Krönika: Hur kommer det gå för skidfilmen?
Det är mindre än 500 dagar kvar till OS i Sochi. Det svenska landslaget vässar formen och nya resurser läggs till budgeten. Men hur går det med en av de mest fundamentala delarna i skidkulturen, skidfilmen, när fokus läggs på tävlingar och prispallar?
Jag har skrivit om det flera gånger tidigare – OS. Om hur den nya unga sporten freeskiing ska göra storstilad entré bland de mer etablerade sporterna. Jag har skrivit om hur det kan tänkas påverka atleterna, hur det kan tänkas påverka budgetar och framförallt frågat om det verkligen är nödvändigt för sporten att medverka. Behöver vi verkligen ett OS? Eller är det snarare så att OS behöver skidåkning?
När beslutet så kom under säsongen 2012, att IOK snabbgranskat och godkänt medverkan för både slopestyle och pipe blir på något sätt den diskussion lika verkningslös som en tredje stav när man åker skidor. Beslutet är redan taget och FIS-tåget har satt kurs mot Ryssland.
Land efter land startar landslag där åkare får möjlighet att träffa coacher, personliga massörer och få fetare resebudgetar. En lyx som få åkare tidigare varit i kontakt med. Ur ett åkarperspektiv är det fantastiskt att ha den uppbackningen. Om alternativet står mellan att hänga i en isig pipe, ensam i december eller få använda träningsanläggningar med egen kock, individuella träningsprogram, resebudget och massage blir valet ganska enkelt.
Att välja tävlingsbanan kommer göra att åkare allt mer att skilja sig från från de åkare som istället filmar. Visst några åkare kommer göra bägge delarna – tävla och filma. Men ju mer specialiserad sporten blir, där de stora eventen blir ett lysande tillfälle att visa upp sponsorer och marknadsföra sitt varumärke, desto färre åkare kommer att kunna göra mer än en sak. Det finns får kända fotbollsspelare som både spelar strandfotboll och fotboll i allsvenskan, eller hur?
Lägg därtill en kultur inom sportbranschen att det är ”fint” att synas vid stora evenemang (dit man kan få gratisbiljetter eller hålla i en skylt med företagsloggan). För ärligt talat, är det inte lite suspekt det där att man ger pengar till en åkare som hänger i bergen i sex månader och sedan riskerar komma tillbaka och säga att ”ledsen, jag fick inget bra på film, snön sög”. Då är det mycket enklare att slänga iväg samma peng till en tjej eller kille som har sjutton tävlingar på sin kalender. Eftersom man då vet vad man får…eller i alla fall tro sig få…
Don’t hate the player, hate the game sjunger Looptroop i en låt och ingen skugga ska falla över de åkare som väljer att tävla eller för den delen filmar. Men frågan är hur kommer framtidens skidfilmer att se ut? Mycket har förändrats på skidfilmsmarknaden med digitalisering och nedladdningar. Den stora intäkten för en film ligger inte längre i att man säljer lösnummer, utan att man binder till sig stora sponsorkontrakt som betalar lön åt produktionsbolaget. För när åkare satsar på tävlingar och sponsorer vill synas i tävlingar, vad blir då kvar till filmen?
Som de flesta åkare och freerideläsare vet, krävs det mer än hög teknisk nivå för skapa en skidfilm som greppar tag i en. Det behövs känsla tid på berget, känsla för dramaturgi och åkare som är villiga att satsa! I en framtid där fokus bland åkare ligger på inte bli skadad, tävla och träna, vem kommer då hänga två veckor i en stuga ute i vildmarken? I takt med att filmen blir enklare att hantera krävs också mer planering och kunnande från de bakom filmens idé för att skapa en produktion som sticker ut. Ett kunnande som kräver både pengar och planering. Det här en ekvation jag inte riktigt kan få ihop.
Text: Kristoffer Frenkel
