Från snö till plast

Backhoppning i Göteborg är orimligt. Backhoppning i Göteborg på sommaren är totalt orimligt. Trodde du ja. Följ med till Delsjöbacken, platsen där hoppet överlever sommaren.

Stora hopptornet i Delsjöns sommaranläggning.
Stora hopptornet i Delsjöns sommaranläggning.
Foto: Johan Svärd

Det som för bara några timmar sedan verkade som en skoj idé börjar alltmer likna ett oavsiktligt självmordsförsök. Hjärnan går på högvarv. Andhämtningen är snabb och flämtande likt en fisk på torra land. Bredvid mig står Robert Petersson som är medlem i backhoppningssektionen, Göteborgs Skidklubb. Han försöker lugna ner mig. Peppar lite försiktigt:
– Det blir bara värre ju längre du väntar. Kör nu. Det kommer att gå superbra!

James från Göteborgs Dkifklubb är redo för hopp.
James från Göteborgs Dkifklubb är redo för hopp.
Foto: Anders Wingqvist

Jag sitter på ”bommen”, det vill säga den grå aluminiumstången som är starten för backhopparna. Utsikten över Delsjöns frilutftsområde är svindlande uppifrån backhoppningstornet. Långt nedanför syns landningen. En stor plastmatta. Jag skall göra mitt livs först backhopp. I kalendern har vi precis bytt blad från april till maj. Bristen på mjuk, vit snö oroar mig en aning.
– Det händer inget. I värsta fall bränner du dig lite om du ramlar, men det går fint. Kör nu, uppmanar Robert.
Ett djupt andetag senare står jag upp. De två och en halv meter långa skidorna rusar nerför backhoppningsrampen och får mitt hjärta att studsa som en basketboll.

En timme tidigare. Jarl-Örjan Åsvatne, backansvarig på Göteborgs Skidklubb, välkomnar och visar runt på området. Längs en av Delsjöns alla motionsslingor ligger backhopparnas sommaranläggning. En stor gräsplätt och en brant backe. Området är inramat av grön skog på alla sidor. I backen reser sig de två hopptornen, ett stort och ett litet. Backrekordet i lilla backen är 14 meter och 32 i stora.
– De två plastbeklädda backarna som ligger här öppnades 1993, fast Skidklubbens historia går längre bakåt i tiden, berättar Jarl-Örjan Åsvatne.

Delsjöns hoppanläggning med lilla backen till vänster och stora till höger.
Delsjöns hoppanläggning med lilla backen till vänster och stora till höger.
Foto: Johan Svärd

Backhoppning i Göteborgsområdet kanske låter som en orimlighet. Men sporten har starka historiska rötter i trakterna. En kvick titt i klubbens skrift från sjuttiofemårsjubileet 1976 bekräftar saken. Första hopptävlingen hölls 1902 i Slottskogens Bragebacke. Trygve Smith från Oslo (på den tiden Kristiania) stod som segrare med ett längsta hopp på 22 meter. Tiotusen personer stod i publiken. Därefter arrangerade GSK hopptävlingar i Bragebacken under närmare 60 år. Det mest anmärkningsvärda i sammanhanget var de tävlingar som arrangerades 1949 och 1950. Då gick tävlingarna i maj månad. Inte nog med det. Bragebacken preparerades med snö som hämtades i Norge.

Robert Petersson från Göteborgs Skidklubb gillar att sommarsäsongen startat.
Robert Petersson från Göteborgs Skidklubb gillar att sommarsäsongen startat.
Foto: Johan Svärd

Numera drivs skidklubbens lilla backhoppningssektion med Delsjöbackarna som bas. Under vintersäsong tränar klubben längre norrut i Sverige och i Norge. Men då är det i traditionella snöbelagda. Idag är första träningen för sommaren. Därför är det plast som gäller istället för snö. Men hur bra glider egentligen ett par skidor på plast?
– Det blir ett fint flyt under de stora backhoppningsskidorna. Vi sprutar på vatten för att minska motståndet. Plast duger med andra ord fint som landningsbana för flygande skidåkare, skrattar Jarl-Örjan.

Förutom Jarl-Örjan är det tre andra hoppare som mött upp för träning. Ett litet sammansvetsat gäng av entusiaster. Bland dem finns Robert Petersson som om en knapp halvtimme skall agera sportpsykolog för mig uppe i tornet. Min egen insats i sammanhanget tar sedan sin början. Jarl-Örjan utrustar mig med ett par långa skidor utan stålkant och ett par röda pjäxor som ser antika ut.
– Knyt inte så långt upp. Till vristen räcker gott. Du skall kunna böja dig fritt framåt, instruerar han medan jag snör på mig pjäxorna.
Vidare får jag ett par trädgårdshandskar som skall skydda mot brännskador om jag faller. Hjälm tog jag med själv. Utrustningen är komplett och vi går upp mot backarna för att öva hoppteknik.

Allan Jones från Göteborgs Skidklubb visar hur ett sommarhopp skall gå till.
Allan Jones från Göteborgs Skidklubb visar hur ett sommarhopp skall gå till.
Foto: Johan Svärd

– Om man har lite skidvana så är ett backhopp inte så märkvärdigt, förklarar Jarl-Örjan. Det känns ändå läskigt trots vinterns alla åk. Han instruerar mig noggrannt hur en låg position på skidorna skall se ut.
– Stå på hela foten! uppmanar han när jag väger fram på tå för mycket. Tekniken känns igen från vanlig alpin skidåkning. Vi står i ”underbacken”, vilket är samma sak som själva landningen. Denna underbacke skall jag åka utför och på så vis vänja mig vid plasten.

Allan Jones lägger på sommarvalla för att avlägsna fartminskande gräs från skidornas belag.
Allan Jones lägger på sommarvalla för att avlägsna fartminskande gräs från skidornas belag.
Foto: Johan Svärd

Jag vrider de vita och gröna Atomic ARC-skidorna rakt ner i fallinjen och skjuter fart. Det går oväntat fort. När den platta grässmattan möter skidorna där plasten slutar ökar friktionen. Jag hänger mig bakåt för att kompensera men faller ändå framåt. Vi tränar flera vändor och sedan är det dags.

Efter några minuter på startbommen och pepp från Robert står jag alltså upp. Med ett dunkande hjärta. Skidorna som jag fått låna glider snabbt nerför. Friktionen minskas av små vita porslinspiggar som sitter i de plastspåren som skidorna följer ner mot uthoppet. Skogspartiet på backens vänstra sida flyger förbi och flyter ihop till ett grönt flimmer. Rakt nedanför skidspetsarna närmar sig uthoppet. Alla goda råd jag fått är som bortblåsta. ”Mitt första backhopp blir mitt sista” hinner jag tänka precis innan jag lämnar trärampen och susar ut i luften.

Hoppet blir kanske mer ett skutt men farten är desto högre. Jag dundrar ner i underbacken av plast och fortsätter ut över gräsplanen, trillar strax innan farten tar slut. På motionsslingan några meter ifrån mig har några förbipasserande joggare stannat upp för underhållningen. De applåderar lätt. Robert och Jarl-Örjan skriker uppmuntrande i kör:
– Bra, du klarade det!
Jag överlevde i alla fall, tänker jag. Så vad händer sedan? Jag knäpper loss skidorna, balanserar upp dem på axeln och sätter fart upp mot stora backen för ett nytt hopp.

Plast, mätskala och vatten är tre måsten för backhoppning på sommaren.
Plast, mätskala och vatten är tre måsten för backhoppning på sommaren.
Foto: Johan Svärd
Fakta: Backhoppning
Backhoppning uppfanns i Norge. I Trysil hölls tävlingar i vem som kunde flyga längst och landa snyggast i mitten på artonhundratalet. Fröet till den moderna backhoppning var sått.

Sporten har varit med i vinter-OS sedan starten i Chamonix 1924. I mitten på 1980-talet revolutionerade en välkänd svensk idrottsman sporten. Jan Boklöv flög längre än alla andra med sin karakteristiska V-stil.
På elitnivå hoppar åkarna i liten och stor backe. Då är flygturerna 90 respektive 120 meter.an mäter från hoppkanten till en tänkt punkt mitt emellan hopparens fötter i nedslaget.

Skidflygning
En galen avknoppning från backhoppningsscenen är det som kallas Skidflygning. Det liknar klassisk backhoppning men backarna är betydligt längre, med den naturliga följden att hoppen blir riktigt långa. Världsrekordet i skidflygning mäter 239 meter och sattes vid tävlingar i Planica, Slovenien 2005. Behöver jag nämna att rekordinnehavaren är norsk? Bjørn Einar Romøren heter karln som flög längre än alla andra.

Sugen själv?
Ungdomar och vuxna nybörjare är välkomna till GSK. Dessutom ordnar backhoppningssektion möhippor och företagsjippon i Delsjöbackarna.
Mer info på www.skidklubben.se.

Text: Anders Wingqvist
Ta del av skidtester, resereportage, tävlingar och nyheter via vårt nyhetsbrev.

Nyhetsbrevet kan du när som helst avsluta.