Skidtest Völkl Mantra M6: En tämjbar best [2022]

Völkls klassiska all mountain-skida Mantra har troligen reinkarnerats fler gånger än den mest hängivne hindu. Den nu aktuella versionen som kom till denna säsongen 2021/2022 har efternamnet M6 och vi har teståkt. Summa summarum är det en åkorienterad all mountain som älskar hårt underlag och hög fart.

Prolog: sagan om ett omoget pistrace

Det står en ensam man jämte mig i liftkön, snygga och välputsade goggles och en hjälm från Sweet Protection sitter på hans huvud, vi är ju ändå i Trysil varifrån nämnda varumärke kommer. Jag sträcker upp vänsterarmen med liftkortsfickan mot kortläsaren och spärrarna öppnas, på displayen lyser det grönt och jag önskas ”God tur”. Både jag och mannen glider fram mot de sista spärrarna. En sexstolare rundar svänghjulet och sällskapet framför oss sätter sig ned och åker iväg. Mannen är iklädd diskreta skalplagg, moderna friåkningspjäxor och ett par tillsynes flång nya all mountain-skidor. Han åker vant fram när det är vår tur att kliva på sittliften här i Høgegga, som är detta skidbergs område med utmanande svarta pister. Jag har ingen som helst aning var det kommer ifrån, men jag bestämmer mig: ”Jag är först ner av oss två”.

Det är en krispig dag i Norge i början på januari 2022. Solen har tittat fram och det har kommit en del snö den senaste veckan. Föret är hårt här i Høgegga, men inte totalt avblåst och isigt som det ibland kan bli tidigt på säsongen. I sidorna om pisterna ligger en del gräddigt och kallt fluff.

Ståtliga granar reser sig vitgröna runt omkring oss, liftens fartvind smeker kallt medan vi laddar oss med de 451 fallhöjdsmeterna som Høgekpressen som byggdes 1998 ger oss. På mina pjäxor sitter ett par skarpt röda skidor. Det är ett par Völkl Mantra M6 som jag för tillfället teståker.

En klassisk all mountain-skida från det tyska skidmärket, vars första inkarnation kom redan vintern 2006. Kanske är det dessa lagg som har blåst liv i min tävlingsdjävul? Det känns som om det trycker från två punkter från min panna mot framsidan av hjälmen, och just idag tänkte jag faktiskt inte kämpa emot utan gå med den känslan.

När vi glider av liften är det inget snack om att stanna och knäppa några pjäxor, det har båda redan gjort i liften. Det stakas lite passivt aggressivt ner i backe 76 första rätt flacka parti. Norrmannen, eller vad han nu är av för nationalitet, tar täten med 20-30 meter. Wtf? Ska inte helt nya testskidor vara vallade bra?

När det börjar luta på ser jag att mina fördomar stämmer: han åker synnerligen snabbt och samtidigt kontrollerat – lägger sig i fina skärande svänger i pistens vänstra del. Jag släpper de röda skidorna som är 177 cm långa ner i fallinjen och samlar lite fart innan jag går in i min första carvingsväng, de tre-fyra första svängarna rundar jag inte upp svängradien på slutet utan släpper svängen lite tidigare, för att sno åt mig mer fart. Det går fort och det är förbannat skoj. Resten av klientelet som åker skidor i Trysil verkar vara på andra platser i detta nu, här i Høgegga går det att brassa på rejält utan att riskera några krockar.

Ett avblåst isigt parti uppenbarar sig, och det kräver fokus men jag behöver inte lägga någon sladd för att få ner farten. Mantran går som tåget under mig så länge jag känner av underlaget, bygger upp lagom med kant genom svängen, håller emot på slutet för att runda upp och smack! släppa skidorna och in mot nästa svängs första inledande kittlande fas när skidorna släpps rakt ned.

Vi ligger sida vid sida mer eller mindre hela åket, och ju längre backen lider, desto större svängar tar vi båda. Ingen tar paus trots att det är ett rätt långt piståk för att vara i Skandinavien. Sista biten släpper jag bara rakt ner och kolfiber-smattret från brättena låter mig veta att detta är en stabil, relativt tung skida men med ett livligt inslag. Nere igen vet jag inte riktigt vad jag håller på med, men att mitt leende är precis lika illmarigt och stort som Jokerns i Batman. Detta är en sorts skidglädje för mig, vid sidan av annat som exempelvis att åka puder. Hatten av till laggen under pjäxorna, ”vinsten” är definitivt till stor del en frukt av Völkl Mantra M6:s sjukligt goda egenskaper i brant och hårt pistföre.

Testplatser och skidfören

Völkl Mantra M6 får bekänna färg under fem skiddagar i svenska och norska fjällen: en dag i Romme Alpin, två dagar i Orsa-Grönklitt och ett par skiddagar Trysil.

I Orsa-Grönklitt är det vitt och fint i omgivningen, men snötäcket är ganska tunt, halvparten av pisterna är öppna. Föret är försäsongsbetonat med mycket kanonsnö, en del isiga partier och tämligen lite natursnö. I Romme Alpin utanför Borlänge – där både snösystem och liftar är långt mer moderna jämfört med Orsa – är allt öppet. Det är vitt och fint, men föret är liknande det längre norrut.

Trysil bjuder inte helt oväntat på bäst skidåkning, här är det långa och bra pister, dels blåa och röda kring hjärtat av systemet vid Fjellexpressen, dels de svarta nedfarterna kring Høgegga. I Trysil har också nysnö fallit och det blir några svängar i fluff jämte pisterna. Summa summarum är testföret troligen till fördel för denna skida, hade vi slängt in en snordjup puderdag hade jag troligen knorrat en smula över skidorna. Lite tunga skidor med metall och lite rocker fram och bak rimmar på pappret inte jättebra med puder i min bok. Men som jag säkerligen har uttryckt tidigare: all mountain-skidor är en kategori av lagg som mestadels säljs till oss åkare som tror att vi åker mer offpist och puder än vad vi de facto gör.

Om skidan – Völkl Mantra M6

Völkl Mantra M6 var ny till denna vinter 2021/2022 och till nästa vinter kommer skidan att vara exakt samma konstruktion, men med annan grafik.

Testlängden är 177 cm vilket undertecknad anser och upplever rimligt beaktat av min längd på 173 cm på vikt på 72 kg, jag är ingen alpinracer i botten men en skidlärarutbildad gammal hockeyspelare inte helt utan lårmuskulatur. Att välja rätt längd på skidor kräver både lite kunskap och kännedom om vad man har för subjektiva preferenser, som för egen del varierar med typ och karaktär av skida. Vad gäller Mantra så är längderna ”långa” i åkkänslan, eftersom tip- och tailrocker är små, mer om det längre fram.

Völkls marknadsavdelning lyfter gärna fram sin 3D-radius när de pratar om flera av sina skidmodeller, så även Mantra M6. På testlängden 177 cm innebär detta att tillverkaren anger tre olika radier på skidan (R1) 30 m, (R2) 18 m och (R3) 24 m. Vad gäller konstruktionen är radien tightare i mitten på skidan, och därefter avtar den och är ”mer öppen” eller större. Tanken är att skidan ska kunna prestera i både korta och långa svängar.

En annan sak som tillverkaren gärna pitchar är just det betet som jag också har svalt och förmedlat i början av denna text: detta är en skida som har funnits med länge, en ”legend” enligt de själva, eller så kan man ju faktiskt säga ”–Va tråkigt att de inte kommer på något nytt!”. Sanningen är väl att ett inhamrat varumärke (modellerna i sig får väl anses vara det i någon mån) ibland är lättare att underhålla och marknadsföra, än att lansera helt nya modeller, med nya namn. Okej okej, vi släpper åsikterna, spaningarna och går på konstruktion och geometri istället. Hårda fakta i någon mån.

Nya Mantra M6 har en träkärna av poppel och bok i sandwich-konstruktion, samt lite tip- och tailrocker. Skidan är metallförstärkt med ”Tailored Titanal Frame”, vilket innebär att aluminiumlegeringen Titanal ligger längst sidorna fram och bak, samt i ett tunt heltäckande lager under foten där bindningen sitter. Ett sätt att konstruera på som vi även ser hos andra tillverkare, om än med smärre skillnader.

Och det är inte bara metallen som är skräddarsydd (får vara en skräddare med ruskigt vassa nålar för att klara metall förresten). ”Tailored Carbon Tips” är också en teknik som man slänger sig med på Mantra. I korthet har man lagt kolfiber i tip och tail, designmässigt framhävs dessa och syns i topsheet som strängar som ligger lite snyggt omlott.

Mantra kommer i längderna 163, 170, 177, 184 och 191 cm. Måtten är från framända till bakända 135-96-119 mm, vikten på Mantra får man googla en stund efter, tydligen inget som tillverkaren vill puffa för i sin marknadsföring, och den ligger på cirka 2050 gram per skida. Mantra ligger i det något tyngre spektrat av all mountain-skidor således.

Mantra har camber under foten och tip- och tailrocker, enligt beskrivningen från Völkl. Det är inga stora saker rockermässigt: det är försiktiga uppböjningar både fram och bak. Detta är på pappret en skida som är skapad för skidåkning i pist, uppkörd pist och lite semioffpist, det är inte en konstruktion som skriker efter jibbande, butters och lössnö.

För protokollets skull skall nämnas att det sitter en Marker Griffon 13-binding på testskidan, en förträffligt fin bindning är min upplevelse och jag glappar inte en millimeter.

Omdöme och intryck av skidan

Det första jag tänker och känner när jag plockar upp testskidorna och konkar iväg med dem är att de känns rejäla. Tunga om man vill tänka så, stabila om man vill tänka så. De första åken är vi ganska bra kompisar direkt, men det säger inte ”klick” som för Kungen och drottning Silvia. Jag lägger mig i hyfsad fart, medelstora svängar och skidorna går fint. Jag tycker alltid att det är nåt åk innan man hittar skidorna man har under fötterna, man lära känna dess karaktär och hur den ska åkas liksom.

Det som förvånar mig allra mest med Mantra M6 initialt är hur bra skidorna är i låg fart. På transportsträckor och i några gröna pister är de riktigt enkla och sköna att bara knäkanta från sida till sida, om det handlar om den beryktade 3D-radien eller något annat vet jag faktiskt inte, men min bestämda uppfattning är att detta är en rolig ”lågfartskida” i brist på bättre benämning.

När det lutar på och blir svart, lång pist är Mantra, vilket i reportagestil deklareras i introt av denna text, inget mindre än en gud. Stora svängar på skär går hur fint som helst, returen från skidan är skön och det är en levande charger. Vad menar jag med det? Jo, Mantra är ingen död och stum, och bara styv skida. Trycker man på i svängarna så ger den tillbaka. Det andas och lever under fötterna, lagom mycket enligt min mening. Precis som alla andra skidor i princip så kan man trycka Mantran in i tightare svängar även i hög fart. I Orsa-Grönklitts bästa röda pist lägger jag mig bakom en åkare med slalomsidor, men den åkarens supertighta svängar kan jag inte matcha, vilket känns fullt rimligt.

I sidehits och lössnö är Mantran verkligen inte bäst i klassen. Det är en skida som fungerar okej, men när man hoppar och leker med den känns den lite otymplig. I lössnön som finns driver den helt okej. Detta är ingen lekfull skida om vi ska använda ett buzz-word av rang i skidtestarsammanhang, ett ord som jag då förknippar med hopp, jibb, butters och puder.

Den minimala tip- och tailrockern på skidan gör att det mesta av kanten på skidan ligger i backen när man åker på skär. Testlängden 177 cm känns därför jämfört med en skida med mer rocker som ”lång”. Detta tycker jag ger bättre åkegenskaper till skidan, men det som får stryka på foten är nämnda egenskaper i lösare före och mer lekfull åkning.

Hur mycket känns förresten ens tailrockern? Det är tillräckligt mycket för att inte få några hugg eller liknande när man åker i lössare före, vilket troligen är nog för den skidåkare som spanar på Mantra.

När vi ändå har lössnö på tal: jag har inte teståkt Mantra på någon superdjup puderdag. Min gissning är att merparten av de som är intresserade av en såhär pass chargig och åkorienterad all mountain-skida de facto åker mest annat före än axeldjupt, snorkelkrävande superlätt puder.

I våras åkte jag några andra all mountain-skidor med lite samma stuk som Mantra M6. Jag tänker då framförallt på Icelantic Pioneer 96 och K2 Mindbender 99Ti. Icelantic-skidan upplevde jag som lite mer allround än Mantra, inte riktigt lika styv och tung samt mer rocker fram och bak, vilket gjorde den mer kompatibel med lösare före samtidigt som Mantran definitivt var bättre på hårt underlag. K2 Mindbender 99Ti håller jag baskemig högst av de tre, den var imponerande rolig och naturlig för mig: stabil och fina egenskaper i pisten och på hårt underlag, rapp och rolig i pudrigare före. Alla tre hade jag definitivt kunnat tänka mig om jag ska köpa skidor och äga privat efter testperioderna. Fantastiskt bra all mountain-skidor alla tre.

Personligen hade en Mantra M6 fungerat sjukt bra i kombination med en 106-ish midja lekfull friåkningsskidan med hybridbindning och stighudar. Då hade jag åkt Mantran hårdare dagar i skidort, men valt de bredare lite mjukare laggen när det var puder och/eller man skulle på lite mission och tura.

Så hur ska vi rundan av omdömet kring stjärnan och huvudpersonen för den här recensionen: Völkl Mantra M6. Detta är en skida för medelgoda och avancerade åkare som har fokus på rejäl piståkning, men som ibland åker lite offpist och när då är fallet tycker vederbörande att det inte är något stort minus med en skida i det tyngre spektrat samt där rocker bak och fram är moderata konstruktioner mest ämnade för hårt underlag.

Mantra M6 är en best som trivs på hårt underlag i både hög och låg fart, men det är en tämjbar sådan och perfekt för avancerade åkare eller medelgoda som aspirerar på att utvecklas.

Betyg: 4/5

Omdöme i korthet: Völkl Mantra M6 är en riktigt bra, åkorienterad allmountain-skida, synnerligen kompetent på hårt underlag i hög och låg fart.

Alternativa skidor i samma kategori: Atomic Maverick 95 Ti, Salomon QST 98, Black Diamond Impulse 98, Icelantic Pioneer 96, K2 Mindbender 99 Ti, Nordica Enforcer 94 mfl.

I vår artikel om Bästa all mountain skidor går vi igenom sju all mountain-skidor som kom till vintern 2021/2022, artikeln har också en köpguide och berättar mer om kategorin all mountain.

Vad tycker du om Völkl Mantra M6?

VEM ÄR JAG SOM HAR TESTAT SKIDORNA?

Namn: Anders Wingqvist
Ålder: 40 år
Längd: 173 centimeter
Vikt: 72 kilo
Bakgrund: Utbildad skidlärare (Steg 4), arbete som dito ett par vintrar i Trysil, Åre och Hemsedal. Även säsongat i Utah, USA. Sedan 2007 ett otal reportageresor och privata skidresor runt om i världen med fokus på offpist och topptur. På senare år lite halvt fasat ut toppturandet och funnit skidglädjen i pist och liftburen, lättåtkomlig minigolf-offpist igen. 
Övrigt: Värmer upp i pisten för att sedan leta snö, helst utan att knata alltför mycket eller riskera livet allt för mycket. Referensskidorna de sista fem åren är freeride-plankor med 107-ish midja. Insett att alltför lätta skidor inte är min grej.

Text: Anders Wingqvist
Ta del av skidtester, resereportage, tävlingar och nyheter via vårt nyhetsbrev.

Nyhetsbrevet kan du när som helst avsluta.