften är ett mirakel, men ett än större mirakel är det att vi nu flyger ovanför marken. Eyvind inser snabbt poängen med att åka utför, nämligen att åka lift. Väl nere för lunch träffar vi min sambo Agnes som idogt går fram och tillbaka med Nils, 1 år, i en pulka. Nils lutar sig åt sidan, snuddar snön med vanten och kiknar av skratt.
– Första gången på hela förmiddagen som han är nöjd, meddelar Agnes.

Hemma i huset i Guillestre, tjugo minuter från skidorten Vars och fyrtio minuter söder om Briançon i södra franska Alperna, som vi hyrt möter vi våra vänner Josef, Nadja och deras ettåriga dotter Kerstin som kommer tillbaka från sin utflykt med turpulkan. Åka pulka tyckte Kerstin var sådär, än mindre att sova i den.
– Hon tycker i alla fall om snö, säger Josef och lägger med en uppgiven suck tillbaka den orörda barnmatsburken.
Det är början av februari och två veckor in i vår efterlängtade familjesäsong i Alperna.

Självklart hade jag inte förväntat mig att det skulle vara samma sak att göra säsong nu, när jag är 33 år gammal och har två småbarn, som när jag var 20 eller 25 bast. Just förväntningar är något som vi fyra vuxna, som bestämt oss för att göra en säsong i alperna med barn, har diskuterat mycket. Hur mycket kommer vi att kunna åka? Hur kommer orken att vara, fysiskt men också mentalt och socialt? Att hitta rätt nivå kändes som nyckeln för att ge både vuxna och barn en bra upplevelse.

– Ändå ett bra lunchställe det här, eller vad säger du? hör jag mig själv säga, en knapp timme in på första toppturen.
Vi har inte gått särskilt många höjdmeter, men mina ben är trötta och Josefs andhämtning är tung. Josef nickar gillande. Han sitter redan lutad mot den soliga väggen på det lilla ruckel till hus som vi just kommit fram till. En timme passerar snabbt, omgivna som vi är av de snötäckta topparna och den värmande solen. Och ärligt talat – det är väldigt skönt att helt enkelt bara sitta ner.
– Har ni sett bergsgetterna där nere? hojtar tre franska pensionärer som knatar förbi på snöskor, till synes oberörda av det höga tempot.
– Mmm…ni menar där nere där jag kämpade med mjölksyra i benen? Non. Je ne les ai pas vus, svarar jag, kanske mest i mitt eget huvud.
Nog tänkte jag att det skulle vara tyngre efter 30 med några småbarnsår i bagaget, men det finns väl ändå gränser?!

Nåväl, både benstyrka och flås kommer igång allt eftersom, SÅ gamla och slitna är vi trots allt inte. Dessutom delar vi föräldrar ofta upp dagen mellan oss, så att vi turas om att vara med barn eller åka skidor. Halva skiddagar visar sig ge bra motivation till att få benen att jobba. Att gå på ”egotur” under det tidiga förmiddagspasset utvecklas till något av en favorit.

När jag möter Josef i köket klockan 05.30 nån dag senare puttrar redan en rejäl laddning gröt på spisen. Då plötsligt smyger Per in genom köksdörren. ”
– Äsch, jag hänger med ändå, det lät bara för roligt för att missa.
Förvånade tittar vi upp när vår gäst, som anlände sent med tåget igår kväll, gör oss sällskap. Det är kolsvart ute och stjärnhimlen är fortfarande magiskt klar när vår lilla trio traskar iväg.

Stegen är lätta i de hårda och vältrampade spåren mot toppen, och efter någon timme har det ljusnat såpass att pannlamporna kan packas undan. På andra sidan dalen tronar Mont Pelvoux (3946 möh) högst i den horisontlinje som nu sakta färgas rosa. Vi når toppen med fem minuters marginal innan vi behöver vända neråt.
– Wow, att kunna starta direkt från huset och några timmar senare vara här, tänker jag, och sänder en tacksamhetens tanke till den svenska föräldraledigheten som gör det möjligt.

Vi spänner pjäxorna och skråar bort mot ravinen som enligt kartan ska finnas lite längre österut. Det visar sig vara en riktig dunderravin – orörd och med massor av inblåst lössnö. Lycka! Med andan i halsen och ett leende mellan örsnibbarna hinner vi precis hem till utlovad tid att ta över barnen från våra partners. Av den sömndruckna morgonen finns inget kvar, och sällan är förälderns tålamod större än efter förmiddagar som denna.

”Att vara föräldraledig i Alperna ger många likes på sociala medier. Bilden som förmedlas är förvisso sann, men inte alltid fullständig.”

Det är inget att hymla med: att vara föräldraledig i Alperna ger många likes på sociala medier. Bilden som förmedlas är förvisso sann, men inte alltid fullständig. Att bo fyra vuxna och tre barn i ett relativt litet hushåll kan vara slitigt. Trots allt förberedande snack om förväntningar blev vi alla tagna på sängen av hur det påverkar energin att dela vardagen med en familj till.
– Är ni också så här trötta om kvällarna hemma i Göteborg? frågar jag de övriga vuxna ett par veckor in på säsongen. De skrattar och skakar på huvudet till svar.
Det finns också många fördelar med att bo tillsammans, för oss var det till och med en förutsättning för att alls kunna åka. Vi hade varken råd att bo var för sig eller lust att stanna kortare tid. Målet med säsongen var inte bara att maxa skidåkningen utan också att ha vardag, känna att vi faktiskt bodde i Alperna. Två månader är tillräckligt lång tid för att bli goda vänner med såväl grannar som deras bekanta. Vistelsen hade inte varit densamma utan att kunna slinka över gatan på en förmiddagskaffe då och då.

Med tanke på vår relativt knappa budget var planen att åka liftburet vid snöfall och däremellan gå på tur. Att det blev en av de torraste vintrarna i regionens historia var inte del av vår plan, men ett stort snöfall fick vi i alla fall uppleva. Jag och Josef är tidigt på plats i det lilla skidsystemet Pelvoux-Vallouise. Nervöst står vi och trampar vid dalstationen medan pistörerna diskuterar öppnandets vara eller icke vara.

Stämningen när liften väl drar igång är tjock av spänd förväntan. De första åkarna tar fart mot topphänget och…stannar? Den 30-gradiga lutningen är helt enkelt för flack i förhållande till all snö som har kommit. Att döma av de häpna utrop och uppgivna skratt som hörs från andra åkare verkar alla just nu fundera på samma sak: hur tar man sig ens ner i så här djup snö?
– Just ski like in the 80´s: knees together, weight back and speed, speed, speed! tipsar en lycklig fransos i toppluva, strax innan han bränner av en volt och försvinner ner i fluffet.
I ren eufori kastar sig Josef över ett krön, där han stöter ihop med den förmodligen enda isklump som finns i hela systemet den här dagen. Resultatet? En veckas vila med ömmande fotled. Så. Värt.

Nästa dag går Agnes och Nadja premiärtur på hemmaberget Pain de Sucre. Jag och Josef står med barnen i fönstret och följer dem med kikare. Ser dem pulsa genom snön, nå toppen, huda av och ge sig ut för sluttningen. En halvtimme senare kliver de glada och nöjda in genom dörren. ”Sockerbullen” ligger nämligen på gångavstånd och stoltserar med en höjdskillnad på 76 meter. Agnes har just gjort sin första topptur i livet!

Några gånger lyckas vi gå på gemensam tur med barnen, som alla tre är så små att de behöver bäras eller dras i pulka. När sju personer ska tajma varandra med mellanmål, förmiddagsvila, blöjbyten och olika sovrutiner känns alpledigheten mindre lättsam. Men när barnen sover i pulkan, solen gnistrar över alptopparna och vi korsar en isbelagd sjö, ovetandes om varningsskylten vid dess kant, då är livet rätt underbart! Isen håller, men skidorna glöms efteråt på parkeringen i Col de Vars. En värdslig sak i sammanhanget, det är i slutändan alltid värt att ta sig ut! Med lite tur stannar förnimmelsen av snöns krispighet och skidornas fart kvar även hos barnen.

Jag kanske inte vet vad sovmorgon betyder längre, jag kanske missar en och annan bergsget, och min rynka i pannan börjar likna en fåra – jag är inte 20 längre. Och det känns okej, faktiskt riktigt bra. Nästa säsong får dock vänta tills båda barnen står på egna skidor. Min ömmande höft hälsar och tackar från framtiden.

Short facts

Vad:Två månaders föräldraledigt och skidsäsong med barn i södra franska alperna, byn Guillestre 20 minuter från skidorten Vars, fyrtio minuter från Briançon och en dryg timme till La Grave och Serre Chevalier.

När: 26 januari till 26 mars 2019

Vem: fyra vuxna och tre barn (1 – 3 år)

Hur: Med färja, tåg och bil, en vegansk matsedel och delandes ett mindre hus.

Varför: för att skidåkning och berg är alldeles för roligt för att bara vara för vuxna. Och nåt ska en ju göra av sin föräldraledighet.

Vilka?

Joel, 33 år, 5 tidigare vintersäsonger, 100+ tidigare toppturer, 100+ tidigare liftdagar

Agnes, 32 år, 0 tidigare säsonger, 0 tidigare toppturer, 10 tidigare skiddagar

Eyvind, 3 år, 0 tidigare säsonger, 2 tidigare toppturer, 0 tidigare skiddagar

Nils, 1 år, 0 säsonger, 0 toppturer, 0 skiddagar

 

Josef, 34 år, 5 tidigare vintersäsonger, 100+ tidigare toppturer, 100+ tidigare liftdagar

Nadja, 33 år, 1 tidigare säsonger, 10 tidigare toppturer, 20 tidigare liftdagar

Kerstin, 1 år, 0 säsonger, 0 toppturer, 0 skiddagar

Kostnader för vår familj (2 vuxna, 2 barn)

Kostnaderna beskriver merkostnaden för att göra säsong, dvs skillnaden mellan att vara där och att vara hemma. En post som mat har jag exempelvis inte med, eftersom matpriserna är ungefär samma och vi lagar mat både där och här.

Resa, t/r14 000

Utrustning* 9 500

Boende 7 500

Liftkort 4 000

Bil på plats 2 000

Summa 37 000 kr

*I utrustning ingår att göra en total toppturskittning av Agnes, dvs. inkl. skidor, pjäxor, hudar, skalkläder, goggles etc. Även nya pjäxor till mig är inräknat.

4 tips för en billigare säsong

  • Hyr ut ditt boende hemma: Det fina är att det blir enklare att hyra ut ju längre du är borta.
  • Komplettera din utrustning second hand: Använd Sveriges största köp & sälj för skidprylar här på Freeride. Även Facebook formligen svämmar över av grupper där det går att hitta bra grejer. Vi fick tag på toppturspjäxor, skalkläder, teleskopstavar, stighuda, goggles mm – i princip helt nya men till en kostnad lägre än en tredjedel av nypris. Här finns fler tips om att handla begagnat.
  • Samåk: Oavsett om det är du som kör eller behöver skjuts så är samåkning helt enkelt toppen. Vi hittade medresenärer med hjälp av den internationella samåkningssidan blablacar. Smidigt bokningssystem som även tar hand om en på förhand uppgjord betalning för samåkaren. Åker du själv kan det också vara värt at höra av sig till resebyråerna som inte sällan har lediga bussäten.
  • Lunchlåda:På jobbet så som på fjället.

4 tips för en klimatsmart säsong

  • Skippa flyget: Åk tåg! Smidigt och trevligt.
  • Samåk: Om du måste åka bil, fyll exempelvis upp sätena med hjälp av samåkningstjänsten blablacar. Då sparar du dessutom pengar.
  • Ät växtbaserat: Du är visserligen i Alperna, men ät i största mån vegetariskt och helst veganskt. Koncentrera fondue-kvällarna till när det ger det där lilla extra.
  • Begagnat: Komplettera din utrustning second hand, se ovan. 
Text: Joel Karlberg
Ta del av skidtester, resereportage, tävlingar och nyheter via vårt nyhetsbrev.

Nyhetsbrevet kan du när som helst avsluta.
Logga in för att kommentera
Bli medlem Logga in Logga in med Facebook

  1. kurono
    0
    kurono | 2019-05-27 16:34          

    Var ni båda föräldraledig? har ni ansökt båda att få vara samtidigt o blev godkända?

Freeride sparar data i cookies. Genom att använda våra tjänster godkänner du det. Läs mer