Templets värstingränna X-files: tankar kring ett exponerat offpiståk i Sylarna

I somras åkte Tim Larsson och hans vänner ett riktigt hårigt åk på Sylarna – rännan X-files från högsta svenska toppen Templet. Hur kan man tänka kring risker när man tar sig an ett så brant och potentiellt farligt offpiståk? I denna artikel vänder och vrider vi på hur en brantåkare resonerar. 

Hur bedömer man om ett åk är rimligt att genomföra eller inte? Detta är en het fråga för många offpist-skidåkare som gillar utmaningar då det läggs fokus på säkerhet, laviner och riskminimering som aldrig förr. Det är också en mycket intressant fråga då risk är subjektivt och om du frågar tio personer kommer du mest troligt att få tio stycken unika svar. I denna artikel delar jag med mig av hur jag resonerade när jag genomförde ett åk med mycket exponering ute på Sylarna den andra juli 2021.

”I en värld där vi som individer behöver ta mindre och mindre beslut, där saker blir allt mer tillrättalagda uppskattar jag verkligen dessa turer där jag är fullt ansvarig över mitt eget öde.”

Till att börja med vill jag säga att detta är hur jag väljer att se på en situation utifrån mina erfarenheter, mina kunskaper och min förmåga att åka skidor. Detta är inte en ”How to” och ni bör inte ta efter mig på rak arm utan detta är en artikel där jag delar med mig av hur jag tänker för att ni ska få ett perspektiv på hur det kan se ut – helt enkelt hur en annan skidåkare resonerar. Oavsett om man åker ensam eller om man är i grupp bör man alltid, i mitt tycke, ta in omgivningen, vädret, snötäcket och den egna förmågan för att ta ett beslut som man själv är bekväm med.

Jag vill också poängtera vikten av att de facto ta ett eget, aktivt beslut oavsett vad övriga personer i gruppen tycker och tänker. I mitt tycke är det lite för enkelt att bara jamsa med och indirekt acceptera det beslut som gruppen (ofta den ledande personen, vilket inte behöver vara samma sak som den mest kunnige) tar. Men nog med disclaimers, låt oss prata om den konkreta åkningen den där fina sommardagen i början på juli 2021.

På plats i Sylarna, Templet och X-Files den 2 juli 2021

Jag och mina två kompisar Andreas Larsson och Christoffer Axelsson beslutade oss för att dra ut till Sylarna den andra juli 2021 för att göra ett åk från Templet som heter ”X-files”.

Åket går från toppen av Templet som är namnet på Sylarnas högsta svenska topp på 1728 meter. På norska heter samma berg Storsola. För alla kalenderbitare och siffernissar noterar vi självklart att bergsmassivet Sylarna ligger både i Sverige och Norge, den allra högsta toppen heter Storsylen och mäter 1762 möh, självklart belägen i…. (trumvirvel)… Norge.

Från toppen av Templet åker man i östlig riktning ner mot Tempelglaciären. Åket hade denna sommardag lite fler element som vi var tvungna att ta hänsyn till jämfört med hur det brukar se ut i vinterskrud. På bilden ovan ser ni att rännan, stora rännan till höger i bild är X-files, blir smalare och smalare med ett gäng stenar som bildar första cruxet. Nedanför detta har vi sedan ett snöfält som man måste traversera till vänster för att inte åka ut över ett stort stenfält/klippa.

När man åker detta åket mitt i vintern eller på vårvintern är det oftast ett stort snöfält med små antydningar till de stenryggar som är mycket prominenta i dessa sommarbilder.

Åket är i mitt tycke mycket mer intressant när det ser ut som det gör på sommaren då det ställer högre krav på mig som skidåkare och presenterar en större utmaning.

Så hur tar jag mig an att bedöma om åket känns rimligt eller inte? Det hela börjar långt innan jag är vid själva åket. Hur har snöförhållandena varit i området? Finns det svagheter i snötäcket? Hur har det blåst den senaste tiden? Har det kommit nederbörd den senaste veckan?

Det är många frågor som jag ställer till mig själv innan jag ens är ute i fält. Lyckligtvis är dessa frågor rätt mycket enklare att besvara sommartid då snötäcket har haft gått om tid att ombildas till ett stabilt, homogent snötäcke där alla eventuella svagheter har hunnit värmas bort.

Generellt sett när man vill åka branta, exponerade åk, väljer man att göra det i slutet av säsongen just för att snötäcket har fått en chans att stabilisera sig. Med dessa frågor besvarade måste jag vänta tills jag tagit mig ut till själva åket för att kunna gå vidare i min bedömning.

När vi efter en lång vandring tagit oss ut till Sylmassivet och börjar sätta fötterna på snö börjar arbetet med att analysera terrängen igen. Det uppenbarar sig ett gäng saker direkt när jag har lagt ögonen på åket.

Fara nr 1: fall. Den smalaste punkten i åket där det sticker upp stenar är en klar risk, likaså är det stora stenfältet som ligger rakt under utgången på rännan. Med andra ord är detta ett åk där ramla inte är ett alternativ. Likaså vore det mycket olämpligt att tappa skidan då det kan bli mycket svårt att få stopp på sig själv om skidan skulle lossna. Med andra ord kommer detta åk att ske i en hastighet där man enkelt kan kontrollera åkningen så att man är bombsäker på att man inte kommer att ramla.

”Med andra ord är detta ett åk där ramla inte är ett alternativ.”

Fara nr 2: smältvatten. Det rinner smältvatten under snötäcket som kan ha skapat urgröpningar i snötäcket så att man faller igenom. Jag bedömer att det är en så pass liten mängd vatten som rinner under åket som vi ska genomföra att det inte är en fara. Detta bedömer jag genom mina tidigare erfarenheter med snö och vattendrag där en slags magkänsla har byggts upp över tid. Kan jag ha fel? Givetvis kan jag ha det. Men jag känner mig tillräckligt säker i min bedömning och väljer att gå vidare med åket.

Fara nr 3: snöras. Som tidigare nämnt är snötäcket generellt sett väldigt stabilt på sommaren. Att det ska gå en lavin i nuläget anser jag vara en väldigt låg risk. Däremot finns det två faktorer som jag anser vara av betydligt större risk. Antingen är snötäcket för kallt så att det är ojämnt och hårt, eller att det har blivit för varmt så att det sluffar mycket. Sluff är snö som lossnar i takt med att man lägger svängar ned för berget och följer med en ansenligt väg ned i åket.

Det är cirka 25 grader varmt i dalen och solen har legat på åket rätt länge i och med att rännan är placerad i östlig riktning. Detta innebär att det absolut inte kommer att vara för hårt, utan risken är snarare att snön har blivit för varm. Vi genomför åket strax före lunchtid vid klockan 11:30.

Insteget på åket är kanske 50 grader brant, tokbrant med andra ord. Jag spänner fast mig i min snowboard, mitt åkdon för dagen, och börjar försiktigt hasa ned de första 10 meterna i åket. Detta gör jag för att få en känsla för hur snön är. Hur mjukt är det? Hur mycket sluff kommer att följa med? Hur bra bett har brädan i snön? Hur sugig är snön? Många frågor som alla bidrar med information om hur jag kommer att behöva bete mig i åket.

Väl nere en bit känner jag mig trygg i brädan, snön känns bra, sluffen är lätt att hantera och drönaren är i luften. Jag är redo för att åka!

Jag skulle vilja dra på i högt tempo, hoppa över stenarna i cruxet och vindsnabbt åka förbi mitt sluff i sluffgatan nedanför rännan, men detta är inte rätt tillfälle att ta fler risker än de vi redan har att hantera. Vi är ensamma på fjället och det är mycket exponering nedanför rännan. Om något skulle hända hade det blivit mycket otrevligt. Således åker jag i lugnt tempo ned, stannar strax innan cruxet och väntar på att mitt sluff ska åka förbi mig.

Något som är otroligt viktigt när man gör denna typ av åk är att ha koll på sitt sluff. Snön som trycks loss från mina svängar åker just denna dag relativt långsamt ned för berget så jag behöver inte åka speciellt fort för att hinna före sluffet. I och med att snön är tung sommarsnö får sluffet inte någon hög hastighet, men å andra sidan räcker det med rätt lite sluff för att slå omkull dig och/eller trycka ner dig för berget just i och med att snön är så tung.

Om vi analyserar bilden ovan igen med hänseende på hur snön kommer att röra sig så gör jag följande bedömning.

Innanför de svarta linjerna ser vi en tydlig tratt där snön kommer att röra sig neråt allt eftersom jag trycker loss den. Oavsett var jag väljer att svänga kommer snön att hamna på vänster sida nere i cruxet och jag kommer att behöva hålla höger för att inte stå i den banan som sluffet tar. Detta betyder att jag lägger mina svängar så att jag åker in i den gula zonen till höger och stannar där för att vänta in sluffet.

Hade detta varit mitt i vintern hade sluffet rört sig mycket snabbare och jag hade behövt vänta in sluffet längre upp än vad jag behövde göra denna gång. Christoffer och Andreas åkte lite långsammare än vad jag gjorde och fick istället vänta in sluffet efter varje sväng.

Om vi går vidare längre ned i åket gör jag följande observationer. Christoffer står här på en säker plats (gulmarkerad i bilden nedan) och funderar på hur han ska ta sig förbi stenarna i cruxet. Vi ser en tydlig väg där allt sluff har fallit ner under tiden det smält och när jag passerade åket innan Christoffer.

Här blir det också tydligt hur viktigt det är att inte fastna och åka med sluffet ner för berget – då man hade skickats rakt ut för stenpartiet nedan. När man åker förbi cruxet gäller det att man har koll på om det kommer något sluff från ovan när man passerar sluffgatan (alltså innanför de svarta strecken i bilden nedan). När man gjort bedömningen att det är safe att passera sluffgatan är det smooth sailing resten av vägen ned för åket!

Min tanke med denna artikel är inte att inspirera folk till att ta stora risker i bergen, utan snarare att visa på de beslutsprocesser som jag tar inför varje åk som jag utför. Det är samma processer som pågår oavsett om du åker exponerade rännor eller om du tar din första tur ned för baksidan på Åreskutan. Jag hoppas att denna artikel kan vara en start för dialog mellan dig och dina turkamrater, mellan oss på forumet eller med en främling på berget så att vi kan hjälpas åt att ta bättre beslut i bergen. Även att du själv ska starta din inre tankeprocess och fatta medvetna beslut.

Jag lär mig mer och mer för varje gång jag är ute och det går aldrig att uppnå en kunskapsnivå där ett åk blir 100 procent riskfritt om man samtidigt vill åka brant och intressant. Det vi brantåkare kan göra är att försöka minimera gapet mellan verkligheten och ens egna uppfattning så att vi kan ta så bra beslut som möjligt.

En sista notis om vad jag anser vara ett ”bra beslut”. Ett bra beslut är inte samma sak för alla personer. En del prioriterar säkerheten framför allt annat och får således ett helt annat beslutsunderlag än någon som mig. Jag försöker åka så intressanta åk som möjligt på ett säkert sätt. I båda dessa scenarion finns det beslut som är bättre än andra, men ett bra beslut på ett brant exponerat åk är givetvis inte ett bra beslut om riskminimering är huvudmålet. Då ger man sig inte ens ut på ett brant, exponerat åk från första början.

I en värld där vi som individer behöver ta mindre och mindre egna beslut, där saker blir allt mer tillrättalagda uppskattar jag verkligen dessa turer där jag är fullt ansvarig över mitt eget öde. Hur tänker du när du åker skidor, vad prioriterar du?

Text: Tim Larsson
Ta del av skidtester, resereportage, tävlingar och nyheter via vårt nyhetsbrev.

Nyhetsbrevet kan du när som helst avsluta.
12 kommentarer Kommentera   Läs alla kommentarer (12)