Fyrstjärnigt och högklassigt i Les Arcs under FWQ

Rekordmånga svenskar samlades i Östra Frankrike för att plocka hem värdefulla poäng från Europas första fyrstjärniga tävling för säsingen. Eventet må ha varit franskt, men svenskarna bidrog med sexton övertaggade åkare till startlistan. Olle Regnér kände sig som vanligt spyfärdig och tyckte att allt var fördjävligt. 

Vi befinner oss i Les Arcs. En skidort av sitt eget slag, och ett tveklöst perfekt höghöjdsläger för den som vill spendera sin nästa skidsemester på 1600, 1800, 1950 eller 2000 meters höjd som bas. Byn gästas årligen av två st 2* tävlingar, en 4* tävling och för de alla duktiga Young Gunz: Junior World Tour. Nu var det dags för den fyrstjärniga, och många laddhattar fanns på plats.

Inte helt oväntat fick de svenska åkarna genomlida det obligatoriskt flummiga åkarmötet på icke utsatt plats, på icke utsatt tid. På åkarmötet görs det tydligt att det inte kommer bli någon tävling på det planerade datumet, utan det flyttas fram en dag. Fredagen skulle därav bli en rekningsdag, om det inte vore för att liftarna höll stängt på grund av whiteout och nysnö.

Under natten till lördagen dumpade det ytterligare, och facets alla hajar täcktes ytterligare av ett lager snö. Ledningen förklarade för åkarna att förhållandena är top notch, att facet ser grymt ut och att snön är stabil. Men dom la även till att det är smockfullt med hajar, svårt att läsa berget och att det är ett väldigt svårt face att navigera på. Nåväl, dags för tävling.

Startande Svenskar:

Damer Skidor:

  • Caroline Strömberg
  • Sanne Mona
  • Sofie Gidlund
  • Moa Wärvik

Herrar skidor:

  • David Deliv
  • Johan Roos
  • Dante prtic
  • Hugo Scharl
  • Olle Regnér
  • Måns Fors Källstrand
  • Tim Wallin
  • Elias Hendersson
  • Edvin Olsson
  • Carl Renvall – (Räknas man som svensk om man har en svensk förälder och kan prata svenska, men är uppväxt i Verbier? I så fall är han svensk!)

Herrar Snowboard:

  • Cody Bramwell
  • Adam Björk

Lördagen välkomnar oss med strålande sol och 7 krispiga minusgrader ackompanjerat av frekventa lavinsprängningar. Under dagens gång kom sprängljudet att låta mer som ljudet som uppstår när kombattanter slagits ut ur spelet i The Hunger Games. Varför? För att dagen skulle bjuda på krascher utan dess like, och för att liknelsen var för bra för att inte tas upp. Notera att sprängningar i fjärran drogs av samtidigt som åkarna begav sig ned för det tok-branta åket, ibland med huvudet först. BOOM.

”För det skulle visa sig att det tog över 15 åkare innan näste man lyckades komma ned i mål utan att ha antingen kraschat, missat sin linje eller blivit TOTALSLAKTAD och tumlat ned för facet.”

Tävlingen blir uppskjuten med en dryg timme, och tur var väl det. På grund av gårdagens inställda liftar hade inte många åkare fått chansen att se facet ännu, och detta var deras lucka för att kunna inspektera i den mån dom kunde. Nysnön låg tät över berget, och det skulle visa sig vara både en gåva och förbannelse. Gåva för att rädda åkarnas arma kroppar när dom tomahawkade ned för berget. Förbannelse för att facets segregerade typ gjorde det i princip omöjligt att ta sig över de höga väggarna som skiljde colouirerna åt, vilket ledde till många förvirrade åkare i botten som vände sig förbryllat över axeln.

Peppen var hög, och först ut av de högst rankade kvaltours-åkarna var Årebon Måns Fors Källstrand. Det gick oväntat fort, både för honom och publiken:
– Jag hade inte trott att det skulle vara så brant som det var, jag höll i princip i mig för glatta livet under halva åket.

Just det där att hålla i sig för glatta livet var nog den rätta taktiken för dagen, iallafall när det kom till herrarnas startfält. För det skulle visa sig att det tog över 15 åkare innan näste man lyckades komma ned i mål utan att ha antingen kraschat, missat sin linje eller blivit TOTALSLAKTAD och tumlat ned för facet.

Sen kom Edvin Olsson i överljudsfart och lyckades får ner ett åk. Han var inte nöjd med åket, men det var det första lyckade efter att Måns öppnat upp berget. Den annars så stabile Edvin hade svårt att hålla sig på fötter överlag. Varför? För att han körde på ett par skidor som var såpass fram-monterade att en Snowblade har mer åkyta framför pjäxan. Detta till trots lyckades Edvin, eller Prince Charming, som han nu kallas få ner ett åk som iallafall kommer att generera poäng inför nästa tävling.

Johan Roos, David Deliv, Elias Hendersson, Tim Wallin och Hugo Scharl lyckades alla krascha ut sig i sina åk där otur och flatljus båda var bidragande faktorer.

Olle Regnér kände sig som vanligt spyfärdig och tyckte att allt var förjävligt. Och i ärlighetens namn så var hans magkänsla delad av många andra åkare. På start var stressen påtaglig, både på grund av förhållanden, men också till följd av att åkarlistan inte följdes. Det funkade så att den som såg mest redo ut att droppa fick köra. Med andra ord: Man visste aldrig när det var ens tur att senda.

Olle hittade dagens bästa linje som han höll med bra fart och störst drops. Tyvärr simmade hajarna tätt i landningen, och Olle fångade en riktig baddare rakt under pjäxan som sorgligt nog vann, Olle fick se både stav och skida knäckt och besegrad av bergets rovdjur:
– Det var ett kul åk, synd med hajarna bara.

Dante Prtic lassade på med ett drop som han lyckades göra till en trippel tailtap över de pillows han med nöd och näppe tog sig över. Edvin, Måns och Dante blev de svenskar som med spänning vandrade mot prisutdelningen som tog plats på torget med pompa och ståt.

Damerna fick göra upp i totalt flatljus, men höll humöret uppe. Dagens bajskorv gick till Moa Wärvik som i hennes initierande svängar fick se sin ena skida omotiverat klicka ur. Hon kraschade inte, utan kunde enerverande nog stanna precis där hon var, ta tag i skidan och klicka i den igen. Där och då önskade vi alla att vi körde enligt Nordamerikanska regler, där man har X antal sekunder på sig att samla ihop sin utrustning innan man får en fet svidande DNF-stämpel i pannan (DNF = Did Not Finnish, dvs diskad och noll poäng).

Sofie Gidlund och Sanne Mona kraschade ur sig på ett sätt som fick publiken att sucka av uppgivenhet och medlidande. De har bevisligen talang för det hela, men båda kraschade omotiverat och olyckligt i flatljuset. Sofie förklarar:
– Detta var den största mentala påfrestningen jag har varit med om i tävlingssammanhang, det var oroligt på start, och det är inte kul att se så många krascha innan man själv åkt. Men det är också extremt bra mental träning inför nästa tävling.

Caroline Strömberg visade på styrka och rutin när hon brände igenom berget som sista startande för dagen. Caroline, som för några dagar sedan tog bilen från Åre låg utmattad i botten av åket och konstaterade att oavsett hur mycket man försäsongstränar så kommer man fan-i-mig aldrig i form för att köra de första tävlingsåken för säsongen.

Caroline var en av de få tjejerna som stod sina åk, och det bravur. Hon kunde således med spänning vänta in kvällens prisutdelning.

På Snowboardsidan var det glest med svenska damer, men på herrsidan representerade Cody Bramwell och Adam Björk Svea land. Adam tappade bort sig, men Cody behöll ett skarpt sinne och fick efter en raggare och bra flyt ner ett åk.

Vem vann då?

Prisutdelningen gick av stapeln samma kväll nere på torget i byn Arc 1950, en by benägen så mycket mitt i pisten så att man skulle kunna avnjuta en raclette i farten.

Cody Bramwell, som sedan den 4* tävlingen i Nya Zeeland suttit på tronen efter en 1:a plats slutade som 4:a idag. Han var inte helt nöjd, men han skramlade i vilket fall ihop värdefulla poäng. Vann gjorde en tysk vid namn Tim Schröder.

Lagg-grabbarna från Sverige fick se sig besegrade av diverse nationer, och bäste svensk blev laddhatten Dante Prtic från Stockholm. I tider av oumbärlig Svensk frånvaro så har skribenten bestämt sig för att alla som har svenska föräldrar och kan tala svenska räknas som just svenskar, oavsett om man är uppväxt i Verbier eller i Växjö. Därför kan vi med stolthet konstatera att ‘landsmannen’ Carl Renvall knep en viktig andraplacering åt Sverige efter ett stilfullt och lättsamt åk. Och ja, det är samma Carl Renvall som du sett på världstouren tidigare. Vann gjorde Carlsberg Hoff. Nej, ursäkta, Hugo Hoff, från Frankrike.

Sist och klarast lysande kommer våra svenska damer som inte bara presterade bäst av svenskarna, utan också toppar pepp-listorna med hästlängder. Kanske något för grabbarna att dra lärdom av? Powerhouse Caroline Strömberg säkrade en andraplats och tjänade således in bensinpengarna med råge efter att ha mottagit en generös summa pengar på pallen:
– Jag hade verkligen inte väntat mig det här, och jag var riktigt nervös på start. Det var påfrestande, men inget jämfört med den fysiska belastningen. Att komma direkt från Sverige och vara van vid åkning på tusen meters höjd, för att sedan droppa in i ett tävlingsåk på 2 400 meters höjd sätter avtryck på åkningen. Jag var nästan tvungen att stanna mitt i åket för att orka med. Men jag tog mig ned, och det gick ju bra!

Svenska Sanne Mona placerade sig på en stabil 4:e plats och var alltjämt nöjd med sitt åk, trots att hon hade börjat improvisera halvvägs ner. Vann gjorde Eva Battolla från Schweiz.

Freeride World Qualifier I Les Arcs 2019 är klappat och klart. Svenskarna har som vanligt laddat bajset på gott och ont. Ibland går det inte, men när det väl går så går det hela vägen hem! Det summerar Europas första fyrstjärniga tävling och agerar även startskott för de nästkommande högt rankade tävlingarna runtom i Alperna. Skribenten avslutar med att hälsa att han kan hyras in som konsult i migrationsfrågor.

Resultatlistorna

 

Text: Fabian Omne
Ta del av skidtester, resereportage, tävlingar och nyheter via vårt nyhetsbrev.

Nyhetsbrevet kan du när som helst avsluta.