Topp 5: Skidor med MnO
Vi bad forumräven Martin ”MnO” Ottosson att sätta ihop en lista med fem skidor som har haft en stor betydelse för honom. Det blev en salig blandning med allt från X-Scream serier från sent 90-tal till moderna pistsmiskare.
Martin ”MnO” Ottosson
Under åren som skidåkare möter man då och då skidor som sätter sig lite starkare i minnet än andra. Det behöver inte nödvändigtvis vara skidor som är bättre än alla andra, utan kan även vara skidor som med rätt timing bjuder på en upplevelse utöver det vanliga. Rätt verktyg i rätt tid och på rätt plats är någon form av nyckelord. Här följer fem skidor som alla har haft en stor betydelse för mitt skidåkarliv.
5. Dynastar Arno Adam 2000-2001 (Läs mer om skidan här)
En skida som var min huvudföljeslagare under min andra alpsäsong. Den gången i Ischgl och övriga Paznauntal i Tirol, Österrike. Den inhandlades dock i Serre Chevalier vintern innan. Dynastars ”Racing Atelier”, det vill säga stämpeln som betydde att den var handbyggd i Dynastars racingavdelning, blev för mycket för den fattige studenten att hantera. Grafiken var minst sagt udda med rosor och gröna grodor som tillsammans med en rymdcowboy som härmade Kenneth Anderssons målgest från VM -94 bildade en av de mest iögonfallade skidorna som hade skådats.
Det var en skida som med sin grafik skapade en helt ny attityd i en tid där flames, dödskallar och ond bråd död var självklara attribut för en friåkningsskida. Det var många som undrade om man åkte runt på ett par damskidor för backhoppning. De ständiga klassikerna ”Für schispringen??” och ”Haha, ist es ein Wasserski?” kompletterades med kommentarer om ”Frauenmodelle” och ”Alpenrosen für die Daaamen” när de oförstående sportlovstyskarna analyserade läget. En lätt fishtail och en bredd, som på den tiden ansågs som rejäl, spädde ytterligare på när det gällde liftkökommentarsfaktorn.
För mig ersatte den X-Screamskidan ni kommer läsa om mer här nedan, och i och med bytet tog jag ett kliv uppåt i bredd, stabilitet, pondus och flyt. Arnon var min första skida som kunde åkas som ett par breda lagg i lössnö, vilket innebar underverk för min utveckling som skidåkare. Dynastaren bombade i relation till vad jag hade testat tidigare igenom allt som dök upp framför spetsarna och inspirerade till större åkning. Arno Adam var en skida som var otroligt allround och som fick hänga med på allt från toppturer till pistbrännardagar.
Jag har testat den i skapligt modern tid och jag förvånas hur snäll min forna bombarskida känns idag. Med dagens mått är det en ganska mjuk skida som dessutom är smal nog för att kallas reptilsnabb från kant till kant, speciellt i 188-längden. Det har hänt saker i utvecklingen av friåkningsskidor sannerligen. Hur som helst är Arno Adam en tvättäkta klassiker i freeridehyllan för mig och det var en skida som bar en hel attityd på egen hand. Jag har faktiskt fortfarande kvar den långt inne i nån hörna i förrådet, dock numera med telisbindning.
4. Hendryx 917-20 186cm 2010-2011 (Läs mer om skidan här)
Det känns konstigt att nämna en skida som jag aldrig har ägt men den här måste med på min lista. Detta trots att jag bara har åkt på den under totalt tio åk kanske. Maken till symbios i en skida har jag aldrig upplevt och få skidor, om ens någon, har så uppenbart och omedelbart både höjt min nivå som åkare och präntat in sig för evigt i mitt skidåkarminne.
Under ett antal åk i Tandådalen och Åre på skidtestarhelgerna sattes en ny referens för vad en skida kan prestera på preparerat underlag. Det är en skida som kan åkas avspänt eller aktivt och som svarar direkt på input, trots att den samtidigt kan ligga och vänta på order mitt i en sväng. En suverän blandning mellan rockat avvaktande och spannad alerthet.
Den här 917 är fullständigt styrbar i svängradie, rapp i kortsväng och besitter ett obönhörligt, men välbalanserat i det närmaste groteskt bra isgrepp. Lägg därtill en snökontakt som jag har letat efter i hela mitt skidåkarliv och ett harmoniskt lättarbetat men inspirerande flex.
Även om jag alltid är offpistinriktad och inte kan förmå mig själv att motivera en investering i en pistskida av den här kalibern så kan jag inte undgå att konstatera att det här tveklöst är den bästa skida jag någonsin har åkt på. Då ur ett perspektiv där en skida ska prestera i det element den är byggd för – vilket i det här fallet är pist. Jag brukar normalt sett fokusera helt på offpist, men den här skidan är så bra på vad den gör att jag inte kan undgå att bli imponerad.
Modellen ändrades sedan en aning till att bli lite mer aggressiv i svänginiteringen året efter. Det är fortfarande en magnifik skida, men den där sista magiska kryddan av hanterbarhet och avvaktande i känslan som fanns 2011 gör att just den versionen går till historien som min favoritskida för piståkning genom tiderna.
3. Salomon AK Rocket Pilot Team LAB ”AK Hexagon” 2001-2002 (Läs mer om skidan här)
En specialutgåva av AK Rocket med sexkantig nos och rejält med kolfiber inbyggt, som var svindyr och svincool, eftersom den egentligen bara var tillgänglig för teamåkare. 25 000 kronor stod det på prislappen på Alpingaraget är det fortfarande få skidor som slår. En sån måste man givetvis ha. Eller två par, som jag valde att skaffa mig. Givetvis kompletterade med en specialversion av Salomon 9.20 som gick upp till 22 på skalan (dock modifierad med utbytta fjädrar så att 20 motsvarade DIN 10. Det viktigaste är, som alltid, att det ska se ut som att man har höga DIN, inte att verkligen ha det)
Skidan i sig var (då) något av det bästa jag har testat i pist på hårt underlag men jag fick aldrig riktigt ordning på den utanför. Den var för hård och stum för mig och livades inte upp förrän jag i princip maxade ur vad jag hade att ge och även då var det mer skidan som åkte med mig än tvärtom. Trots att den var lite väl krävande så fanns det en nerv och närvaro tillsammans med en riktig urkraft som man försökte tämja, vilket gjorde den till en upplevelse att åka.
Om man klarade av att åka skidan fullt ut eller ej spelade dock mindre roll när man var både kung i liftkön och i byn med rätt skidor på axeln. När de fransktalande Schweizarna i den coolaste freeridebutiken i Verbier stog i klasar och häpnade över den sexkantiga AK Rocketen med ”Pokée-Råkee”-belag och 20 i DIN kände jag att jag hade hamnat rätt. Helt rätt. Sen fick man leva med att det var lite klubbigt på snön. Det var en evinnerlig tur att jag inte stötte på någon av dom på berget för att leva upp till den myt som jag snabbt och lätt hade skapat om mig själv.
I ärlighetens namn hade jag det enormt mycket roligare på mesvarianten av AK Rocket, det vill säga 190 centimeters-varianten av butiksskidan när ingen såg. Men det skulle jag aldrig erkänna…
Båda paren Hexagon gick för övrigt ett hårt öde till mötes. Den ena knäckte min lillebror när han lyckades pricka ett dike i en landning och den andra fick den värsta coreshot plus kanturdragning som jag hittills sett och blev aldrig sig själv efter det. AK Rocket Pilot i butiksutgåva ersatte tack vare ett snällt försäkringsbolag, men den hade inte alls samma karaktärsfulla aura.
Jag fortsatte min AK-Rocket-era med att äga sju(!) par AK Rocket LAB/Swallowtail på raken. En skida som jag verkligen trivdes på, men som delaminerade på löpande band utan någon som helst provokation. Ett initialt par köptes i Chamonix, och sen hade jag i princip ett abonnemang på nya skidor under tre vintrar via reklamationer. Perfekt!
2. Salomon X-Scream Series 1998-1999 (Läs mer om skidan här)
”En oöverträffad skida” skanderade Åka Skidor inför vintern 1999 trots att Robban Olsson tyckte att den var mjuk bakåt i landningar efter långa bakåtvolter.
– Unskiable with normal skis. Pretty enjoyable with the Scream, fyllde en skidförsäljare i Obergurgl på med efter att ha åkt en nordsida i bristskare med dom franska mjukisarna och blev ytterligare en i raden som förstärkte ryktet om den gula skidans förträfflighet.
Salomon har alltid varit hypens mästare och när X-Scream på sedvanligt Solly-manér lanserades med ett sent släpp våren -98, svalde jag det (som vanligt) med hull och hår. X-Scream blev min säsongarskida när jag 1998/1999 för första gången drog ner till Alperna för ett helvintersprojekt. Sölden var målet den gången och X-Scream formade mig från osäker sportlovare till en rätt skaplig offpiståkare under en vinter där det åktes ospårat varje dag. Konkurrensen om lössnön var i det närmaste noll och ett åk kändes uppåkt om det var någon mer som hade spårat snön på samma ställe någon gång under hela vintern. X-Scream Series var en perfekt mångsidig följeslagare under en av de snörikaste vintrarna i Alperna någonsin.
Konceptet X-Scream må ha tappat sin hype totalt de efterföljande åren och blev med tiden en gubbskida, men vintern -99 var den kung i skidställen på ett sätt som få andra skidor har varit vare sig före eller efter. Jag aldrig jag har varit så nöjd med en skida som jag var med X-Scream då. Och det med rätta. I jämförelse med vad som fanns på marknaden då var den en fullständigt makalöst rolig skida.
1. Völkl Sanouk 2003-2004 (Läs mer om skidan här)
”The memory maker” – som jag kallade den i något inlägg här på Freerides forum och det var det sannerligen. En skida som jag ansåg vara min egen trots att den rent juridiskt tillhörde en lokal sportbutik i den alphåla som var säsongsbas den vintern. Jag hyrde den till reducerat pris för puderdagar under två säsonger eftersom bummarplånboken helt enkelt inte tillät fler skidinköp just då. Så här i efterhand inser jag att imponeras av min egen självkontroll i detta ärende. Jag köpte dock sedan loss den från samma uthyrare i en sömning Schweizerby för löjligt låga 100 franc, eftersom ”det är ju bara du som åker på den, så du kan ju likagärna ha den hemma hos dig”.
Sanouk är/var en skida som inte liknar något annat. En supermjuk nästan helt rak skida med en tidig variant av tiprocker och rejäl fishtail som flöt som ingen annat med den tidens mått. Om andra skidor kallas för lasagneplattor så är Sanouk ett uppblött toapapper.
Jag kommer fortfarande ihåg det första åket på Sanouk. Det var en februaridag som började med dimma och några åk lågt i skogen i perfekt snö i ovan nämnda insnöade schweizerby. Vid elvatiden såg det ut att klarna och vi chansade och tog gondolen upp till toppen, vilket visade sig vara ett lyckodrag. När vi stog och knäppte pjäxorna vid insteget släppte molntaket helt och det gick från gråmulet till bluebird på två minuter. 70 centimeter nyfallen lössnö och inte ett spår vilket håll man än tittade. 1500 höjdmeter varierad terräng låg framför våra fötter. Rätt plats, rätt tid och rätt utrustning. Och rätt sällskap också för den delen.
Det efterföljande åket började i öppen högalpin terräng, gick vidare genom väderpinade smågranar och rundades av med 500 höjdmeter gles pillowkryddad skog ner till en stoppsladd vid gondolen och ett varv till. Allt i en gudabenådad lätt, kall snö och solsken. Sanouken var som en förlängning av min skidåkarsjäl och lät mig leka loss totalt i denna lutande lekpark. En av mina bästa skiddagar än så länge. Tack, Völkl!
