Japanföre i Vemdalen

Varför stanna i Vemdalen när man bara har ett par timmar kvar till Åre? Svaret är enkelt: Mer snö och mindre folk.

Killen inne på Björnrikes skidshop hävdar att det är midjedjupt ute i skogen. Midjedjupt är ett starkt ord, tänker vi medan vi sladdar ner till Björnliften. Visserligen nådde ryktet om Japanföret i Vemdalen hela vägen ner till huvudstaden men nu har det gått några dagar så det borde ha sjunkit ihop lite. Och när vi en halvtimme senare närmar oss bergsstationen på Grizzly Express, 946 meter upp på Blästerfjället, är det omöjligt att avgöra sanningshalten i hans uttalande. Dimman är så tät att man lätt skulle kunna tas för färgblind. Vi får helt enkelt lita på hörseln och gå på känsla när vi ska hoppa av liften.

Om det inte hade varit för Lützendimman skulle vi från Blästerfjällets topp kunna blicka ut över granndalen Skorvdalen där det finns planer på att etablera det nya skidområdet Örndalen. Skidområdet skulle ha öppnat nästa vinter men projektet ligger i malpåse på grund av det kungsörnsrevir som finns i området.

Vi spänner pjäxorna, försäkrar oss om att sikten är lika dålig utan goggels och hasar ner för den röda pisten Kodiak. Det enda vi har att gå på är de oranga kantstolparna som man upptäcker först på tio meters avstånd. Halvvägs ner i Kodiak lättar dimman och vi viker av, in i skogen. Den omtalade Japansnön är fortfarande så gott som orörd, vinden och gårdagens lätta snöfall har gjort sitt, och även om vi inte hittar den midjedjupa snön är det riktigt djupt.

Rotvältorna och de översnöade stenbumlingarna blir snabbt våra bästa vänner. I alla fall första åket. På grund av den senarelagda vintern i år har det inte hunnit bli någon botten i skogen så efter en vända är åket förbrukat, stenarna och mossan blottade. Då är det tur att vägvalen är många. Dimman håller i sig uppe på kalfjället men nere i skogen är det svartvitfoto-före och tillräckligt klart för att vi ska våga stå på mellan de väl avvägda granarna. Tack vare den fyra år gamla sexstolsliften Grizzly Express, Skandinaviens snabbaste lift, blir åkningen effektiv. Vi brötar på och nöjer oss inte förrän hela bergssidan är lika uppkörd som en potatisåker i september. Och midjedjupt blir det också, åtminstone efter en krasch när man blir liggandes, tvingas klicka ur bindningarna och försöker ställa sig i snömassorna.

Det är lågsäsong, bytesdag och i det närmaste tomt i backarna. Hade man varit lagd åt det hållet kunde man fått köra välstrykt manchester hela dagen. Samtidigt som dimman börjar lätta jobbar vi oss vidare västerut, till en av Björnrikes otaliga raviner. Man är ju lite ambivalent inställd till raviner. Å ena sidan är de en mardröm för både mjölksyrelår och nyslipade skidor, å andra sidan leder de nästan alltid rätt, ner till någon lift. Vi kliver av Mittliften, tar skiers right och trixar oss ner till ett stort öppet fält som är sparat till oss. Snön är lätt, svängarna långa och utlöser dagens första spontanglädjevrål. Vi samlar oss, blickar ut över de snötunga grenarna som ser ut som tops, höjer blicken och upptäcker att bergssidan på andra sidan ravinen ser minst lika fin ut. Dessutom inleds det åket i öppen terräng innan granarna blir fler och fler, som när man närmar sig en storstad och husen kommer allt tätare för varje meter. Vi ankar upp med Björnliften och blir snart varse att den andra sidan inte är lika fin som den såg ut från andra sidan ravinen – den är ännu finare. Öppenheten tillåter oss att stå på i långsväng, lutningen är moderat och den digra snömängden kräver en del fart.

Björnrike har Vemdalens största fallhöjd, 470 meter. Men ryktet säger att Björnrike är flackt. Ryktesspridarna har uppenbarligen inte tagit Gråhognaliften upp till topps för att sedan skråa ut skiers left. Okej det är inte ”tveksamt-om-jag-vill-köra-här-brant” men det lutar ändå på rätt bra. Vi glider ut på en platå och överväger att köra norröver där lutningen är ännu kraftigare men lavinrisken och ovissheten om var åket slutar får oss att välja åket som vetter mot Mellanryggen istället. Härifrån har man bra sikt och kan planera sitt åk noggrant. Vi hittar ett ihållande åk i fallinjen, följer planen och öser ner i ravinen.

Vemdalens geografiska läge med höga höjder, inlandsklimat och långa köldperioder gör området snösäkert. Den här säsongen öppnade den första backen redan 25 oktober och mellan 20 december och 24 april har man en snögaranti som lovar minst 28 öppna pister och 335 meters fallhöjd i ett åk. Vi har bara ett par dagar till förfogande och har egentligen tre områden vi vill utforska: Björnrike, Klövsjö och Vemdalsskalet. Hade jag varit tio år yngre hade jag gjort som på jorden runt-resan jag var ute på då – försökt att hinna med så många platser som möjligt på kortast möjliga tid. Men som tur är har jag mognat och kombon obefintlig botten och nya skidor får oss att skippa steniga och vindutsatta Vemdalsskalet till förmån för Björnrike och Klövsjö. Förhandstipsen har dessutom handlat om brantåkningen i Klövsjö och skogsåkningen i Björnrike.

När vi dagen efter svänger in till Klövsjö är det helt andra förutsättningar, soligt, blå himmel och vindstilla. Förutsättningarna är nästan så bra att man skäms. Det är snörikt, ospårat och färre besökare än antalet elever i en genomsnittlig skolklass. På vägen upp med Klövsjö Express skannar vi av området. När inte ens det till synes fina åket under liften är åkt, trots att det var ett par dagar sedan det snöade, då vet man att det kommer att bli en bra dag. Trots att lössnöhetsen i Klövsjö den här dagen känns lika avlägsen som snöflingorna i Åre den här vintern vågar vi inte chansa – vi kör upp snön under liften direkt. Och det är lika fint som vi anade ovanifrån. När pisten Supersvängen svänger vänster fortsätter vi rakt fram, mot det klipparti som vi rekade från liften. Med Klövsjö by och den avlånga snötäckta Klövsjön som kuliss borrar vi ner oss i den djupa, halvlätta snön. Efter den branta inledningen över klippartiet planar åket ut lite när det fortsätter i den glesa granskogen.

Efter några åk går det upp för oss att sexstolsliften Klövsjö Express, som öppnades 2008, egentligen är den enda liften man behöver i Klövsjö. Alla åk nås från bergsstationen och de långsamma ankarliftarna västerut på berget känns därför inte som något alternativ.

“Ta av vid några fjällbjörkar och ta sedan sikte på de två höga tallarna. Sedan kommer ni till ett riktigt fint fält och därifrån kommer ni att se liften i dalen.”
Tidigare, när Katrinastugans kock delade med sig av sina bästa offpisttips i området kändes det glasklart men när vi väl skråat ut från pisten Supersvängen känns instruktionerna inte lika givna. Vilka björkar, vilka tallar? Vilken dal? Det visar sig att vi var lite tidiga i vårt skråande men efter lite puls ser vi liften han pratade om långt där nere, och enligt liftkartan är vi rätt ute. Och efter en trång, brant passage mellan smala granar och hårda klippblock är vi rätt ute. Ett flera hundra meter brett och långt öppet fält med småpillows breder ut sig. Det är oåkt sedan det senaste snöfallet och det finns så pass många linjer att vi skulle kunna köra ospårat här hela dagen. Det har blivit eftermiddag och hela bergssidan är skuggad i en blåaktig ton, men nere på Klövsjön sprider solen fortfarande sitt starka ljus. Några enstaka spretiga ungbjörkar är de enda referenserna på fältet. Vi njuter ner på de mjuka kuddarna och trots det djupa snötäcket gör den knackiga inledningen på vintern sig påmind när skidorna skär igenom snötäcket och möter stenblocken. Men en sån här dag har man överseende med de klösmärken som stenpartierna lämnar efter sig.

På pistkartan kan man skymta ett par skidbara kalhyggen även på andra sidan systemet, i väster. Erfarenheten säger i och för sig att pistkartan inte alltid behöver överensstämma med verkligheten men i det här fallet visar sig pistkartan vara uppdaterad. Men det gäller att ha koll på läget, eller ha med en local här. Fel vägval kan resultera i branta, och för de flesta icke åkbara, klippväggar. Vi skråar höger vid Tornliftens avstigning, följer den flacka kammen förbi Sångbäckens fjällby innan vi når det första hygget. “Skogshuggarna” har gjort ett bra jobb. Det finns ingen anledning att vänta, vi bränner ner i ett kör och stannar först nere i granskogen. Efter granpassagen kommer ytterligare ett fält, inte helt olikt det tidigare och skiddagen fortsätter att leverera. Härifrån har man bra koll på läget, nere i dalen skymtar Klövsjö Express och man kan planera sin färdväg väl, efter hygget skråar man vänster ner på en bilväg som leder tillbaka till systemet.

En bit in på eftermiddagen börjar vi kunna Klövsjö och gör en avstickare till grannområdet Storhogna, som man når via gröna Solbacken. Det skulle vi inte ha gjort. Transporten till Storhogna är segare än en färsk banana skids och väl där tröttnar vi på de flacka backarna och den sönderkörda offpisten efter ett par åk. För att avsluta på topp hastar vi tillbaka till Klövsjö där vi avslutar skiddagen med några åk i de svarta pisterna Svartåshanget, Storslalom och Supersvängen som fortfarande är så gott som nypistade trots den sena timmen.