Intervju med Henrik Utter
Han går under namnet Utter, och för de medlemmar som är aktiva på Freerides forum är det svårt att ha missat något av hans inlägg. Ofta är de raka och direkta och ibland rör de upp känslor. Freeride har pratat med Henrik Utter för att få en bild av vad som driver honom och var han fått all sin kunskap ifrån.
Henrik Utter
Foto: Jesper Molin
Framför mig har jag fem stycken alternativ av världens kanske nu mest kramade och älskade varmrätt. Den allt som oftast ganska trötta och grabbiga harmburgaren. Nu är jag dock inte på vilket ställe som helst, jag är på Sveriges mest hypade burgarhak, några hundra meter ned på kungsholmsstrand. Inte nog med att min hunger är värre än på länge, vi står i kö för att få bord och jag är dyngsur efter min cykeltur genom juniregnet och det enda jag vill göra är att slå mig ned med en iskall öl, där kondensen börjar rinna på glasets utsida och skicka in en stor matbit i magen.
Är de inte kloka, vafan en meny kan ju inte bestå av endast fem burgare? Hur ska jag nu välja? Kanske ser min bordkamrat min flackande blick och ambivalenta hållning. Han lutar sig fram och säger:
–Jag föreslår att du tar Flippin’. Det är en dubbelcheese med deras specialmajo. Du kommer gilla den… jag har redan ätit här sex gånger.
–Eeeeh ok….en Flippin då? Säger jag med en röst som är låg på blodsocker och ork. Ge…mig….mat…NU!
På något sätt är jag inte förvånad att han har varit här sex gånger på tre månader. När Henrik Utter pratar mat, pratar han allvar. För de som inte känner till Henrik, är det kanske för att han på Freeride är känd genom sitt efternamn Utter. Han är forumräven som människor vänder sig till med tekniska frågor, han är aktivare än få i trådar där man faktiskt diskuterar skidrelaterade frågor, men hans raka stil, där han ofta inte räds för att säga vad han tänker, har provocerat många genom åren.
–Jag vet ju om jag är rak…Alltså ibland kan jag verkligen öppna munnen utan att tänka efter före, jag försöker att kunna erkänna mina fel och hålla mig ifrån personangrepp. Men ibland är det fan svårt, men ju äldre jag blir desto bättre blir jag på den fronten.
En snöig dag i Engelberg
Foto: Jesper Molin
Vad skedde innan du blev Utter med alla på Freeride. Varifrån kommer din kunskap om skidor?
Jag började åka skidor ganska sent faktiskt, någon gång på mitten av 90-talet. För de flesta medlemmar på Freeride kanske det låter som evigheter sedan, men jag var väl i tidiga tonåren. Jag åkte något år i Värmland och första året var verkligen ett prövapå-år. Det var inte direkt så att jag glänste och det fanns en hel del åkare som var bättre än jag, men jag tyckte det var roligt och fortsatte streta på. Efter något år började det gå bättre och jag placerade mig helt okej på några tävlingar i Värmland där jag kommer i från.
Annars är ju alpint en sådan sport där det känns som att man måste vara uppfödd på ett par skidor för att överhuvudtaget kunna bli bra?
Ja så är det ju kanske, det är ju många saker som ska stämma för att man skall kunna bli sådär superbra. När man börjar åka, talang, träningsvilja, hjälp hemifrån, utbildning och sånt där. Jag tyckte i alla fall att det var roligt att åka och kände att jag vill bort från Karlstad som jag inte trivdes i under högstadietiden.
Det känns som att jag vet vilken väg den här storyn tar, du kommer säga skidgymnasium?
Yup. På min tid kunde man välja mellan fem olika ställen att läsa alpint på och Järpen var väl det stället flest ville till. Där fanns de bästa tränarna och många av tränarna knäckte också extra som juniorlandslagstränare. Efter Järpen var det Gällivare och Malung som var mest prestigefyllt. Strax där bakom kom Tärnaby och Skellefteå. Nu är det väl bara tre av dem som har riksintag?
Jag har alltid undrat hur det är att bo en massa tonåringar på en skola undangömd någonstans. För mig som psykolog så låter det helt befängt att man lämnar unga människor på det sättet. Hur var det för dig?
Det var upp och ner om jag ska vara ärlig. Det är klart det fanns perioder då det inte alls var speciellt skoj att bo där. Unga killar i grupp, tränare som vill pissa in sitt revir, eller favoriserar åkare med speciella sponsorer. Det var en miljö som krävde att man presterarade på topp. I stället för att se till att alla åkare fick bra förutsättningar, valde tränarna ut de åkarna de gillade mest och gav dem extra beröm. Man satte dem på en piedestal och resten fick äta skit.
Henrik har fotat mycket med Jesper Molin, här i Engelberg
Foto: Jesper Molin
För oss som känner dig kan du verkligen köra ett spår och vara otroligt fäst vid detaljer och köra din linje stenhårt. Jag kan se det lite som en styrka men samtidigt som en svaghet. Den är ju inte alltid så diplomatiskt, men å andra sidan så slipper du massa onödigt snack. Hur funkade den taktiken på en plats som skidgymnasiet?
Inte speciellt bra alltid. Det var en sida jag inte hade innan jag flyttade dit upp, utan som kom fram när bägaren runnit över…
Hur menar du då?
Det fanns en tid när jag bodde i Karlstad då jag absolut skulle kunna säga att jag blev mobbad. Mitt efternamn gjorde inte saken direkt bättre och när jag kom till Tärnaby hade jag hört så mycket skit om mig själv att jag började att säga ifrån. Det kanske inte alltid var den bästa taktiken, men jag kände att enough is enough och i stället så svängde pendeln ganska mycket åt andra hållet. Jag blev jävligt noga med att ingen skulle kunna sätta sig på mig och i stället så la jag mig till sidor som idag säkert kan uppfattas som att jag kör över folk och så.
Så samtidigt som du kände dig utsatt skulle du försöka att prestera bra i backen. Det låter fan både jobbigt och svårt?
Ja, det var inte helt enkelt och inte alltid speciellt kul. Men det fanns såklart ljusglimtar även där uppe och några av tränarna var verkligen stöttande för mig och det kändes viktigt. Andra tränare… hur ska jag säga det… de kanske borde läsa lite mer fysiologi och pedagogik innan de släpps nära ungdomar. Jag vet i och försig inte om det har ändrats nu, jag får hoppas det.
Skulle du göra om det om du hade möjlighet?
Det är ju det som är grejen. Även om tiden inte alltid var en dans på rosor skulle jag inte vilja ha det ogjort. Jag hade aldrig blivit en bra skidåkare om jag inte gått där. Jag hade förmodligen inte gjort säsong heller. Så visst, jag skulle göra om det.
Henrik hoppar garaget i Åre
Foto: Jesper Molin
Några hundra meter från Flippin burgers där Utter valt ut den hamburgaren jag senare kommer att benämna som index-etthundraburgaren (alltså den hamburgaren som alla andra hamburgare mäter sig mot) ligger Biljardpalatset. Ett lite luggslitet tillhåll mitt på Fridhemsplan i Stockholm, där ungdomsgäng och ärrade biljardproffs trängs med varandra.
Jag suger verkligen själv på biljard och som tur är inte mitt spelsällskap inte direkt bättre. Varv efter varv sänker vi vita bollen och ibland även den svarta. Efter ett tag frågar Henrik vad vi spelar och jag svarar reptilsnabbt, ”Eightball”. Jag har ingen aning om vi faktiskt spelar just ”Eightball” men det är den enda biljardkunskapen jag tog med mig från ungdomsårens häng på fritidsgården.
– Är det så det heter? säger Henrik och vi flinar båda två åt vår okunskap.
Det var en kall marsdag 2003, Åre hade en typisk vinter, med värme, kyla och regn blandat om vart annat. Parkåkning hade just blivit på tapeten och hade man ett par riktiga twintip, ett par parkskidor, då hade man tillräkligt med cred för att få ligga. Att jag inte kunde åka på dem, eller än mindre hoppa med dem var mindre intressant, – på den tiden räckte det.
Jag åkte runt och sladda i mina surt intjänade Bonfirekläder och ett par Scott Aztek. En ren kompromiss, jag hade inte råd att köpa två par skidor så det fick blir en som kunde klara av allt. En skida som var tänkt att klara allt, park, isig pist, offpist. Självklart var inte sanningen i närheten av detta och jag kände mig hopplöst ute var jag än var. Tidigare under hösten hade jag sett Happy Dayz och de där röda skidorna Tanner Hall och Evan Raps hade var verkligen sinnessjukt coola. Så i mitt inre önskade jag mig ett par röda Scratch FS.
I kön till Bräcke står en kille med ett par röda Scratch FS med ett par gula Salomon 997-racebindningar. Jag blängde avundsjukt mot killen som till synes hade allt. Ja eller allt å allt, han hade mina drömskidor. Det var mitt första möte med Henrik. Men det var inte förens hösten 2004 som relation skulle sträcka sig längre än att jag i tysthet dräglade över hans röda skidor.
Foto: Jesper Molin
Vad gjorde du efter Tärnaby?
Det blev en vinter i Karlstad, jag jobbade på en sportaffär och åkte lite FIS-tävlingar. Resultaten var inte lysande direkt, så det blev det sista jag gjorde i fartdräkt. Men vintern efteråt drog jag iväg till Andermatt och det var nog egentligen första gången jag provade på att åka offpist, på riktigt alltså. Jag var fast, det var då min förkärlek till drop föddes och allt kändes skoj.
Jag vill minnas att du hade ett par av historiens vackraste skidor?
Ja, jag hade ett par Kneissl Tanker, såna sjuka trotjänare! Jag tror jag hade dem i sex vintrar innan jag fick mitt första kontrakt med Goodha.
I Andermatt fanns det många duktiga åkare och vi hade jävligt skoj. Jag var med i någon Red Bull-tävling och kom tvåa. Hoppet var en backhoppningsbacke som de hade höjt avsatsen på, det var inte direkt någon noll att tala om. Så fallet var rätt ordenligt och jag tror jag kraschade tio gånger innan jag satte mitt trick. Fast när man var ung gjorde det ju inget att krascha, det var ju en del av åkningen. Skulle jag göra samma sak idag skulle jag inte kunna åka skidor igen. Hehe.
Jo, jag känner igen den känslan. Idag när man vaknar efter en ordentlig tumling känner jag mig lika osmidig som Mikael Lustig i straffområdet mot Ukraina. Vad hände sen?
Jag flyttade till Åre, pluggade i Östersund och åkte skidor under massa år. Tävlade en del i SM och NM med blandat resultat. Jag och Reine (Barkered, reds anm) åkte mycket och pushade varandra.
Henrik på väg ned mot Disentis i ett klassiskt alpenglow
Foto: Jesper Molin
Det här med Freeride.se.. För många medlemmar är du bara en signatur på forumet. Du har ju en ganska rak och direkt stil när du skriver där. Har du alltid varit så rak som du kan vara på forumet på Freeride?
Nej, inte direkt. Det har funnits perioder då jag varit betydligt mer blyg, men jag antar att det hänger ihop en del med mobbningen och så. Att man kompenserar för att inte hamna i för stort underläge…vad vet jag. Men jag ser det som en hederssak att säga vad jag tycker, men även att vägleda medlemmar i olika trådar. Jag kan absolut erkänna när jag har fel men jag försöker alltid att berätta hur jag tänker. Ibland kan det vara provocerande för vissa medlemmar.
Du verkar ha en oändligt intresse om skidor och skidsport. För mig så borde du ha försökt att nässla dig in i skidbranschen för länge sedan…?
Det är ju en liten bransch och omsättningen av personal är ju inte jättestor. Men det är klart det är lockande. Jag älskar ju skidåkning och saknar berget.
Jag kommer ihåg när du flyttade ned från Åre till Stockholm för något år sedan. Omställningen var inte superlätt och jag kommer ihåg att du saknade Åre. Hur är det idag?
Jag kan fortfarande sakna Åre och kan väl tänka mig flytta dit igen om rätt möjlighet kommer upp. Men då måste lönen åtminstone matcha det jobb jag har idag (Hehe)
Vad gör du idag?
Jag är stationschef för MABI. Hyr ut bilar, administration och såna grejer.
…och du har också ett skidåkningssubstitut?
Ja, förra året köpte jag Porsche. Jag behövde ha något som gav lite kick och kostade lika mycket som skidåkning. Hon är min ögonsten.
Ja det är lätt att glömma hur galet dyrt skidåkning blir den dagen man inte längre får grejer av sponsorer. Det för mig också in på nästa fråga…jag vet att du är väldigt aktiv i flera forumtrådar, vilken är din egen absoluta favorittråd på Freeride?
RAX!!! Hahaha, den är ju underbar!
Du är även ganska aktiv på Pricechecktråden?
Ja det är jag. Jag vill verkligen poängtera när något är helt åt helvete fel för att hjälpa folk. Ibland så gör det människor upprörda och i vissa fall när jag själv tycker det blivit galet från min sida har jag bett om ursäkt.
Jag sänker för fjärde gången inom fem minuter den vita kulan och i nästa stöt sänker Henrik åttan klockrent i bortre hörnet på bordet. Matchen avgjord och vi samlar ihop de flerfärgade kulorna och beger oss åter upp till gatan. Utanför har ingenting förändrats, regnet slår fortfarande i marken och jag ska åter sätta mig på cykeln. Precis innan jag ska gå kommer jag på en sista fråga jag borde ställa till Freerides meste forumräv.
Vet du hur många profilvisningar du har på Freeride?
Hehe, nej ingen aning faktiskt. Men jag trollar ju inte, så jag antar att jag har färre än Felix?
Korrekt
Foto: Jesper Molin
