Krönika: Gå på skidfest! Det blir kul!

Vår egensinnige krönikör Jibberisch blev ivägskickad som korrespondent till den årliga skidfilmspremimären i Götlaborg och lyckades med konststycket att egentligen inte recensera de visade filmerna, utan istället förolämpa en krogvakt samt filosofera över en konstart belägen i bildlig och bokstavlig utförsbacke.

Helgen andades som vanligt förväntan. Helger gör ju ofta det och somliga mer än andra. Jag begav mig till Göteborg för att inhandla lite pjäxor av min personlige pjäxshopper och i samband med detta tänkte jag gå och titta på skid- och brädfilmer. Och i samband med tittandet högst troligt dricka en öl eller två. Kanske prata lite om berg, ljuga en hel del om storslagna händelser som aldrig inträffat. Skidfest! Igen! Med tanke på att jag ju fått mitt deltagande på de fornstora Free Radicals-premiärerna återberättade för mig så jag vet att jag var där och hade sjukt kul.

Det här! Vilken helg! Föga anade jag att den senaste tidens forumdiskussioner kring huruvida det var bättre förr skulle hinna ifatt mig denna helg. Inte trodde jag att en nutida verklighet skulle nå mig på en skidfest inte.

Efter fredagens uppvärmning som bland annat slutade i att en välkänd forumprofil från Freeride.se låg på golvet i fosterställning med en IKEA-kasse över huvudet och en hel dag av pjäx- och stavutprovning, tävlade stämningen självklart med humöret om att vara på toppen av La Balme.

(Trots att jag av förklarliga skäl borde ha anat oråd där i pjäxbutiken förutsåg jag inte att ingenting längre är som förut.)

Alltsammans blev inte sämre av att Freeridekändisen vaknade upp ur sitt Kamprad-delirium och slängde på sig en vit skjorta. En vit skjorta på en skidfest. Lika fel som andra tycker att skidkläder innanför tullarna är?! Försök att påpeka detta gjordes självklart flitigt. Med blandad framgång. Att vi käkade sådan där ny och modern rå fisk med ris innan vi drog in till regnets och traverskranarnas huvudstad tänker jag inte ens nämna. Jag fokuserar hellre på skjortan. En vit skjorta.

Föga anade vi hur mycket vi skulle få äta upp dessa ord.

För väl där. Mitt på Avenyn. Mitt i Göteborg. Började allt gå utför på flera olika plan samtidigt. Till att börja med fick jag en så kallad ”goodie bag” som inte innehöll någonting som kunde förtäras. Ett oroande faktum jag valde att bortse ifrån då det trots allt fanns både öl bakom baren och flanellklädda individer som pratade skidåkning framför den. Så långt kändes allting som det brukar.

Lokalen fylldes på och aktiviteter i form av rundpingis och tv-spel på storbild tog fart. Ja, du hör, inget direkt att lyfta upp garden för. Ett gäng skid- och brädåkare som dricker bärs och spelar pingis? Vad kunde gå fel? Vad kunde gå fel!??!

Filmerna slängdes på och det var ungefär här sällskapet började samtala om att saker kanske inte är som förr ändå. Hur mycket man än försöker. Jag ägnade egentligen för lite fokus åt storbildsskärmen för att kunna komma med en rättvis recension av filmerna. Därför låter jag bli. Så vad som följer är ingenting TFJ-grabbarna ska ta åt sig av. För vad TFJ-grabbarna åstadkommer på ett stålräcke är jag säker på att Zlatan inte klarar av att göra med en apelsin. Det blir mer en generell reflektion över skillnad i skidfilmer och brädfilmer. ”Skidscenen” och brädåkarnas dito.

Hur kommer det sig att skidfilmer, i mitt tycke, rört sig bort från den åkglädje och galenskap som, återigen i mitt tycke och väldigt generaliserande, brukade genomsyra dessa filmer? Och hur kommer det sig att den finns kvar i långt större utsträckning i brädfilmer? Gängshredd, härj, lite nakna och lika självironiskt utnämnda alfahannar, rock ’n roll och stora leenden.

De senaste åren har jag uppriktigt sagt varit trött på skidfilm. Voiceovers som förklarar hur mäktig en pudertynglöshet är, hur åkarna dras till bergen, hur bergen ropar deras namn efter stängningsdags, högersvängar i slowmotion, snö som faller i ännu saktare slowmotion. Motljus, ditljus, hitljus och ett filter för varje vinkel.

Slänger man på en brädfilm möts man ungefär av ”Hi, I am Johnny Knoxville and welcome to snowboard!”.

Varför är det så? När gick vi från Free Radicals och mustaschrock till neondräkter och skidfilmer utan någon sorts självdistans? Självironi? Varför skrattar jag mer när jag ser en snowboardfilm? Varför blir jag mer sugen på att åka skidor när jag ser en snowboardfilm än när jag ser en skidfilm? Vartåt är skidbubblan på väg? Måste allting vara så pretentiöst? Och vem blir förste skidåkare att åka med en ”Huggies”-logga på ryggen? Vad hände med att åka skidor är kul och glass är gott?

Det var väl därifrån allting gick utför tror jag. Med kvällen menar jag. Den flanellinspirerade och om än lite konstgjorda skidstämningen försvann raskt när den sista filmen släcktes in och som på beställning startade klonernas krig. Helt plötsligt var det vit skjorta som gällde och alla våra tidigare, motiverade, kommentarer fick nu ätas upp.

Glittrande så kallade ”partytoppar” dominerade dansgolvet ihop med högklackade skor och håruppsättningar som skulle få Marie Antoinette att kasta gröna kakor i ren avundssjuka. Luften fylldes av rök och laser och mina stackars öron led svårt den sorts herpes endast ny och elektronisk musik kan orsaka.

Förr! Förr stannade bergsfolket kvar och drack upp all öl i baren och medan de lyssnade till musik som inte går att skapa i Photoshop. Nu! Nu syntes de knappt till och jag kan inte låta bli att undra varför? Vad berodde detta på? Marknadsföring? Underlaget? Göteborg? Nya generationers prioriteringar gentemot gammal och döende ambition? Ambition som inte var särskilt hög från början. Kulturkrock? Eller var hela skidfesten egentligen en förtäckt ursäkt att fylla lokalen med köpkraft mellan kl. 19-23, då när andra människor ändå är hemma och stryker skjortor, sminkar sig, äter kakor och väntar på att det mousserande vinet ska bli källarsvalt?

Efter att ha sett tillräckligt med sidenhalsdukar och vrålkorta kjolar för att egentligen vilja avsluta kvällen och ta anställning i Willy Wonkas chokladfabrik valde jag att ta en paus. Att börja riva sönder t-shirts var inte att tanka på om en säger. Jag styrde mina steg mot toaletten. Av den enkla anledningen att jag blev tvungen att kissa.

På vägen dit blev jag stoppad av en vakt som bryskt påstod att jag blev tvungen att lämna ifrån mig min ölflaska. En vakt som förmodligen skulle ha fått en liten härdsmälta om denne arbetat på valfri tävlingsbankett. Följande konversation utspelade sig när jag försökte förklara för vakten att jag inte skulle gå ut för att röka, utan skulle gå på toaletten inomhus i lokalen.

Jag: ”Jag ska bara på toaletten, jag ska inte gå ut.”

Vakten: ”Du får inte ta med dig alkohol till toaletten.”

Jag: ”Jag ska inte gå ut, jag ska till toaletten.”

Vakten: ”Du får inte ta med dig alkohol till toaletten.”

Jag: ”Men jag ska ju inte gå ut! Jag ska till toaletten!”

Vakten: ”Du får inte ta med dig alkohol till toaletten!”

Här började jag bli aningens oroad över att min dialekt kanske gav upphov till missförstånd eller att människor i Göteborg faktiskt kissar på gatan som om det vore coolt. Alternativt försökte Grymlingen stjäla min öl. Medan jag försökte se om vakten hade ett märke av en vit hand någonstans på uniformen provade jag att med hjälp av gester förklara att jag inte skulle gå ut och kissa, utan ner på toaletten. I-N-O-M-H-U-S! Följande konversation utspelade sig.

Vakten: ”Du får inte ta med alkohol ner på toaletten.”

Jag: ”Jag ska bara gå på toaletten.”

Vakten: ”Du får inte ta med dig alkohol ner på toaletten.”

Jag: ”Men jag ska bara gå på toaletten.”

Vakten: ”Hur mycket har du druckit?”

Jag: ”Inte tillräckligt uppenbarligen.”

Vakten: ”Du ser berusad ut!”

Jag: ”Du ser inte helt fager ut själv.”

Här någonstans ändrades vaktens inställning till mig och jag fann det fördelaktigt att avlägsna mig från platsen i rask takt. (Om någon kan svara mig på varför man inte får ta med en plastflaska med öl in på en toalett i Göteborg är jag tacksam.)

Tillbaka på dansgolvet med den synnerligen otäcka musiken hittade jag delar av sällskapet. De andra delarna av sällskapet var av många och av förklarliga skäl exakt lika försvunna som mängden Fernet som intagits. Efterblivenhetens summa är av outgrundliga och okomplicerade anledningar alltid konstant.

Sällskapet jag hittade idiotförklarade tack och lov allt och lite till på ungefär lika många sekunder och vi beslutade oss för att uppsöka en fast och trygg punkt i tillvaron. Vi gick således till McDonalds och sedan gick vi hem. Eller ja, vi var ju i Göteborg så vi åkte sådan där trådbuss hem. Hem för att drömma om banketter på Grönan och en tid som kanske aldrig mer kommer tillbaka. En tid där det delades ut Pampers i Goodie bags som ett skämt. Inte för att det behövs.

Och pjäxorna då? Ja, av alla jävla märken och modeller är det tydligen Lange som gäller nuförtiden.

Den ljusnande framtid är vår…

Text: Jibberisch
Ta del av skidtester, resereportage, tävlingar och nyheter via vårt nyhetsbrev.

Nyhetsbrevet kan du när som helst avsluta.
20 kommentarer Kommentera   Läs alla kommentarer (20)