I skuggan av Freeride World Tour

Vinst betyder med största sannolikhet världstouren för Christoffer Granbom nästa vinter. Allt annat är ett svart hål av besvikelse och smutsiga svordomar.

Han är minst sagt medveten om vad som gäller. Startmannen nickar mot Christoffer Granbom och lyfter komradion mot ansiktet.
”Rider ready, rider GO!” ropas ut över toppen av berget där vi står, och vi ser ryggen av Granbom försvinna utför en klippa på det konvexa tävlingsfacet.
Vi är i österrikiska Obergurgl för årets sista 4-stjärniga tävling i världstourens kvalserie. I skymundan av maffiga prispengar, välbärgade sponsorer och stjärnglansen som omfamnar Freeride World Tour.

Vi backar bandet. Jag möter upp Kungälvssonen Christoffer ”Gran” Granbom på parkeringen vid skidområdet Hintertux, strax utanför Mayrhofen där han bor i västra Österrike. Vi är ett glatt gäng svenskar som trängs i gondolen på väg upp från barmark till det vita guldet. Högkvalitativt gängshred står på schemat, två dagar innan årets viktigaste friåkningstävling.

Det är Christoffers första vinter här efter sex år i schweiziska Verbier, och det buskiga slutspelsskägget och sjömanskepsen gör att han inte helt smälter in bland Mayrhofens många andra spritbummande youngguns. Han har just passerat 30 och det är passionen för stora berg som fortfarande håller honom borta från skolbänken på heltid.
– Vi är ett gött gäng som bott tillsammans i Verbier några år och kände att det vore kul med något nytt. Liftkortet vi har här gäller på över 70 skidorter inom bara några timmars avstånd också, så man har jävligt mycket åkning att välja på. Och så ligger det bra till för många av tävlingarna vi vill köra, förklarar Christoffer på bred göteborska.

På kvaltouren (Freeride World Qualifier, FWQ) där Granbom tävlar, samlar man poäng för att kvala till världstouren (Freeride World Tour, FWT). FWQ-tävlingarna är klassade med mellan en och fyra stjärnor, där motståndet blir svårare och resultatpoängen högre ju fler stjärnor tävlingen har.
Dina tre bästa resultat räknas, så när sista tävlingen är gjord vet man vilka som får en chans i rampljuset på FWT nästkommande vinter.

Gran gjorde sin första tävling på FWQ för fyra år sedan nu. Då drogs han med på skoj av en polare. Numera lägger han stor del av sin tid och sina pengar på tävlingar, utspridda över hela Europa. Men vägen till toppen är allt annat än spikrak.
– Till en början var det bara sjukt kul att mäta sig med andra och se hur man stod sig. Sen märkte jag ganska snabbt att det var realistiskt att kvala till FWT. Men jag borde hunnit dit nu. Det stör mig som fan att jag inte lyckats än!

Vi varvar puderåk på nordsidor med vårslask på sydsidor, i gassande vårsol. Finvädret kommer att fortsätta över hela helgen.
– Om jag börjar tänka på tävlingen innan jag är där blir jag bara nervös i onödan. Bästa uppladdningen är de här sjukt roliga, ösiga dagarna med polarna!
Han flinar och highfivar friåkningsesset tillika polaren Adam Widén som är på besök, innan han skolboksstompar en sjumetersklippa. Det känns som att det går på rutin.
– Killen laddar fan bajset som få andra brädåkare i den här typen av åkning! Den gubben är sjukt inspirerande att åka med, säger Widén och langar en trea utför samma avsats.

Skador på rygg, knän och en höft ur led har ställt till det i slutet på de senaste säsongerna, och Gran har missat kvalstrecket med enerverande små marginaler.
–  Karmakontot verkar inte vara 100 procent i alla fall, skrockar Gran på väg upp i liften.

Granbom ruvar på en andra-, en femte- och en sjätteplats som topp tre-resultat i vinter.
Men det har varit en ojämn säsong för många av de bästa brädkillarna på FWQ i Europa, vilket betyder att det inför sista tävlingen fortfarande är helt öppet att knipa en av de två prestigefyllda FWT-platserna.
Om Gran plockar förstaplatsen på lördag samtidigt som hans två största konkurrenter missar pallen, är han klar för FWT. Äntligen!
– Asså nu jävlar. Jag behöver en nytänning! Jag är tveksam till att orka harva runt på FWQ en vinter till om det skiter sig i helgen. Det kanske låter hur naivt och kaxigt som helst, men jag hör fan hemma på touren. Jag vill tävla mot de bästa i världen. Många av dem har jag slagit förr, säger Gran och har för första gången allvar i blicken.

Vi är två bilar fullsmockade med tävlingssugna svennebananer som kör de två timmarna från Mayrhofen till Obergurgl i västra Österrike, dagen innan tävling. Vid registrering får åkarna en goodiebag innehållande informationsblad, t-shirt och en fickplunta fylld med inhemsk fulsprit. En sup mot nervositeten, eller för att sörja eller fira. Du bestämmer.

Uppe på berget har man byggt upp ett tillfälligt tävlingscentrum där tävlingsledningen på kryptisk tysk-engelska håller ett informationsmöte och lottar startordning för de sjuttiotalet tävlandes på plats. Folk ligger, sitter och står utspridda över ett gäng stenpartier medan man studerar tävlingsfacet på andra sidan dalen.

Det är sju svenskar som ska tävla imorgon, och alla sitter tillsammans i en klase för att snacka linjeval med kikare och systemkameror som hjälp.
Några har mer erfarenhet och förklarar att ”Det där funkar nog inte, det är jävligt svårt att hitta där. Det syns att det är konvext”. ”Det där ger för dålig score”.
De mindre erfarna suger in informationen. Några här är åkare som redan kör eller har kört på världstouren. Här för att träna och vinna prispengar. Men de flesta är här för att de drömmer om att hamna där. På touren.

Granbom pekar på den bitvis snöklädda bergsväggen och förklarar.
– Jag brukar först få en känsla för en fet linje jag vill köra. Sen börjar jag titta på alternativ till den, och så måste man tänka lite på vad domarna gillar. Jag önskar att jag inte gjorde det men av erfarenhet vet jag att jag borde. Man vill ju alltid gå stort, men med en buttcheck eller hand i marken vid landning är man körd mot de som stompar sina mesåk. Man har ju skjutit ut sig förr, garvar Gran och krafsar sig i skägget.

Duscha, äta, data, sova.

Gameday. I dag är dagen. Gran är samanbiten. Eller morgontrött. Svårt att avgöra. Han säger inte mycket i alla fall.
– Jag kan bli nervös när jag är där uppe, just innan start. Men sen släpper det.
Han är tyst ett tag medan han packar ihop utrustningen.
– Ibland undrar jag varför jag utsätter mig för den här stressen. Men jag vet mycket väl.. Den känslan när man går i mål.. Efter ett bra åk.. Helt jävla obeskrivlig!
– Men det kan nog fan bli sista FWQ jag kör idag.. Antingen så är det FWT nästa år, eller så skiter jag i det här å gör något helt annat..
Han tar brädan under armen och yr ut genom dörren. Nästa gång vi ses har hans öde redan avgjorts.

Ingen av Grans två konkurrenter övertygar i sina åk. Det är inte öppet mål. Men han har minst sagt ett riktigt bra läge. Dags att wrappa up den här solskenshistorien.
”Rider ready, rider GO!”

Gran stompar först ett stort drop i fallinjen. Han kör skiers left på tävlingsfacet. Aggressivt och snabbt. Det ser snyggt ut. Han stompar nästa drop också. En rollover över massa sten. Han är överlägset bäst på översta delen. Sjukt bra. Han fortsätter i fallinjen som planerat. Jag vet exakt vart han planerat att åka. Fan vad vi ska fira!

– Vafan..
– Vart fan ska han nu då!!?
Vi börjar skruva nervöst på oss från åskådarplats.
– Skulle han köra det stora dubbeldroppet??
– Nää…

Men det är där han är. Han har åkt 50 meter skiers right från ursprungsplanen. Han står ovanpå ett riktigt stort dubbeldropp med plattlandning som två av skidåkarna har kört. Om han stått några höjdmeter längre upp hade det kanske gått att köra. Men inte där han står nu. Landningen består bara av sten..
Gran står still. Han inser vart han är. Funderar på att köra ändå. Nej. Han vänder tillbaka. Det blir ett sakta skrå i sidled innan han kan avsluta som han tänkt, med ett mindre och ett stort drop. Stomp. Stomp. Fuck. Röv. Helvete.

Några timmar senare sitter vi på hotellrummet och tvingar i oss fickpluntan Gran fick tidigare, innan vi ska fortsätta dränka sorgerna på åkarfesten. Resultaten kommer upp på internet. Med 77 poäng av 100 möjliga är han bara elva poäng efter vinnaren trots den stora missen. Han slutar sjua. Om han inte åkt fel hade han antagligen hamnat överst på pallen idag. Och fått köra FWT nästa vinter.

Så nära.
Att få resa världen runt. Att få mäta sig med de bästa. Att ha sponsorer som kan betala i pengar, inte i prylar. Att kunna säga till föräldrarna och svärföräldrarna att det man håller på med faktiskt är ett jobb. Bekräftelse. Upprättelse. För all slit och tid som lagt ner.

Kanske nästa år.
Kanske inte.

– Om jag inte hade svängt fel där…Vad hade hänt då..? Fan… mumlar Christoffer Granbom och fastnar med blicken ut genom hotellfönstret, långt bort bland bergen.