Över dimman i Slovakien

Vi drog österut för att kika på ny skidterräng i Slovakien. Det visade sig bli knepigare än vi hade trott. Följ med till skidorterna Jasna och Tatranská Lomnica.

– Lättar det snart?
– Blev det precis lite bättre?
– Nej, det blev tjockare.
– Är det lättare nu?
– Jag tror det?
– Då kör vi?
– Ja?!
– Det tätnar igen.
– Skit.
– Vi väntar.

Fyra norrmän och en slovak står mitt i en brant fjällsida i Tatrabergen. Snön är inget att skriva hem om. Det är vitt åt alla håll och sikten är ungefär en skidlängd. Himlen är lika vit den, och dimman är parkerad precis framför nästippen. Det svåraste är inte att åka skidor, utan att hålla reda på vad som är upp och vad som är ner. På det här sättet kan man fort blir stående till solen går ner, men i Slovakien insåg vi snabbt att det bara var att vänja sig vid nollsikt, eller satsa på att komma upp över molnen.

Två dagar tidigare har vi landat i Krakow. Till skillnad från merparten av passagerarna ska vi varken supa eller besöka dystra krigsminnen, istället trycker vi in bagaget i en alldeles för liten hyrbil och drar till fjällen. Vi kör söderut på slingrande vägar. Alexander Rybaks fiol hörs på radion och vi känner att vi har kommit till Östeuropa.

Några timmar senare är vi framme i Liptovský Mikuláš, en by som ligger mitt emellan de två bergskedjorna höga och låga Tatrabergen. Vi blir välkomnade av Michal, vår ”local”, en man som minst sagt har många bollar i luften. Han jobbar i sportbutik, är skidlärare, snickare, cykelmekaniker, kläddesigner och inte minst – tidigare SkiMo-elit. Eller med andra ord; löjligt vältränad.

Vi inlogeras i i ett trevligt litet hus med öppen spis och möbler som Michal byggt själv. Trots Michals hantverk slutar det med att jag hamnar på en bäddsoffa av mindre sort som jag måste dela med ordentlig man från Bergen på två meter och 100 kg. Optimalt? Nej. Trevligt? Ja.

På kvällen tar Michal oss ut för att smaka på den slovakiska nationalrätten Bryndzové Halušky. Det är små klumpar av potatis och mjöl som serveras med en salt såsaktig ost och smakar precis lika gott som det låter. Pannor rynkas, ögonbryn höjs och våra leenden blir krystade. Erling rör skeptiskt runt i den degiga röran.
– Det är ju egentligen nån slags pelletsvariant av palt…?
Vi sköljer ner det med pinsamt billig och öl och känner att det får räcka.

Medan vi jobbar med paltpelletsen berättar Mikal om Jasna, den största skidanläggningen i Slovakien med drösvis av liftar på båda sidor av det 2054 meter höga berget Chopok. Som alla stora skidanläggningar i Europa är Jasna sponsrat av ett stort, tyskt, bilföretag; har hoppborg, horisontala sittliftar och folk med rosa tuppkam på hjälmen.

Det intressanta med just Jasna däremot är att den högst belägna liftstationen ligger mitt på en rygg som sträcker sig en kilometer i vardera riktning. Därifrån kan du glida ner i ränna efter ränna, köra häftig terräng, hoppa klippor och bränna på ner genom nya rännor och andra formatiner i gles granskog. När du till slut kommer ner till bottenstationen har du åkt 1000 höjdmeter och det är bara hoppa in i liften igen.

Till skillnad från skidanläggningar hemmavid, som inte alltid är fullt lika öppna med sina friåkningsmöjligheter, ger Jasna ut en egen liten guidebok med översikt över de ”freeride zones” som finns. Du får en detaljerad karta över hela fjället där alla de fetaste linjerna är utmarkerade, kompletta med namn och svårighetsgrad. Lite som en klätterförare, men för skidåk. Riktigt grymt!

Guideboken hjälper oss dock knappast där vi står i tjockan och litar blint på att Michal vet var vi ska. Vi kör vad vi räknar med är branta rännor hela dagen, utan att varken åka samma linje mer än en gång eller att ha den blekaste aning om var vi är. På dagens sista åk hittar Bård en ny, skitsmal, ränna där han enligt sig själv sätter personligt fartrekord. När resten av oss kommer ner ser vi ett brett flin titta fram i dimman.
– Det här stället är ju sjukt bra, men vi måste komma upp ovanför molnen!

Nästa dag har Michal, den lokala hjälten, planen klar. Norr om Liptovský Mikuláš ligger den högsta och mest alpina delen av Tatrabergen. Det finns några skidanläggningar där och efter några mil i östlig riktning är vi framme i Tatranská Lomnicka. Också här ligger dimman tät och skidområdet ser tandlöst ut. Platta pister som skär genom tät granskog.

Vi jobbar oss uppåt bland liftarna och humöret stiger ju längre upp vi kommer. När vi kliver av den översta sittliften är dimman något lättare och vi kan ana höga, spetsiga, toppar långt uppe. Det går också en gondol upp till den högtsa toppen. Det här blir riktigt bra om det lättar.

Från den sista sittliften traskar vi ett par minuter till en östvänd, brant, ränna som är som gjord för stora svängar. Vi hittar flera intressanta insteg, fräcka formationer och branta väggar, och vi kör sönder rännan fullständigt. Dimman kommer och går, men släpper aldrig riktigt taget och gondolen upp till toppen försvinner in i och kommer ut ur gröten om vartannat. Vi väntar på att det ska lätta. Provar att ha paltpelletsen i kaffet. Är fortfarande inte imponerade. Provar att snacka slovakiska med grannen. Får inte till det.

Men ingenting varar för evigt, inte heller dimman i Slovakien. Äntligen släpper molnen taget om topparna och lägger sig till rätta i dalbottnen. Vi lägger direkt om kursen mot gondolen.

– No.
Liftvakten är inte den mest välvilliga människan vi träffat.
– No gondola.
– NO? What?
Han pekar på skidorna och det är inte för att påpeka att de är för breda.
– No skis.
– No skis? What?!

Det är ju en gondol! På en skidort!
– No skis!
– Come on?
– No.
– Come ooon!?
– No!

Toppen. Vi har förlorat slaget. Inte nog med att skidåkare tycks skys som pesten i den här gondolen, en enkelbiljett till toppen kostar mer än dagskortet till resten av systemet. Den är tydligen bara för rika turister som vill upp och ta en fjällfie. Vi är på gränsen till att tröstäta paltpellets, men istället vaknar det en liten djävel i oss. Hur högt kan det vara egentligen? Säkert inte så farligt. Såg vi inte några folk på väg upp för fjället tidigare? Det tar inte lång tid innan vi är på väg upp för egen maskin.

Halvvägs till toppen möter vi de vi hade sett på väg uppåt tidigare på dagen. De är av lite mer alpin karaktär än oss. Ägghjälmar och rep, stegjärn och dubbla isyxor. Det är tydligen en alpin klätterled. Rännan upp är brant och jävlig. Solen har gjort sitt med snön, som nu på eftermiddagen slår om till slushens dryga halvsyster – bristande skare.

Vi håller ihop det någorlunda och kommer faktiskt upp till toppen på Lomnický Štít 2558 meter över havet, det nästa högsta berget i Slovakien efter Gerlachovský Stít 2 655 meter över havet.

Utsikten är otrolig, runt oss sticker Tatrabergen upp genom molnen och visar fram nog med brantåkning för en livstid. Efter att ha stirrat lite på utsikten vänder vi skidorna neråt i rännan. Den har förvandlats till en riktig mardröm av något som, i bästa fall, kan kallas karaktärsbyggande före. Oavsett flinar vi brett; till sist fick vi komma upp långt över dimman!

De kommande dagarna används till att utforska Jasna och bättra på dimsynen. Den årliga fyrstjärnors FWQ-tävligen Jasna Adrenalin arrangeras samtidigt som vi är här och starten går i runda slängar två staktag från toppstationen. Det säger en del om friåkningsterrängen som Jasna bjuder på. Trots riktigt fet terräng sliter arrangörerna också med ett osammarbetsvilligt molnlager. Friåkningseliten som ännu inte är en del av FWT har kommit ner för att samla FWQ-poäng, men det slutar med en kompetensutveckling i väntan och tumrullande. De tävlande ockuperar merparten av restaurangen på toppstationen och använder tiden för att ta sig genom lunchmenyn och diskutera de bästa glasen för flatljus. Till slut måste tävlingen ändå ge vika för dimman. Vi själva har vant oss vid bristen på sikt och åker branta rännor på bra snö hela dagen!

Efter en så bra dag måste vi släcka törsten och vi siktar in oss på den gamla, slitna byggnaden på andra sidan gatan från vårt krypin. Om inte Michal hade berättat för oss at det var en pub hade vi aldrig gissat det, utifrån ser man knappt ens att det är ljust i fönstren. Varför får sin förklaring, i den här puben har EUs lagstiftning inte nått hela vägen fram, och eventuella rökförbud ignoreras totalt. Det är sämre sikt i puben än på fjället. Ett par djupa andetag här inne och du har fått i dig nog cigg för att täcka hela semestern.

Lokalen är dunkel, och bilder av gamla kommunistledare är det enda som fått ta plats på de gula väggarna. I ett mörkt hörn sitter ett gäng alkoholiserade lokalbor och följer noga med på vad vi har för oss. Dömandet går över snabbt när Asbjørn visar var skåpet ska stå och drar till med en första runda av den slovakiska enbärsspriten Borovika till hela lokalen – 40 kr tack. Stalin och Lenin ser på från väggarna. Det blir en äkta slovakisk fest och vi ångrar inte att vi kom över till den här sidan gatan.

Michal ringer i ottan nästa morgon.
– Guys, have a look outside!
Det är skogssmak i käften och det svider i ögonen. Vad är det där gula för något? Det är vår sista skiddag och dimman har äntligen dragit. Sol! Vi kastar oss in i bilen och kör öster ut, tillbaka till Tatranská Lomnica. Från den översta liften glider vi rakt ut till höger och ner i en lång, brant ränna som leder till granndalen Velka Studena. Det här är grädden på moset. Spetsiga toppar så långt vi kan se med branta, sammanhängande, rännor var du än vänder blicken.

Solen kommer äntligen från blå himmel, luften är klar och snön bra. Vi börjar signera rännor, korta och långa, breda och smala. Det är bara plocka på sig. Vi kör ospårat tills skuggan börjar krypa fram och vi inser att vår sista skiddag i Tatrabergen är över för den här gången. När vi stakar ut från den oändligt långa dalen känns det som att jag öppnat en gigantisk godispåse och knappt fått smaka på de första bitarna.

När vi nästan är nere i botten stannar Asbjørn och ser på kvällssolen som löper upp för fjällsidorna.
– Grabbar, hit ska vi tillbaka! Det finns massvis mer.

Fakta

Resan dit: Det går gott om direktflyg till Krakow från både Arlanda och Skavsta. Från Göteborg är det mer sparsmakt, men det finns direktflyg därifrån också. Resten av resan görs med hyrbil.

Bo: Man kan bo uppe vid skidanläggningen i Jasna, men det bästa är att bo i Liptovský Mikuláš. Det ligger mer centralt och är bara en kort biltur från Jasna. Hotell och lägenheter hittar du för en billig peng på nätet.

Mer om skidorterna i vår skidortsguide Jasna och Tatranska Lomnica och även på deras egna webbsidor Jasna och Tatranska Lomnica.

Tips från coachen:
– Köp gula glas.
– Fråga efter ”freeride guide” i informationen i Jasna.
– Hyr bil och kör runt på skithöga motorvarv för att blanda er in i lokalmiljön.
– Dra på körskola på gocart-hallen i Liptovský Mikuláš.

Text: Henning S. Skjetne översättning Oscar Frick
Ta del av skidtester, resereportage, tävlingar och nyheter via vårt nyhetsbrev.

Nyhetsbrevet kan du när som helst avsluta.