Kanadaspecial: Powder Highway fortsätter

Vår Kanadaspecial rullar bokstavligen vidare. I den första delen gick vi igenom själva resan, Powder Highway och hälsade på i Fernie och nu har det blivit dags att åka vidare. Håll i hatten, för färden från Fernie mot de inre delarna av British Columbia är inte helt enkel.


Foto: Klas Winell

Trots att jag åkt till Kanada för att åka skidor i första hand, och för att köra bil i andra hand, blir det ibland lite fel i planeringen. Jag gjorde det ödesdigra misstaget att kolla på kartan och göra en aningen förhastad överslagsräkning av hur långt det är mellan Fernie och Nelson. I mitt huvud föreställde jag mig att vi kan hålla runt 80-100 kilometer i mitten i snittfart. Jo, tjena! Kanada är inte bara världens näst största land och har avstånd därefter, landet är dessutom fullproppat med olika tidzoner (något jag helt hade missat) och förbannat risiga vägar.

Från Fernie finns två val mot Nelson. Antingen den studsiga, men aningen raskare, vägen över Kootenay-passet, eller den natursköna, men aningen längre färjefärden, över Kootenay-sjön. Nu kanske du undrar varför det här med tidzoner är viktigt? Jo, för om man som jag sattsar på att hinna med en färja och går efter Albertas tidzon, måste man hänga ut i färjelägret i 80 minuter extra. När man tar passet slipper du denna lilla detalj, men kan å andra sidan hamna bakom en lastbil eller vara tvungen att sätta på snökedjor. Bestäm själv, men kolla väderprognosen innan du beger dig ut på vägarna.

Sladdandes dundrar vi in i Nelson och kommer precis fram till vårt motell innan ägaren ska bomma för natten. För det mesta är det små familjedrivna motel längs vägarna och det bästa sättet att förvissa sig att en eventuell bokning verkligen gått igenom är att ringa och prata med managern. Att den som står i receptionen har missat eller dubbelbokat ett rum är tyvärr ganska vanligt och internet är inte i närheten lika använt vid bokningar som det är här hemma.


Foto: Janne Ljunggren

Nelson är en gammal gruvstad från tidigt 1900-tal och var länge en ganska liten stad, men någon gång på sextiotalet flyttade många fritänkare (läs; hippies) hit och idag är staden ett kultförklarat samhälle som attraherar konstnärer, naturmänniskor och andra alternativa personer.

Hela staden har en helt otroligt avslappnad stämning och om man har tur kan man få se några skäggiga herrar och damer som kom hit för 40 år sedan och haft en kosthållning på svamp och gräs sedan dess. Det springer runt lite rundögda kaftanbärare här och där på stan och det som gör det charmigt är att det är en så intrigerad del av stadens känsla. Visst, Kanada är generellt ganska drogliberalt, men Nelson är något utöver det vanliga. Oavsett inställning till droger bjuder staden på en kulinarisk mångfald som få andra småorter har. Det finns allt från indiskt, vegan, diners och restauranger helt specialiserade på vitlök.

Nelson är en utmärkt startposition för den som vill prova på olika områden. Närmast byn ligger Whitewater, en liten ort med stor potential. Visst, potentialen finns där förutsatt att man har med sig stighudar och ett glatt humor för att hika men bergskammarna runt den lilla orten, som endast har två liftar, erbjuder fantastisk åkning. En av liftarna är det äldsta jag någonsin sett men Luke som är liftvärd lugnar mig.
– You don’t have to worry young man. The lift is still here and I don’t think it’s going somewhere. Hop on board!

Med bra kondition och ett par stighudar kommer man långt i Whitewater. Du behöver inte slåss med någon annan om åken och kan dessutom njuta av den galna lunchrestaurangen som ligger i dalen. Kvalitén på maten och servicen borde vara ett riktmärke för betydligt mer namnkunniga orter i både Nordamerika och Europa.


Foto: Klas Winell

Om vädret inte ser lovande ut i Whitewater finns det alternativ. Närmast ligger catskiing-företaget Valhalla Powdercats. För den som inte vet vad catskiing innebär är det lite som en fattigmanshelikopter. Istället för att åka högalpint, håller du dig i skogen och åker upp på berget med en ombyggd pistmaskin. I en kur, inte mycket större än en lekstuga, sitter man och trängs med 13 andra puderjagande själar. Namnet har företaget tagit från det bergsområde där de har sin verksamhet; The Valhallas. De är brantare och högre än de intilliggande skidområdena Red Mountain och Whitewater.

Vår dag i Valhalla börjar med att alla som ska upp på berget skriver på ett kontrakt där man avsäger sig alla rättigheter att stämma arrangören. Det känns rätt absurt att skriva på ett sådant kontrakt, men men. Sedan väntar en cirka 45 minuters färd i en gammal skolbuss upp till de väntande bandvagnarna. Bussen känns som en konservburk på hjul och de fyra guiderna som är med de två grupperna pumpar upp stämningen när de vrider upp volymen på max och i kör sjunger: hiiigh wayyyy to hellll!.


Foto: Kristoffer Frenkel

Vägen slingrar sig upp för berget. Ett uttryck jag kommer att tänka på som inte är så vanligt längre, men som jag alltid tänker på när jag är utomlands, är svensk standard. Vägen här i skogen där vi skumpar runt upp och ned i plåtburksskolbussen håller definitivt inte någon svensk standard. Däremot håller den kanadensisk standard, vilket verkar duga gott för resten. Vi är 14 förväntansfulla själar som hoppar in caten och åker upp på berget. Halvvägs upp håller guiderna den obligatoriska och pedagogiska genomgången av lavinutrustning. Även fast flera i mitt sällskapet har stor vana av att åka offpist är det uppenbart att vissa delar av säkerhetskunskaperna lämnar mer att önska.

Man åker upp med caten på olika bergskammar där man blir avsläppt och kränger på sig sina skidor. Efter att huvudguiden har kollat snölagren och lagt det obligatoriska förstaspåret är det äntligen vår tur. Under dagen bearbetar vi alla olika bergskammar med James Bond-tema. Åken har namn som Dr No, Octopussy och så vidare.


Här kanske man skulle ta och åka?
Foto: Kristoffer Frenkel

Mellan åken får man tid att pusta ut i caten och äta några av de hemmabakade kakorna som skickas runt i en gammal burk. Medan vi skickar i oss nya kolhydrater för att orka nästa åk sitter en av våra guider längst fram i hytten och drar snustorra skämt. Så torra att den enda som skrattar är min kompis Eric, vida känd som en snällskrattare av rang.

Proceduren är likadan varje åk. Caten kränger till, chauffören lägger i backen och bakdörren slås upp och vi packar av utrustningen. Vi åker i par om två och samlas slutligen längst ned för att återupprepa proceduren. Beroende på hur snabb man är kan man hinna med allt från sju till tio åk på en dag. Kanske inte så mycket tänker du men med tanke på att varje fallmeter är högkvalitativ åkning, där man lätt kan få känna sig som Tanner Hall för en kort sekund, är det precis den mängden man vill ha.


Foto: Valhalla Powdercats

Cirka en timme från Nelson ligger Rossland och Red Mountain. Rossland är en liten håla. Bokstavligen. Huvudgatan är som tagen ur en westernfilm. Till skillnad från Europa bor man mer sällan precis vid resorten i Nordamerika. Den naturliga förklaringen är att det oftast inte är byar som utvecklats till skidorter som det är i Alperna, utan små industrisamhällen där man bara byggt en lift på närmsta berg. Rossland och Red Mountain är inga undantag. Även om man på senare tid har börjat bygga hus vid liften ser de totalt öde ut och är inte speciellt inbjudande. Men vad gör det när huvudattraktionen för området ligger på berget och inte i byn?

Det är som att åka upp i en bergochdalbana när man stiger på liften Summit Chair. Det är som den första biten, där man åker uppåt i attraktionen och sakta hör hur det knakar i tåget innan man släpps lös i första loopen. De två första liftarna knakar avsevärt. De är gamla och den längsta av dem, Motherload, har nog fler år på nacken är någon lift jag tidigare skådat. All väntan glöms när man når målet och får möjlighet att åka på 360 grader av berget. Red har begåvats med en transport som går runt hela berget och var du än åker ned kommer du alltid tillbaka till Motherload. Fantastiskt!


Foto: Kristoffer Frenkel

Om man som vi bara besöker Red Mountain över dagen kan man ta sin afterski nere i Rossland. Hotellet erbjuder biljard och öl, bokhandeln har ett café som brygger grymt kaffe och om man är sugen på en nostalgitripp kan man svänga in på Powderhound på huvudgatan. Här finns skidrelaterade prylar från senaste decenniet och ägaren ger en trevlig påminnelse om varför man egentligen åker skidor.

Det är inte heller omöjligt att man springer in i någon av de tomteskäggiga gubbarna som huserar i lokalen och får lyssna på en skröna eller två. Men du kommer bara att se dem inomhus då det inte är puder. När det har dumpat står de först i kön, redo att åka och tjuta sig ned för berget. Har du tur och det snöat riktigt mycket kan man få dem åka runt med snorkel, något som förmodligen inte går att finna på så många ställen i världen.

I nästa del dundrar vi vidare genom Kanada och besöker bland annat Revelstoke och Golden.

Läs fortsättningen i artikelserien Kanadaspecial
Del 1: Kanadaspecial: Resan, Powder Highway och Fernie
Del 2: Kanadaspecial: Powder Highway fortsätter
Del 3: Kanadaspecial: Revelstoke, Kicking Horse & Golden

Text: Kristoffer Frenkel
Ta del av skidtester, resereportage, tävlingar och nyheter via vårt nyhetsbrev.

Nyhetsbrevet kan du när som helst avsluta.