Krönika: Skidåkaren och Sociala-Media-Ångesten
Är sociala medier egentligen bra för skidåkaren? Eller finns det en baksida också på det myntet? Krönikören har tagit sig en tänkare på över var gränsen egentligen går mellan inspiration och frustration i den digitala världen som svämmar över av likebombs och instabangers.
<< Denna text är en debattartikel. Åsikterna som förs fram är skribentens >>
Jag sitter på kontoret och ser ut genom fönstret. Trots att min utsikt inte sträcker sig längre än till nästa kontorsblock på andra sidan parkeringen vet jag vad det är för slags dag. Det är soligt ute, -2° och har kommit precis lagom mycket snö under natten. Sådär att det blir riktig hjältesnö – nog för att ge nysnökänsla, inte tillräckligt för att allt ska börja rasa ner.
Sociala-media-flödet far förbi ögonen och det susar i huvudet. Att fokusera på jobbet är… tja, mest bara att glömma. Vad sitter jag här och ruttnar bort för? Det känns som att hela livet är i regression och allt går baklänges.
Vänner, bekanta och okända personer. De som studerar, går skift, jobbar deltid, är arbetslösa eller guidar – idag drar de till Lyngen och plockar projekt. De går nya toppar, kör branta rännorna och dundrar ned för stora face. Ångesten dryper när bild efter filmklipp tickar in på Instagram, Snapchat och Facebook. Alla är ute och tar till vara på förhållandena.
Alla utom jag.
Dessutom vet jag att det kommer hålla i sig genom veckan. Bilderna som är bra nog för att redigeras dyker upp imorgon. De som orkar redigera film lägger upp om två dagar och sen en klassisk “throwback thursday” från en handfull folk efter tre.
Ända fram till helgen när vi vanliga dödliga äntligen får ledigt – lagom till vädret som följer efter högtrycket har blåst sönder hela Nordnorge. Känslan är polarnattssvart.
Men vänta nu. Jag försöker dra i handbromsen. Vad är det som händer? Jag hänger ju på sociala medier för att bli inspirerad, inte för att få ångest!
Trots att jag faktiskt har ungefär så bra förutsättningar för att vara ute på fjället som det går att ha som kontorsknegare sitter jag ändå här och har världens FOMO. Jag blir förbannad på mig själv. Varför är det på det sättet? Varför kan jag inte bara se till allt det jag har? Jag, som ändå har det sjukt bra, är missnöjd?
Osökt kommer jag att tänka på något som ska ha sagts av Theodore Roosevelt – “Comparison is the thief of joy”. Det ligger nog något i det. There’s always a bigger fish – oavsett hur bra förutsättningar en har finns det alltid någon som får till det bättre varje enskild dag.
Dessutom, om jag tänker efter lite, hur sann är egentligen bilden som fås från sociala medier? Det fullständigt svämmar över dag efter dag med material från perfekta dagarna till höger och vänster. Men det är också ett väldigt kurerat flöde. Och det är sällan samma personer som lägger ut dag efter dag.
Hur många perfekta dagar har egentligen varje enskild person i flödet?
Kanske är det mer att varje enskild person har det som jag – men summan av alla som basunerar ut de fantastiska dagarna de har ger en något skev bild av hur det är. Faktum är att det finns en del forskning som visar att vi människor är dåliga på att “fylla i” mellanrum i information på egen hand. Det vill säga när jag ser bilder på folk som är ute och skidar fyller mitt huvud inte i med alla dagarna där emellan när samma personer själva sitter och ruttnar på kontor, väntar på väderomslag eller har lovat bort sig på andra aktiviteter. Bilden blir helt enkelt skevfördelad.
Om jag fortsätter att tänka lite mer i samma bana – förra säsongen minns jag som den bästa jag haft sen jag flyttade till Norge, medan det i år har känts som katastrof. Det är egentligen märkligt för när jag kikar igenom tur-loggarna så har jag åkt mer skidor så långt jämfört med förra säsongen. Dessutom har turerna jag gjort har hållit ungefär samma nivå. Varför tusan är det så?
Visst, jag kanske är en något bättre skidåkare den här säsongen än förra, så skidåkning på samma nivå ger inte samma typ av känsla av utveckling. Men att det är så mycket att det känns som att jag är i regression? Nej, det är inte rimligt – här är det uppenbart att det är något mer som spökar i min hjärna.
Ska jag vara vetenskaplig är det helt omöjligt att sätta fingret på vad som ligger bakom känslan. Rent anekdotiskt däremot finns det en ganska enkel förklaring. Förra säsongen använde jag knappt sociala medier över huvud taget, i år har jag varit betydligt mycket mer aktiv på Instagram. Det är inte utan att det blir en tankeställare…
Jag drar funderingarna ännu lite längre – kan det i förlängningen påverka mer än mitt mentala välbefinnande? I avunden till den bilden som är lätt att få från sociala media och ivrigheten att också fånga de perfekta dagarna, kan det hända det pushas lite extra hårt? Tas lite större risker? Tänkas att det “nog” går bra att åka ett åk trots bättre vetande?
Det är ett spel som snabbt kan sluta illa. Det är inte för intet som mänskliga faktorer och psykologi tar upp en allt större del av den moderna lavinforskningen och -utbildningen.
Så långt jag vet finns ingen etablerad forskning på området specifikt, men det finns många resultat i periferin som pekar mot att det med stor sannolikhet är så. Definitivt en tankeställare. Är det nånting jag vill utsätta mig för? Är det nånting jag vill utsätta andra för? Det går ju att vända på också; när jag basunerar ut mitt innehåll, påverkar det beslutstagandet till andra som ser vad jag har gjort för något, utan att få hela bilden?
Visst, till viss del måste alla stå för sina egna beslut och människor gör sina egna val. Tyvärr är realiteten lite mer komplex, och vi vet att många psykologiska effekter av den typen påverkar oss även om vi är helt medvetna om dem. Jag kan inte säga att jag tycker att svaret om bu eller bä att “ta ansvar för andra” är helt självklar i det här sammanhanget heller.
Så var går egentligen den där gränsen?
Mellan att inspirera och frustrera alltså. När övergår sociala media från något positivt till något destruktivt? Jag vet inte. Forskningen har inga tydliga svar heller, inte än i alla fall. Fenomenet är för nytt och för svårt att studera för att det ska finnas någon särskild konsensus ännu. Dessutom är vinteraktiviteter och fjällsäkerhet ett ganska nischat område.
Egentligen kanske det inte spelar någon roll heller, exakt var gränsen går rent vetenskapligt alltså. I alla fall för ens egen personliga del handlar det nog mer om att vara observant på sig själv. Vara vaksam på om det börjar gå för långt och våga stänga ner helt enkelt. Inte vara rädd för att bli utelämnad ur gemenskapen bara för att du inte blir matad med vad alla andra gör stup i ett hela tiden.
Det är inte helt lätt att bara ignorera den känslan såklart, men den kan också ställas i relation till FOMO:en som kommer från att hela tiden se vad andra människor gör utan att ha möjlighet att göra det själv. Den som inte vill gå helt cold turkey kan jobba med att kurera sitt flöde istället. Jag vet folk i min närhet som jobbar med principen att se mer gulliga djur än skidåkande vänner så att säga. Det verkar funka det också.
För min egen del har jag beslutat att jag vill att mina framtida säsonger ska kännas som den förra. Instagram är utloggat, Snapchat avinstallerat och på Facebook har jag slutat följa allt och alla. Åtminstone en period.
Kanske jag kommer tillbaka om en stund, när jag har fått vila lite. Kanske inte.
Om jag kommer tillbaka blir det förmodligen på ett annat sätt. Hur då? Det vet jag inte riktigt just nu – det får framtiden utvisa. Under tiden håller jag mig till att skriva på andra ställen där det ges utrymme för lite mer perspektiv än en bildserie på perfekta hjältesnösvängar under en blå himmel med solen i ansiktet. Jag tror det blir bättre så. Både för mig själv och andra.
