I det vintriga hörnet av Edens lustgård

I norra Norge, inte långt från Narvik, gömmer sig den något avskurna Hunddalen. Hit tar du dig genom att resa med tåg till Katterat och sedan vandra in i dalen med stighudar. Belöningen du erhåller väl där är stor. Landskapet är mäktigt och åkningen storslagen, samtidigt har din resa hit haft mycket låg klimatpåverkan. Freeride besökte dalgången och fick mersmak av den lite grönare skidåkningstransporten. 

Vi kliver genom ett tjockt lager av nyfallen pudersnö. Pulkan får höften att arbeta i ett ovanligt mönster och låren stumnar oroväckande snabbt. Dagsljuset försvinner kvickt. Betydligt mycket kvickare än vad vi närmar oss Hunddalen. Den nyfallna snön ger pulkan egenskaper som kan likställas med egenskaperna hos en snöplog. Friktionen är stor och aldrig har ett intensivt snöfall med luftiga flingor inneburit lika mycket negativa känslor som just här och nu.

Belöningen för första dagens kraftprov får vi senare samma vecka när landskapet sydost om Ristacohkka öppnar upp sig – vidsträckt, kritvitt och glittrande i solljuset breder Sápmis norska vidder ut sig framför våra ögon. Sápmi, eller Sameland, är de delar nordliga av Sverige, Norge, Ryssland och Finnland som är samernas historiska bosättningar. Stillheten uppe på kammen bryts endast av en intensivt vibrerande mobiltelefon som återigen fått kontakt med omvärlden.

Oerhört trött, något vilse och lätt fundersam huruvida vi verkligen tänkt rätt, lutar jag mina alpina topptursskidor mot stugans vägg. De hamnar då jämte en mindre skog av klassiska lätta turskidor lutade mot väggen. Turskidor som konstruerats för att i första hand transportera sin åkare horisontellt och inte vertikalt.

Ute är det nu mörkt och endast skenet inifrån stugan lyser upp omgivningen utanför. Anmarschen upp från Katterat har nästa knäckt mig och de tolv kilometerna vi just tillryggalagt framstår mer som tolv mil. Jag stapplar in i stugans välkomnande värme. Minns bergsguiden Morgan Sahléns stärkande ord. 

Enligt Morgans utsago ska det finnas gott om alpin skidåkning i området. Åkning i varierande svårighetsgrad med omväxlande karaktär, men med den gemensamma nämnaren att du endast gör dig förtjänt av den genom att plocka höjdmeter för egen maskin. Samtidigt som du tar del av skatten gömd bland bergen, kan du också med rak rygg ge dig själv en klapp på axeln. Din skidresa har lämnat ett mycket litet klimatavtryck.

På Ristacohkkas topp slår det mig; det är något visst med att stå på alpina topptursskidor miltals från närmsta lift. Bergen bortom oss lurar våra sinnen och ser härifrån ut att vara oändliga. Verkligheten kryper tätare inpå kroppen och spänningen ökar när konsekvenserna av ett misstag kan bli ödesdigra. En stukad fot eller bruten hand kan i värsta fall innebär problem av gigantisk karaktär när närmsta vägen tillbaka tar timmar att tillryggalägga på skidor. Intensiteten bidrar paradoxalt nog till storslagenheten i upplevelsen. Det är annorlunda att vara här jämfört med tillvaron i vardagen. Jag skärper mig för att inte begå några misstag.

Johnn Andersson och Tom-Oliver Hedvall ropar plötsligt på radion att de hittat åket. Utdelningen du erhåller när du framgångsrikt parerat risken är större än insatsen. En 700 meter lång ränna breder ut sig framför oss. Eftermiddagsljuset som snart slår om till kvällsljus smeker bergsväggarna och färgar snön gyllene. Hunddalen liknar i ögonblicket det vintriga hörnet av Edens lustgård. Gahpercohkkas bergsvägg mitt emot är fond för utsikten och det känns otroligt att denna åkning finns tillgänglig på hemmaplan i Skandinavien. Fantasin spinner iväg och ger förhoppningar om att i framtiden hitta fler pärlor i Sápmi. Pärlor som kan skördas på ett hållbart vis.

I kröken där norska Hunddalen viker väster har Den Norska Turistföreningen (DNT) byggt en liten stugby där fjällfarare på väg genom bergen kan stanna till. I radioskugga från närmsta mobiltelefonmast erbjuds möjligheten att sova i en säng, torka kläder och tillaga mat. Utöver denna service erbjuds dessutom möjligheten att stanna upp, glömma vardagens rutiner och leva primitivt nära naturen.

Per Jonsson & Company visade i vintras att du kan skida hit till Hunddalen från Narvik. Vi som anser oss själva vara mer dödliga är däremot hänvisade till den betydligt humanare vägen upp från Katterat. Från Katterat till stugorna i Hunddalen är det tolv kilometer och knappt 400 fallhöjdsmeter. Leden går i botten av dalgången och du har god visuell ledning från landskapet hela vägen. Karta och kompass är dock två livsnödvändiga hjälpmedel de dagar dimman ligger tjock eller snön yr tätt runt ditt ansikte.

Upp till stugan tar du dig för egen maskin och släpper bara ut den koldioxid som dina lungor genererar. Det du vill bruka under vistelsen i stugan, förutom ved och köksattiraljer, bär du själv upp. Lika förvånad varje gång vid denna typ av resor blir jag av hur lite som behövs i utrustningsväg för att överleva. Allt som krävs för att gå, stå, äta, sova och roa sig ryms allt som oftast i en väska på ryggen.

Skulle du vilja avlasta ryggen och göra plats för mer än frystorkat och Snickers i matväg är en pulka mycket bra att ta med. God mat är nyckeln för framgång i fjällen och du kommer garanterat att uppskatta resan mer när du äter gott. I stugorna finns ingen proviant att köpa vilket innebär att du på förhand spikar din kost. Planerar du menyn med eftertanke kommer dina smaklökar anse pulkan vara värd sin vikt i guld.

I DNT:s stugor bor du enkelt men bekvämt. Inredningen är gemytlig och sängarna är mjuka. Vatten hämtas en bit bort från det meterdjupa hål som tagits upp den frusna älven. Värmen kommer från vedkaminen i vilken du eldar med ved som klyvs till lagom dimensioner innan den kan brännas. Kaminerna saknar inbyggd termostat, vilket lägger ett större ansvar på dig som eldar.

Vi fick bittert erfara följderna av att allt för glatt fylla kaminen med ved när vi första natten gjorde oss redo för sängen. Den lilla ansträngningen som krävdes för att rulla från höger sida till vänster sida i sängen gjorde mig sjöblöt av svett när temperaturen, grovt uppskattat, låg på strax över 30 grader i stugan. Lär du dig bara att elda med precision är däremot kaminen en stor tillgång som sprakar hemtrevligt och hjälper till att bygga den mysiga atmosfären i stugan.

Tevatten tillreds med fördel på kaminen men maten du burit med dig tillgas smidigast på gasspisarna i stugan. Knöligare blir det när disken ska avhandlas. Istället för att tappa upp varmvatten från en kran behöver diskvattnet värmas på spisen och det saknas avlopp i vilket du lekande lätt kan göra dig av med det smutsiga vattnet. Trots omständigheten är rutinerna kring disken långt från raketforskning och du får snart kläm på dem.

Under vår tid i Hunddalens stugor träffar vi på en mängd andra gäster som också besöker området för att ta del av upplevelsen. Stämningen var alltid på topp, även de dagar och nätter stugorna fylldes till bredden. Dagsfärska uppdateringar om snö, väder och vind utbyttes över middagarna. Tips på rutter, vägval och turer diskuterades flitigt. Avskurna från omgivningen blev stugorna vårt allt och vår tillvaro kretsade helt och hållet kring livet där. Kvällarna fördrevs genom matlagning och planering inför kommande dags aktiviteter. Halvvägs in i veckan beslöt vi oss så för att gå västerut mot Vomtinden.

Väl där fyller snön facket för minneskortet i kameran och paniken växer. Kroppstemperaturen sjunker och fingrarna slutar lyda. Snickerspapret seglar iväg likt en drake utan förankrande lina i riktning mot Beisfjorden och allt känns fruktansvärt jobbigt. Vomtinden vägrar ge oss tillträde till dess åkning och vi vandrar hemåt i skuggan av bergets ståtliga ostsida. Samma ostsida jag blickar bort mot när jag senare samma kväll står bakom stugans knut för att borsta tänderna.

Veckans stora mål skjuts på framtitden. Dagen för hemresa är spikad men tågbiljetterna ej ännu bokade. Det skapar frihet i kalendern och skänker sinnet ett lugn. Vi ger oss inte innan vi tagit del av åkningen som den västra utposten i Hunddalen erbjuder.

Till slut lyckades vi så skida Vomtindes ostsida. Tom-Oliver Hedvall var först ut och även snabbast ner. Lekande lätt skidade den rutinerade åkaren snöfältet. Vi som inte var ämnade att synas i bild fick nöja oss med nedre tredjedelan av åket. Med blodad tand för friåkning i det verkligt fria skidar jag tillbaka mot stugan. Villig att återvända hit i framtiden för att själv få åka från toppen av Vomtinden.

Bergsguiden Morgan Salén hade rätt i det han antytt på förhand; Det finns bra åkning här. Men efter en vecka är vi tvungna att återvända hem. Bergen talat väl till oss, men likt franske filosofen Voltaire en gång skrev måste vi likväl vända hem för att odla våra trädgårdar.

Vi skidar nedåt mot stationen i Katterat och tåget som ska oss tillbaka dit vi kom ifrån. Den lilla samlingen av hus i Katterat ligger isolerad från omvärlden och nås endast med tåg via Ofotbanan, som är en del av Malmbanan mellan Narvik och Kiruna. En järnväg byggd i början av förra århundradet för att transportera malm från fyndigheterna i Lappland till hamnen i Narvik.

Idag, drygt ett sekel senare, rullar malmtågen fortsatt på järnvägen efter tät tidtabell. Denna för Sverige mycket viktiga industri har för oss äventyrslystna hjälpt till att öppna landskapet för utforskning. SJ kör dagligen tåg på sträckan, vilket gör det möjlighet att smidigt ta sig till området.

Med nattåget reser du direkt från Stockholms central till Katterat. Vill du är det fullt möjligt att färdas sträckan iförd pjäxor och på Katterats perrong direkt spänna stighudarna för att ta sig upp mot DNT:s stugor. I Katterat finns annars ett stationshus där du lite försiktigt kan lämna kvar dina skor om dessa tar för stor plats i väskan.

För dig villig att utforska nästa steg i ditt skidåkande är en resa till Hunddalen passande. I den norska dalgången finns skidåkning i klass med det du annars hittar på kontinenten. Tillvaron i DNT:s stuga är stimulerande basal. Upplevelsen sker på naturens villkor och distansen till vardagens stress är oändlig. Insatsen rent fysiskt är betydligt högre än den du tvingas till i en Alpskidort, men är du villig att arbeta hårt kommer också belöningen att vara stor.

Hunddalen, Norge

Resa: Till Hunddalen via Katterat reser du med tåg. Från Stockholm kan du ta dig direkt till Katterat med nattåget mot Narvik, annars är det dagtåget med utgångspunkt i Luleå som gäller. Från Katterat är det sedan en tolv kilometer lång anmarsch med skidor upp till DNT:s stugor.

Boende: I Hunddalen bor du i DNT:s stugor. För att få tillgång till dem måste du på förhand bli medlem i DNT och beställa hem DNT:s nyckel som ger dig tillgång till alla deras låsta stugor. Stugorna i Hunddalen tillhör kategorin obetjänta och är låsta.
För dagsaktuella priser och övrig information besöker du DNT:s lokala förening Narvik og Omegn på deras webb. Där hittar du allt som är värt att vet när det kommer till praktiska detaljer inför din resa: https://not.dnt.no/


Tält: För dig som uppskattar att bo i tält finns möjligheten att sov i utomhus, men fortfarande få tillgång till faciliteterna i stugorna. Ett perfekt alternativ för dig nyfiken på hur det är att vintercampa. Se exempelvis reportaget hur detta kan göras i Nallo, Sverige. 

Offpiståk & turer:
Gahpercohkka
Ristacokka
Vomtinden

Säsong Hunddalen: Vi besökte Hunddalen i mitten av april 2017. Just vid denna resa rådde full vinter i området, kalla temperaturer och mängder av snö. Enligt Mikael af Ekenstam, författare till guideboken Toppturer Runt Narvik, är det säsong i området från februari till juni.

Karta: Köps i DNT:s webbshop, eller så går det skriva ut sin egna karta från http://www.norgeskart.no/ genom att klicka på Lag turkart.

Text: Axel Adolfsson
Ta del av skidtester, resereportage, tävlingar och nyheter via vårt nyhetsbrev.

Nyhetsbrevet kan du när som helst avsluta.