Guidens hemligheter – Little Canada ligger i Schweiziska Finhaut
Vi har alla varit där. Det mesta som skidsystemet har att uppleva är åkt, väderprognosen är snöfri de närmaste dagarna och varje åkbar yta ser ut som en tallrik spagetti. Men det finns alltid bra och orörd snö att hitta, det gäller bara att anlita en blodhund som kan nosa fram den.
Efter att vi spenderat några episka dagar i Lötschental med ett vältajmat snödump, klättrat över bergen till Leukerbad, och sedan med tåg tagit oss vidare mot den lilla giganten, Les Marécottes, så saknas det ändå fluffig kallsnö. Les Marécottes bjöd på någon sväng kallsnö, även om de flesta var i delikat sorbé. Med några dagar kvar att spendera i Schweiz så vill vi fortfarande ha lite puder. Och ibland faller både stjärnorna och snökristallerna på plats, så att säga. Inte nog med att vi hade möjligheten att bo hos den världsberömda guiden, Edward Bekker, han hade även badtunna, klassiska skidfilmer på DVD, samt vet vart den bästa snön fortfarande hemligt ligger.
Bara för att förtydliga, så tog vi inte tåget från Schweiz till det faktiska Kanada (det ligger ändå ett hav emellan), utan vi befinner oss fortfarande i det bergiga landet med den röda flaggan. Men området vi ska till kan inte mer än beskrivas som en fickvänlig version av det stora landet i väst. Skog, djup pudersnö och inte en annan själ i sikte så långt ögat kan nå.
Mot Little Canada
Efter ännu en brakfrukost, signerad Edwards fru Ilse, så packar vi in oss i bilen och korsar den dal vi bor i. Det lilla samhället är litet, mysigt och genuint, dessutom ligger Frankrike en nysning bort. Trähus blandas med lekplatser och förskola, i var och varannan uppfart står någon form av fyrhjulsdriven bil med takräcke och skidor lutade mot husväggen. Det märks vilken favoritsysslan i byn är. Vädret är dock plågsamt gråblått och regnet hänger i luften. Den klarblå himlen och den gula brinnande bollen i skyn som vi haft de senaste dagarna har ghostat oss. Edward skrattar åt våra smått bistra uppsyner som tittar ut genom bilrutan.
– Haha, don’t you worry guys. We will have powder today.
Även om hans ord är tröstsamt betryggande så infinner sig ändå den oroande känslan i magen vi skidåkare har, kommer snön vara bra?
Efter vi har passerat genom små tunnlar av sten och snirklat oss upp på andra sidan dalen parkerar vi på en liten grusväg. I gläntan framför oss ligger ett handfull små alphus i stilenligt varmbrunt timmer i sluttningarna. Snön är blandat isig och blöt av vatten. Vi klickar i gåläge på hybridpjäxorna, spänner på stighudarna och tar av oss de första lagren kläder. Först följer vi mer eller mindre upptrampade stigar, där fotspår och skoterspår varvas om vartannat. De vackra träden är tunga med snö. Men inte för att det har dumpat, utan för att snön är tung och vattnig. Mitt ständiga resesällskap, Andreas Lundstam, tittar oroligt på mig med en menande snö-kvalité-blick. Jag, 30 meter efter, tittar oroligt tillbaka – kommer min undermåliga försäsongsträning hålla?
”Man får bita sig i handen, tänka på skattedeklarationen och fästa blicken uppåt mot målet. Det kommer snart bli puder samt fin och gles skogsskidåkning á la Kanada.”
Från blötsnö till puder
Efter ett par timmars turande upp genom en kuperad och snällare lutning så kommer vi till ett gammalt stall. Här annonseras det lunch av Edward och skidorna parkeras i varsin spilta. Samtidigt som mackor passerar ned genom magen så informeras vi om att lutningen nu kommer bli lite brantare och att vi generellt går in i lavinterräng. Förutom att det blir brantare och att vi för första gången börjar se bergstoppar och klippor, så börjar även snön bli torrare, fluffigare och djupare. Nu börjar det kännas som en schweizisk miniversion av Kanada med sina vackra träd och djupa snö. Det är svårt att inte vilja stanna vid varje glänta eller fina lilla sluttning som vi ser och lägga några svängar. Det finns så mycket att välja på nu när vi kommit upp på högre höjder och snön är så där som snö ska vara, kall, fluffig och i mängder. Man får bita sig i handen, tänka på skattedeklarationen och fästa blicken uppåt mot målet. Det kommer snart bli puder samt fin och gles skogsskidåkning á la Kanada. När vi kommer upp ovanför trädgränsen och beger oss den sista traversen upp mot toppen, så pekar Edward ut Verbier som ligger ett par bergstoppar bort. Jag kan inte undgå att tänka på hur läget är där borta i det gigantiska systemet. Besöket i Verbier och Nendaz för några år sedan hade samma förhållanden som nu, och det fanns knappt en orörd kvadratmeter att åka på.
Men här är vi, knappa dalgången bort fågelvägen, och pulsar graciöst genom pudersnön bland glesa granar och utan en annan själ i sikte. Det är just vid dessa tillfällen som en guide som Edward är guld värt, istället för att själva leta reda på en redan etablerad och känd tur i något forum eller guidebok. Nu slipper vi tävla med en massa andra skidåkare med samma tanke och har helt egen Chambre-Separée-pudersnö för oss själva. Det enda som stoppar oss från att åka ännu mer puder är våra egna benmuskler. När vi tillsammans står på toppen skymtar vi även Chamonix borta på den franska sidan. Vi delar utrymmet med ett stort järnkors som ståtligt håller låda på bergstoppen. Symbolen för vår erövring är den enda vi delar dagen med i skogen. Korset på berget behöver vi dock inte dela pudret med. Efter de sedvanliga ryggdunken, selfies och annat obligatoriskt när man står på en bergstopp är det dags för belöningen, pudret!
Vägen ned är som en dröm, trots det lite bistra vädret. Vi lägger en varsin puderfylld högersväng genom en vinddriva och slänger en sista blick bort mot Verbier innan vi viker av in mot Litte Canada. Glänta, efter glänta, efter glänta, efter glänta, avverkas på vägen ned. Djup kallsnö som vi så längtat efter är äntligen vår. Den sista biten ned mot bilen flackar åter igen ut och snön blir blötare. Men endorfinruset av att få besöka Kanada i Schweiz gör att vi inte bryr oss så mycket om kvalitén på snön den sista biten. Landskapet är fortfarande vackert och trots vädret är dagen en för den mentala minnesbanken att stjärnmarkera.
”Vägen ned är som en dröm, trots det lite bistra vädret.”
När vi glider fram till bilen är vi ändå rätt möra i kroppen. En sista middag signerad Ilse, och kanske en kall öl i badtunnan, med lite extra skidsnack väntar gott. När vi lagt in skidorna i takboxen så titrar Edward finurligt på oss:
– Didn’t I say we would have powder today.
Faktaruta
– Edward och hans fru Ilse driver Bekker Mountain Chalet. Här bor du hemtrevligt med skidfilm på DVD, utsökt mat och hästar utanför sovrumsfönstret.
– Ta tåget runt i Finhaut och övriga Schweiz! Bilen är bara bökig på de små alpvägarna, och tåget tar dig bekvämt till de flesta skidorter.
– Passa på att boka guide oftare, det är alltid värt det! Blodhundar som dessa hittar alltid orörda puderhålor, ibland långt från närmsta liftsystem.
