Vilda Västern del 1

Johan Jonsson har varit en flitig besökare av Norge och hittat till sitt favoritområde – – fjällen öster och söder om Ålesund. Nu delar han med sig av detta till er.

Det kanske är lika bra att inleda med de där bittra orden man inte kommer undan, så har vi det överstökat. Norge fick allt.
Ok, inte allt, men för skidåkare så fick de bra jäkla mycket om man jämför med Sverige. Det här kommer främst att handla om två av sakerna de fick: Bergen och fjordarna. Det kommer inte vara något upprabblande av olika turer man kan göra, där fyller någon av de lokala guiderna en bättre funktion, utan mer en spark i baken för att få er att åka västerut!

Ända sedan jag för första gången såg berg som stupar ner i fjordar har min hjärna inte riktigt fått ro. Dessa båda naturfenomen är var för sig otroligt älskvärda, men kombinationen… Det är som vackra berg, fast på lagliga stereoider som gör att man aldrig vill sluta ögonen.

De senaste åren har jag besökt bergsinramade fjordar på flera olika platser i Norge och på Svalbard, men det är ett område som jag av någon anledning verkar återvända till gång på gång – fjällen öster och söder om Ålesund. Här tornar den majestätiska Trollväggen upp sig. Europas högsta vertikala vägg var tidigare en basehopparmecka, men eftersom det blir som det blir när folk håller på med basejump, så är det inte längre tillåtet.

Klättra får man dock fortfarande göra, om man är bad ass. Men där i krokarna finns också Romsdalen, som kanske klingar mer bekant för skidåkare. Med Åndalsnes eller Isfjorden som bas har man ett fint utgångsläge för riktigt bra skidåkning.

En av de klassiska turerna i området, och hela Norge faktiskt, är Kirketaket. Nackdelen med klassiker är att man sällan är ensam på dem men fördelen är att de är klassiker av en anledning. I detta fallet: ett grymt åk på 1000 fallhöjd. På helger med fint väder kan det vara en del folk här, men så länge man inte blir irriterad över att dela snön så är det ju bara trevligt. Dessutom finns det, som på alla turer, alternativa vägar både upp och ner.

På www.kirketaket.com kan man få information om “normalturen”, men som alltid är det viktigt att man även uppdaterar sig på aktuell information om väder och lavinfara. Det bästa är alltid att hyra guide. www.themountainguide.no jobbar i området, och vill man ha lite mer basic guidning till olika turer kan man höra av sig till Tommy och Renate på www.romsdal-adventure.com,där man även kan bo mitt i smeten i deras supermysiga Villa Vengetind. Hyggefaktor i kvadrat! Tommy slår dock ett slag för att inte stirra sig blind på fjordarna:
– Självklart är det underbart med fjäll som stupar ner i havet. Det går aldrig att komma ifrån. Men ibland är det bättre väder och/eller snö en bit in i landet, och då är det såklart rätt att utnyttja det! Utsikt och omgivning är alltid viktigt på en tur, men om valet står mellan det, eller åka episkt puder i bra sikt, så väljer i alla fall jag det sistnämnda. Men det som är så fint med det här området – valmöjligheterna är oändliga!

För ambivalenta skidåkare är valmöjligheter det härligaste som finns, och för att se till att välja det klokaste av alternativen är det som sagt alltid bäst att använda en guide. Speciellt när man har ett sådant stort smörgåsbord av toppturer som man har på det norska Vestlandet.

Romsdalen och inlandet mot Oppdal i all ära. Men minst lika intressant blir det om man styr kosan västerut. I Sunnmørsalpene befinner man sig mitt i det som många anser vara Norges alpina centrum. Och utan att ha sett varenda fjäll i vårt grannland kan man ändå förstå att många är av den åsikten. Redan de Engelska klätterpionjärerna på 1800-talet tyckte att området hade någonting alldeles extra, trots att bergen var lägre än Alpernas giganter.
Men det är det som är det fina med bergen runt fjordarna – trots att de inte är tretusenmeterstoppar så blir fallhöjden ändå rätt rejäl. Mer än nog för de allra flesta skulle jag vilja påstå. Det många glömmer av är att höjden räknas från havet, och om en skidort i Alperna startar på 1500 meter över havet (ganska vanligt) ger en topp på 3000 meter över havet som alla vet en fallhöjd på 1500 meter. När man tänker på det så förstår man att berg som slutar i havet och är just runt 1500 meter höga inte är så fjuttiga. En liten bonus är att man ofta kan avsluta sitt åk nere i en vacker fjord eller fårhage istället för ett franskt designhaveri i betong.

 

Några av de mer kända turerna i området kan göras av “vem som helst” om man frågar norskarna. Men precis som att Norge fick bergen och fjordarna, så måste man faktiskt vara ödmjuk inför det faktum att de även fick någonting dopingaktigt i modersmjölken. (Här är jag ganska frestad att dra något skämt om astmamedicin och läppbalsam, men det vore väl för enkelt antar jag.) Ett exempel är turen upp på Blæja, som ändå känns som en ganska ordentlig tur för de flesta “vanliga” skidåkare. Är man där en dag med fint väder kommer man dock snabbt ner på jorden, för på toppen möter man ofta hurtiga pensionärer på utrustning från forntiden. Vissa har inte ens skidor utan knatar upp, och då självklart ner också, till fots. Det fina med just den här turen är att man från toppen har en hel del olika alternativ. Ett är att helt sonika åka ner till Hjørundfjorden på “andra sidan” berget. Detta förutsätter dock att man har guide med sig, och har en bil som väntar på en. Vid mitt sista besök löste vi det helt sonika genom att åka ner halvvägs till fjorden, gå tillbaka, sedan shredda normalvägen upp (fast ner) till bilarna istället. Lite enklare, och egentligen inte sämre. Det vi imponerades mest av var hur nära normalvägen ner allting var orört. En liten skråning till höger och pudret var orört. Det enda vi kände var att man bara på den här turen gärna hade haft en vecka att leka med istället för en dag!

Det här är lite av “problematiken” med Sunnmøre och Romsdalen (och angränsande fjällområden också för den delen) – när man väl börjar komma upp i bergen så förstår man att det finns så jäkla mycket att göra att det nästan blir stressigt. Självklart är detta ett i-landsproblem av rang, men ändock kan man uppleva någonting som kan liknas vid stress när man ser stora, orörda bergssidor fyllda med puder, och man vet att man inte kommer hinna åka dem.

Ett sätt att komma åt mer puder, och på ett rackarns jäkla trevligt sätt också, är att hoppa på en segelbåt och tura från den. “Drömresa” kanske låter som en klyscha, men närmare det än såhär kommer man inte. Mer om det i nästa avsnitt!

Fakta

Resa: Bil är sällan en nackdel att ha, men bor man hos ett guideföretag klarar man sig alltid utan det. Då går det att flyga både till Molde och Ålesund. Till Åndalsnes kan man ta sig med tåg, och sista sträckan – Raumabanen – har blivit framröstad till en av världens vackraste tågsträckor.

Text: Johan Jonsson
Ta del av skidtester, resereportage, tävlingar och nyheter via vårt nyhetsbrev.

Nyhetsbrevet kan du när som helst avsluta.
Logga in för att kommentera
Bli medlem Logga in Logga in med Facebook

  1. linkan_110
    1
    linkan_110 | 2016-12-07 12:32          

    +1 på Norska fjell :)

    Kan rekomendera
    http://www.ffshop.no/toppturar-sunnmoer … -1847.html
    varsom.no
    senorge.no
    regobs.no

    Om man känner att man har lite koll själv på laviner/prognoser etc.