Status: Bergsguide

29-åriga Sara Widell blev nyligen första tjej att klara den svenska utbildningen (SBO) till bergsguide.
– Den vanligaste fördomen härstammar nog i okunskapen att guideteknik kräver råstyrka, när det i själva verket krävs snabbhet, teknik och känsla, säger hon.

Tack vare en livslång kärlek till berget var Sara Widell väl förberedd när hon påbörjade utbildningen.
Foto: Per Ås

Östersundstjejen Sara Widell har nu det prestigefyllda UIAGM-emblemet på sin skidjacka. Det är den anrika symbolen som bärs av internationella bergsguider världen över. För att nå dit krävs en lockande men tuff utbildning, som tar många år att förbereda och lika många att slutföra. Hatten av till 29-åriga Sara, som är första tjej att klara den svenska utbildningen SBO (Svenska Bergsguideorganisationen). Sara ansluter till den lilla exklusiva klubben av nu två svenska tjejer som har internationell bergsguidestatus. Den andra, kollegan Ulrika Asp, utförde utbildningen genom det franska systemet ENSA för några år sedan. 

Grattis Sara till bergsguidestatusen! Hur känns det?
– Underbart skönt! En angenäm känsla att faktiskt vara klar med något jag jobbat på ett tag.  

Vad innebär det att vara bergsguide?
– Möjlighet att jobba över hela världen med att guida skidåkning och klättring. Det kan verka avslappnat och glassigt, men det är mycket planering och många beslut som ligger bakom varje arbetsdag. Som guide har man ett stort ansvar, det innebär att man når toppen om det är möjligt, men att man vänder i tid när det behövs. Rent praktiskt innebär det mycket resande. 

Varför sökte du till SBO (Svenska Bergsguideorganisationen)?
– Det var en kombination av att jag hade möjligheten (förkrav nästan klara – vilket innebär en mycket lång lista av skid- och klätterturer, reds anmärkning) och att jag ville lära mig hantverket som det innebär att guida. Jag hade jobbat lite med guidning och ville lära mig det på riktigt. 

Fältstudier i södra Oberland, Schweiz, där Sara gjorde sin skidexamen. Foto: Per Ås

Hur lång tid tog det att förbereda sig innan du ens började SBO?
– Det beror på hur man ser på det. I princip hela mitt vuxna liv har jag åkt skidor och klättrat i Alperna. För min egen skull, för att det varit kul och för att jag har velat utvecklas personligen. Året innan jag började SBO fokuserade jag ännu mer på klättringen, framförallt is, för att uppfylla förkraven till utbildningen. 

Hur lång tid tog utbildningen?
– Drygt tre år.

Vad var höjdpunkterna med utbildningen?
– Det är många härliga minnen, men trots allt är vänskapen med de andra som gått utbildningen samtidigt något av det bästa. Så mycket slit, men samtidigt så mycket skratt! 

Sara visar vad hon går för under vinterklätterexamen på sydsidan av Mont Blanc, Italien.
Foto: Per Ås
Var och under vilka former kommer du att jobba mest tror du? 
– Jag tror nog det blir mest med skidåkning, i alla dess former. Skidåkning är verkligen kul och jag tycker dessutom att det sliter mindre på kroppen jämfört med alpinklättring. Med Östersund som bas kommer jag nog vara en del i Norge, men också en hel del på resande fot, i Alperna, Mellanöstern. Jag kommer att fortsätta åka till för mig helt nya platser för att åka skidor – gärna med gäster. På sommaren ska jag nog jobba med alpinklättring i Alperna.  

Vilka är dina pärlor, favorittillhåll? 
– Oj, törs jag avslöja dem här? [skratt…]
I Lofoten tycker jag att det finns oerhört mycket fint att göra, både skidåkning och klättring. Förra vintern fick jag även många härliga svängar i Gudauri, Georgien. Dit ska jag helt klart tillbaka för mer åkning, där finns massor att göra!

Varför ska man åka med bergsguide?
– För att det är värt det. Du får trygghet och en bra skiddag på samma gång. Den som vill kan också lära sig väldigt mycket.

Vad ser du fram emot mest i jobbet som bergsguide?
– Att få leverera bra upplevelser och träffa trevligt folk. Det känns lyxigt att tänka på att jag kan ha en riktigt bra skiddag – på jobbet!

Märker du några fördomar eller fördelar som tjej i ett väldigt mansdominerat yrke? 
– Bland guidekollegor upplever jag det i princip bara positivt. Bland gäster kan jag ibland uppleva viss skepsis, men det brukar gå över efter en kvart ungefär. Den vanligaste fördomen härstammar nog i okunskapen att guideteknik kräver råstyrka, när det i själva verket krävs snabbhet, teknik och känsla. Fast, jag är rätt stark också…! 
 

Text: Josefine Ås
Foto: Per Ås