Piramide Vincent – Vägen till toppen

I Monterosamassivet finns höga toppar och svåra åk. Något otillgängligt ligger de gömda i bergen. Men övernatta i en av all de bergsstugor som finns i området så blir även de mest avlägsna berg enkla att nå. Till toppen av Piramide Vincent tar du dig via Capanna Gnifetti och får då uppleva att bo i bergen, på riktigt.

Känslan av att med framgång genomfört något komplicerat är skön när jag bromsar in på glaciären nedför Piramide Vincent, högt i bergen ovan Aostadalen.
Två månader i Champoluc avslutas med något som i skolans värld skulle betecknas med epitet examensprov.

Marta, svensk-italienskan i det pittoreska Champoluc, berättade för mig om möjligheten att övernatta i bergen ovanför den italienska alpbyn. Genast infann sig en nyfikenhet att ta redan på mer om hur du som skidåkare går tillväga. Jag fann ut att bergsstationerna, så kallade Rifugio eller Capanna, öppnar någon gång i mitten eller slutet på mars, när våren kommer till Monterosa. Dessa utposter erbjuder sina gäster en möjlighet att övernatta i bergen. På så vis kan äventyrslystna bergsfarare nå toppar som annars ligger alltför otillgängligt till.

Solen grillar oss när vi sista veckan i mars tar liften upp till Punta Indren i bergen ovan Alagna och Staffal. När vi kliver av liften är vi sedan förvisade till att för egen maskin ta oss än djupare in massivet, in bland de snöklädda topparna.

Glaciärselarna har gåtts igenom många gånger om senaste dagarna. Förhållningsreglerna för hur vi ska ta oss över glaciären som omger vårt mål för dagen, Capanna Gnifetti, har diskuterats flitigt och vi har lusläst sidorna i guideboken Polvere Rosa som rör området vi är på väg att besöka. Allt för att inse vilka riskerna är och hur vi kan minimera dem. Att vistas på glaciär knappa 4000 möh är mer riskfyllt än att se på TV hemma i vardagsrummet, men om du tillägnar dig rätt kunskaper och följer instruktionerna från de som besitter mer kunskap än vad du själv gör slutar ditt äventyr förmodligen så som du har tänkt dig.

Solen fortsätter att grilla oss på verandan till Gnifetti. Resan med stighudar upp hit gick fint, om än något långsammare än planerat i skenet från den gassande solen. Inifrån Gnifetti, genom fönstren som vetter ut mot baksidan, ser vi morgondagens mål, Piramide Vincent (4215möh). Molnen ligger som slöjor runt toppen och döljer delvis åket vi planerat att ta ned.

I normalfallet följer du samma spår ned som du gick upp till Vincent. Ett spår som snirklarar sig upp och runt toppen på vänster sida sett nedifrån. Vi däremot vill ge oss på den raka och branta vägen ned. Åket löper rakt emot vår boning för natten och det är med skräckblandad förtjusning jag blickar ut och upp mot Vincent. Bergschrunden skär av åket som ett skarpt streck i nederkant. Ett av många hinder vi måste övervinna imorgon.

En bergschrund uppstår när glaciären rör sig så fort att det bildas en spricka mellan snötäcket ovanför glaciären och den snö som utgör själva glaciären. Denna avgrund är en gräns du måste hoppa över för att fullfölja åket ned. Marcus Rentscheler, gruppens mest rutinerade glaciärskidåkare, förklarar att fart löser allt när du ska korsa sprickan. Eller ja, fart i kombination med ett lämpligt val att korsa sprickan på.

”En himmel skiftande i lila, turkost, rosa och orangegult slår sedan om i till mörkblått. Stjärnorna tänds på himlen och gatlyktorna i Milano framträder nedifrån Lombardiets slättland.”

Efter middagen, som ingår i priset för halvpension, hinner vi bevittna solnedgången över bergen bortom verandan till Gnifetti. En himmel skiftande i lila, turkost, rosa och orangegult slår sedan om i till mörkblått. Stjärnorna tänds på himlen och gatlyktorna i Milano framträder nedifrån Lombardiets slättland. Fladdrandes i sitt sken, likt stearinljus i fladdrar i vinden, skickar lamporna på slätten signaler från en tillvaro vida distanserad från det enkla, men likväl ombonade, leverne vi upplever denna natt. Att sova i skuggan av bergen ger perspektiv på tillvaron. Den i mångt och mycket ogästvänliga miljön med massiva glaciärsprickor sätter dig på plats och förklarar, tydligt men tystlåtet, att du som människa på jorden alltid kommer vara en liten varelse hur stort ditt sinne än växer.

När mörkret lagt sig kryper vi till kojs i vårt fyrbäddsrum. Understället är på, för när solen sjunker ned bakom bergstopparna gör temperaturen det samma och värmen är inget det slösas med på rifugion.

Rummet består av fyra våningssängar. Inredningen går i lackat trä och väggarna är rikligt utrustade med krokar för att du ska kunna hänga upp all delar i din utrustning. På stationen i övrigt är tillvaron enkel. Det finns rinnande vatten, men allt dricksvatten som serveras är buteljerat och duschen är endast i användning sommartid. 

Väggarna inne på Gnifetti är dekorerade med bilder och kartor från förr. Utsmyckningen berättar historier om människor som tidigare besökt platsen. Vi är långt ifrån de första som fallit offer för bergens lockelser. 

Med våra mått mätt vaknar vi tidigt morgonen därpå, men möts av morgonpigga alpinister som mer eller mindre är redo att ge sig av samtidigt som vi, sömndruckna, snubblar in till frukosten. Efter vi ätit upp införskaffar vi mer vatten och de sista prylarna packas ned i ryggsäckarna. Vi spänner pjäxorna på fötterna och stighudarna på skidorna för att inleda dagens stora projekt.

Inknutna i varandra med rep vandrar vi långsamt mot toppen. Klätterrepet trasslar in sig i stavar, skidor och bindningar när vi lägger sicksackspår. Det går långsammare än vanligt och minsta icke synkroniserade fartökning får till följd att repet sträcker i de du har runt dig. Ett irritationsmoment som i kombination med en allt starkare sol och en luft med allt mindre syre bidrar till en mindre god stämning i gruppen.

På toppen av Vincent skimrar våra ansikten i en lila ton. Höjden känns i lungorna. Alla är korta i tonen och inte många ord utväxlas. Jag känner mig inte i närheten så stark som när vi inledde projektet morgonen dagen innan. De sista krafterna går åt till att styra skidorna genom den bristande skaren som finns ovanför insteget till åket.

I insteget inser jag hur brant åket är, samtidigt skrapar skidorna mot den hårda isen som utgör underlaget. Det här kommer bli jobbigt är det sista som susar genom mitt huvud innan jag stänger av alla tankar för att till fullo fokusera på det 55 grader branta åket framför mig.

”Det här kommer bli jobbigt är det sista som susar genom mitt huvud innan jag stänger av alla tankar för att till fullo fokusera på det 55 grader branta åket framför mig.”

Efteråt är det som vi har besegrat den största av drakar, eller vunnit den finaste av tävlingar. Euforin och sammanhållningen är båda mycket höga. Liksom vi, som för stunden, är höga på livet. Förberedelserna och kraftansträngningen har tillsammans låtit oss lämna glaciären med flaggan i topp.

Solen gassar än värre idag och snöslakset suger den sista musten ur kroppen när vi närmar oss liftsystemet. Åter tillbaka i Staffal, 2500 höjdmeter nedanför Vincent, är kroppen tom och vi enas om att fira med pizza på resturang 2727 i Colle Bettaforca. Vid bordet utanför restaurangen får vi frågan från en bordsgranne vad vi åkt. Fyra fingrar är snabba med att peka på bergssidan, overkligt långt borta och högt upp.

Capanna Gnifetti

Offpiståken runt Capanna Gnifetti med kartor och beskrivning

Piramide Vincent – via normale

Piramide Vincent – canale centrale

Indren

Text: Axel Adolfsson
Ta del av skidtester, resereportage, tävlingar och nyheter via vårt nyhetsbrev.

Nyhetsbrevet kan du när som helst avsluta.
Logga in för att kommentera
Bli medlem Logga in Logga in med Facebook

  1. TStyle
    1
    TStyle | 2018-12-03 21:30          

    Mycket bra. Dubbeltumme

  2. MarcusRentschler
    3

    Multo Bene, Axel! :)