Deeptalk med Henrik Windstedt

Henrik Windstedt om sin comeback i NM, frustrationen vid skadan, hur sponsorer reagerar på skidproffs med åkförbud och om han fortfarande är världens bäste allroundåkare.

Foto: Mattias Fredriksson

Ryktena började sprida sig under vintern; ”Henrik Windstedt står på skidor igen”. ”Han kör på hårt.”, ”Han har börjat hoppa.”, ”Han ser stark ut.”, ”Henke körde Red Bull Cold Rush i Red Mountain.”, ”Han droppade hängdrivan i Östra Ravinen, stort var det.”. Snacket och ryktena bekräftas definitivt nu när Henrik Windstedt är anmäld till NM i extremåkning i Riksgränsen. Efter efterhängsen ryggskada är det comeback och full satsning som gäller för Henke.
– Jepp, skam den som ger sig. Jag har haft bra resultat på tävlingar under åren, nu vill jag mer visa upp min åkning på film. De tre närmaste åren kommer jag fokusera på att få till bra filmsekvenser. Men jag är fortfarande en sjuklig tävlingsmänniska och är sugen att tävla mer på hög nivå, både inom jibb och extremåkning.

Foto: Mattias Fredriksson

Han känner sig stark. Starkare än någonsin faktiskt. Kanske det är den oerhörda frustration som Henke kände förra nyåret som har vänts till en ännu starkare nytändning. Det var ångest på riktigt när han i sluttampen av satsningen på att nå OS-puckeln förra vintern, landade för hårt i Mt Gabriel i Kanada. Magnetröntgen visade på en buktande disk som tryckte mot nerver i ryggen. Han hade vunnit prestigeladdade US Selection och kört bra i Noram-tävlingar (motsvarande Europacupen i puckel), men nu blev det OS framför TV:n. Liggandes, på grund av sittförbud för ryggens skull. Det var då frustrationen slog till. Konstant smärta i ett halvår.
– Jag hade sjukt ont, hela tiden. Men det märkliga är att när man är skadad och kommer till doktorn och lägger sig på britsen, då har man aldrig ont. Det är som om de har lustgas eller nått i luftkonditioneringen. När man kommer hem igen har man ont.
– I somras gick det inte att göra något roligt alls, vare sig cykla eller köra cross. Hade man en bra dag kunde man på sin höjd köra några kick flips på skateboarden. Men i augusti prövade jag att surfa i Los Angeles. Det gick bra och ingav lite hopp om livet.

Henke lämnade inte Åre en enda dag från september till nyår i höstas. Energin kanaliserades in i renoveringar där hemma. Och med tiden allt hårdare träning. Som mest tio pass i veckan och då varierat mellan gym, löpning och längdskidor. Snön kom redan under näst sista helgen i oktober till Åre och Henrik, tillsammans med åkarvännerna i byn, satte som mål att åka minst fem åk per dag, oavsett om det blåste isbjörnar och blankisen var aldrig så blank. Därefter La Grave med Sebastian Garhammer och Jon Larsson i januari, lite misslyckad railåkning bland högtalare och pyrotekniska pjäser under Åre-VM:s invigning, British Columbia med fotografen och vännen Mattias Fredriksson där Henrik bland annat ställde upp i toppturs/extremåknings/backcountryslopestyle-tävlingen Red Bull Cold Rush. I St Anton i mars bemästrades klippor och tyngre landningar utan att ryggen gjorde ont. Och så en dag i slutet av mars var det dags för det kontinuerliga mandomsprovet i Åre; droppa hängdrivan i Östra Ravinen. Frågorna hade redan börjat komma: ”Ska du inte köra NM Henke?”. Svaret kom indirekt när Henke skrek ”Jag kör!” ovanför Östra och tog 15 meter luft ner i ravinen.
– Jag vet att man måste droppa högt för att ha något att säga till om på NM. Kroppen måste klara av okontrollerade landningar och en och annan slam.

Foto: Mattias Fredriksson

Det var, på några rader, Henrik Windsteds väg tillbaka till den riktiga snön. Frågan är hur mycket man som skidproffs tappar på att vara borta från åkningen en säsong. Har åkningen hunnit utvecklas mycket under hans frånvaro?
– Hoppen har blivit större i vissa tävlingar, som Jons hopp på JOI och monsterkicken i franska La Clusaz som Candide Thovex bröt ryggen i. Bland tricken är det dubbelvolterna som har slagit ner ordentligt under säsongen. Och alla vill göra tricken på sina egna sätt. Det blir en stor skillnad om man gör 180 på första eller andra volten till exempel. Grabsen utvecklas snabbt också. Det har varit mycket nytänk de senaste två åren, till exempel nya dubbelgrabs och true-grabs (red. anm. true tail, som exempel, innebär att man grabbar längst ut på skidans bakspets, alltså verkligen längst ut).

Henrik Windstedt har saker att bevisa när han nu kör igen. Epitetet ”världens bäste allroundåkare” har följt honom lika troget som Don Quijotes väpnare Sancho Panza de senaste åren. Det föddes efter att skidtidningen Freeskier gjorde en story på Henrik och hans hopp över en glaciärspricka i Engelberg 2004 (fångad bland annat i filmen Happy Days). Är han mest allround i världen ännu?
– Vad ska jag svara på det. Skriv ja. Nää då. Men personligen tycker jag att jag aldrig har varit i bättre slag än nu. Jag åker bättre än Henrik Windstedt gjorde för två år sedan. Nu får vi se hur långt det räcker. Jag kommer satsa på både extremåkning och jibbing. Men jag tror ingen kommer få se mig köra urban rails i Gnesta. Men mer av stora linjer och stora hopp både i parken och utför klippor. NM betyder mycket för mig. När man växte upp körde alla äldre idoler där och nu har man ju själv lyckats vinna fyra av de sex senaste mästerskapen.

Foto: Mattias Fredriksson

Fenomenet sponsring kan bli kruxigt för ett skadat skidproffs. För Henriks del möttes han av olika reaktioner från sina sponsorer under skadeåret.
– Man får förstå dem, de förväntar sig resultat. Men när vissa sponsorer stöttar en när man är skadad, känns det i andra fall som man mest är en jobbig prick i deras papper. Det är alltid svårare att hålla en tajt relation med internationella sponsorer. Men nu tycker jag väl ändå att jag har klarat mig bra i mina sponsorkontakter, säger Henke.
Många som har valt att satsa på skidåkning professionellt har valt bort annan arbetslivserfarenhet och studier. Då återstår inte så mycket att falla tillbaka på.
– Ta Candide till exempel. Han hoppade ju för att åskådarna och sponsorerna skulle bli glada. Eller Lars Veen och Marc Andre som båda sitter i rullstol. Vi går in med en ganska stor del av livet och riskerar mycket när vi åker på den här nivån.

Vi pratar lite om skidscenen. De finns utmaningar där för friåkare. Stanna folk på staden och fråga vilka skidor Anja Persson kör på. Ställ som följdfråga vilka skidor Simon Dumont kör på (samma märke). Friåkning och jibbing har legat och ligger i skuggan av storebror race. Och snowboard hamnade på OS-programmet för länge sedan.
– Allt som gör att folk får upp ögonen för vår sport är bra. Jag förstår inte att vissa är rädd för att skidåkare skulle köra pipe på OS. Pengarna som vi behöver för att utveckla sporten finns inte inom sporten utan på marknader utanför. Det är bara att titta på sponsorerna till de stora amerikanska tävlingarna. Där handlar det om bilmärken och stora snabbmatkedjor.

Henrik Windstedt slog igenom som en av portalfigurerna för jibbingen och den nya skidåkningen i Sverige runt millennieskiftet. Det finns givetvis fler svenska åkare som har vunnit de stora massornas favör sedan dess, men Henke har alltid haft en samlad och urstark supporterskara. Nu hälsar Skidsverige Henke välkommen tillbaka.