Professor Karlsson – Åres mest peppade skidåkare

Jan Karlsson är en av de som har flest skiddagar under vintersäsongen i Åre och han är kanske mer åkpeppad än någon annan i byn. Professorn, 79 år gammal, är en stor profil på orten som fördriver somrarna med att cykla downhill.

Jan Karlsson, mer känd som Professorn i Åre, cyklar i kanten av E14. Hans blick är målmedveten fäst i horisonten när jag passerar honom med bilen. Vi har stämt träff på Timmerstugan intill VM6an kl10.30 för att plåta bilder. Jan har förkunnat att det är hans vattenhål vintertid. Sommartid är Creperiet hans dito.

”– Jag gick i trappan igår och knät vara nära på att vika sig, men så länge jag kan åka skidor är det lugnt.”

Rutinerna i den sedan länge pensionerade Jans liv är viktiga och hjälper mig att komma i kontakt med honom. Hans sätt att röra sig i byn är näst intill precist ned på minuten. Efter att misslyckats med mailkorrespondensen har jag blivit tipsad av mina bekanta i byn att besöka Creperiet kl 10.58, två minuter innan de öppnar sin verksamhet, för att få en första fysisk kontakt med Professorn. Jan är enligt säkra källor där varje dag vid den tiden.
– Om han är några minuter sen får man nästan hjärtat i halsgropen med rädsla att det hänt nått, förklarar Malin Månsson som jobbar på Creperiet.

11.03 är börjar det mumlas intensivt bakom disken. Jan är inte på plats och stämningen börjar bli nervös.
– Eh, han är säkert på väg, hör jag någon säga.

Jag har slagit mig ned strategiskt för att möta Professorns blick så fort han kliver över tröskeln. Det pirrar till en aning i magen, ska den här dagen bli undantaget som bekräftar regeln och hur ska jag få fatt i Jan om han inte dyker upp snart? Och hoppas inget har hänt!

Så ser jag en äldre man stanna till med sin dubbdäcksförsedda mountainbike utanför i den kalla decembersnön. Det är svårt att ta minste på vem det är. Med lätt spretande hår är det ingen tvekam om att det är Professorn som är på väg in i värmen. Jag hugger Jans hand och presenter mig. Han vet precis vem jag är från det mail jag skickat några veckor tidigare. Mötet slutart med att vi stämmer träff hemma hos Jan senare samma dag. Fascination över att jag för en gång skull inte förbokat ett möte av denna sorten digitalt, utan faktiskt gett mig ut i verkligheten för att möta en person, rör jag mig mot VM8an för att åka skidor innan det är dags att besöka Jan.

Väl hemma hos professorn möts jag av ett enormt stort bibliotek för att vara inhyst i en normalstor bostadsrätt. På väggen hänger en diger samling sameknivar och intill köksbordet står en fulldämpad downhillcykel av modell mer avancerad. Jan är pigg i både kropp och sinne för att vara närmare 79 år gammal och jag måste medge att han sakta intar rollen som förebild för mig när det kommer till den biten.

Cykel, är det sommarens motsvarighet till skidåkning?
– Jag använder yttrycket, motorisk varseblivning. Ett ord jag knyckt från psykologin. Det där med att kunna justera kroppens position på ett ögonblick är något du tränar på ett ypperligt sätt när du cyklar downhill, något som du har nytt av när du åker offpist. Och omvänt med offpistskidåkningen som tränar din förmåga att cykla.

Just fysiologi kopplat till idrott är Jans specialitet. Han har innehaft två professurer inom ämnet, en på Gymnastik- och idrottshögskolan och en på Karolinska i Stockholm.

Under sin tid som doktorand kom Jan i kontakt med Bengt Saltin, som också forskade kring idrottsfysiologi. Enligt Jan jobbade Bengt mycket med att ta fram rapporter kopplade till ämnet på uppdrag av Trygg Hansa. Ett arbete som Jan involverades i och senare fick ta över ansvaret för efter en utlandssejour i USA.
– Bengt var ansvarig för att skapa rapporter om idrottsfysiologi. Rapporterna blev översatta till fem eller sex språk med alla tillstånd på plats, men sen har jag sett rapporterna i Kina och Japan också översatt utan tillstånd. Bengt hade ett samarbete med Trygg Hansa som tog ansvar för att trycka upp och distribuera dem. Det här tog jag över när jag kom hem från USA. 1976 lämnade jag Idrottshögskolan. Jag tog med några doktorander till Karolinska men rapporterna lämnade jag kvar på Idrottshögskolan.
De där rapporterna har varit otroligt uppskattade på många utbildningar, förklarar Jan när vi satt oss vid hans köksbord men så fort han avslutat meningen resar han sig upp igen.

Jan försvinner bort till biblioteket, muttrar högljutt om att han inte hittar exakt det han söker men kommer strax tillbaka med en av rapporterna. Han bläddrar i den och visar delar för mig och fortsätter berätta om delar av resultatet från sin forskning.
– Det fins två typer av muskelfibrer, långsamma som bränner fett och är utmärkta när man exempelvis springa långt och länge. Sådana som springer halvmaror och helmaror har många långsamma fibrer.
Det snabba har en tendens att höja blodtrycket och har dålig förmåga att ta upp blodsocker vilket kan leda till att blodsockernivån höjs. Det som händer om man höjer blodsockret är att kroppen höjer mängden insulin. På sikt tröttas de celler som skapar insulin ut och slutar producera insulin. Då måste man behandla med insulinliknande läkemedel. Förhållandet mellan mängden snabba och långsamma fibrer ligger i generna, du ärver det av dina föräldrar.
Det här komplexet kallas metabolt syndrom X. Man vet inte alla detaljer, eller orsakerna till det hela än.

Jag fliker in en fråga om vilka fibrer som lämpar sig bäst för alpin skidåkning och får ett ingående svar.
– Man talar om förbränningsprocesserna som sköts av fibrerna. En finare namn är aeroba processer som behöver syre, sen har du anaeroba processer som sköts utan syre men skapar mjölksyra. De snabba fiberbena jobbar anaerobt. Ju kortare insatser desto viktigare blir de anaeroba muskler. Om du tar slalomåkning i södra Sverige i korta banor om 20 sekunder är de snabba fibrerna viktiga. När du kommer upp till Åre med banor som är 40-50 sekunder behöver du kondition och långsamma fibrer. Detta har varit en tvist bland oss i skidåkningen. Många har tryckt på för att det ska tränas styrka bland alpina skidåkare men konditionsträningen är viktig. Jag vet inte hur många skidåkare som har tränat söder sig för att de har tränat för mycket styrka.

Jan fortsätter med att jämföra [Henrik] Kristoffersson med [Marcel] Hirscher och drar paralleller till Ingemar Stenmark. Stenmark som enligt Jan hade en fysik mycket lik längdskidåkare.
– Hirscher är den kompakta, starka åkaren men Kristoffersson är mer som Ingemar Stenmark.

Att Jan skulle ta sig in på banan som idrottsfysiolog var inte självklart från början. Historien om sameknivarna hänger samman en tidigare period i Jans liv när han arbetade för att bli jaktbiolog. Stationerad i Abisko med ett stort arbetsområdet kom han i kontakt med samerna.
– Jag jobbade mycket i Alesjaure och det var där jag kom i kontakt med samerna. Jag fiskade röding i sjön, och fick upp stora rödingar men kunde inte göra något med dem, labbet där hemma ville bara ha magarna för att göra analyser så jag gav fiskarna till samerna.

Kaffet i koppen har sinat och Jan fyller på samtidigt som samtalet fortsätter i oförminskad intensitet. Jag får berättat för mig om vitt och brett. Jan tycks varit med om mycket i sitt lång liv. Men åldern till trotts är det en pigg 79åring jag har framför mig. Stelheten i lederna finns där och den lite lätt röriga personligheten som är något av schablonbilden för en engagerad professor finns är också men att Jan besitter ett skarpt intellekt hörs i hans sätt att tala.

Till Åre kom Jan efter en skilsmässa. Han är uppvuxen i Mellansverige men har etablerat sig väl på sin nya hemort. Politiskt engagerad lokalt och tidigare involverad i de alpina världscuptävlingar som brukar hållas på orten.
– När jag bodde som förälder till mina barn nere i Stockholm så ställde jag upp så mycket jag kunde ideellt för dem. När jag kom upp hit ställde jag upp ideellt mycket också. I huvudsak skötte jag starten. Vi blev mycket uppskattade av det förnäma FIS-folket för våra insatser. Trots att vi har en mycket liten publik jämfört med Italien eller Tyskland så får vi tillbaka förtroendet föra att arrangera stora mästerskap. Vi får se om vi får möjlighet att kröna det med att arrangera OS, men det står skrivit i stjärnorna.

Tiden går snabbt och det blir dags för mig att vika ihop datorn och be ge mig. Vi enas om att träffas kommande söndag vid Timmerstugan för att plåta bilder. Det är säsongsskifte och från och med den här helgen är det Timmerstugan som Jan styr till för att dricka sitt förmiddagskaffe.

När vi ses några dagar senare är Jan på strålande humör. I dagarna har han lagt sina första svängar för året och han berättar att det vanligtvis endast är bokade bilbesittningar i Östersund som kan få honom att slita sig från skidåkandet. Annars är han ute mer eller mindre varje dag vintertid. Till och med under den inledande delen av somaren åker Jan skidor ifall det fortfarande finns snö på skutan.
– Normalt så har vi fenomenal randonnée skidåkning i maj och juni. Vi är ett gäng som alltid åker Baksidan på midsommarafton, de få gånger som det inte gått att åka på grund av blåst eller dåligt väder så har vi kunnat åka i störtloppet istället.

Så får jag äntligen åka med Åres kanske mest peppade skidåkare. Vi snurrar några varv i VM6an och rör oss edan mot VM8an. Nere i liftkön säger Jan.
– Jag gick i trappan igår och knät var nära på att vika sig, men så länge jag kan åka skidor är det lugnt.

Han fortsätter med att tala om för mig att isen i Gästrappet får honom att känna av knät och vi rör oss bort mot VM6an istället. På väg upp i liften igen frågar Jan om han har någon tid att passa. Han ler brett, säger att han inte har några tider att passa idag och något filosofiskt avslutar:
– Jag är pensionär och har framtiden framför mig.

Text: Axel Adolfsson
Ta del av skidtester, resereportage, tävlingar och nyheter via vårt nyhetsbrev.

Nyhetsbrevet kan du när som helst avsluta.