Evelina Nilsson: Med kärlek mot Mt Doom

Evelina Nilsson är den 26-åriga Luleåtjejen som har tävlat på världstouren i friåkning de senaste två vintrarna. Freeride träffade en kärleksfull sökare som lade ut sina spirituella svar på den nordligaste av norrländska. Ett möte utan kallprat, men desto mer filosofiska funderingar om bland annat krascher, inlärningsloopar och pengar.

Sextontusenåttahundratjugoåtta tecken av grovhuggen text och svar har jag i dokumentet från mina två intervjuer med Evelina Nilsson. Drygt fem A4-sidor med text i storlek 12. Det är alldeles för mycket. Ingen kommer att orka läsa en sådan textmängd om den lilla, nätta tjejen från Norrland.

Men det är ingen slump att anteckningarna från samtalen med den 26-åriga USA- och Luleåuppväxta Evelina Nilsson har svält bortom all kvantitativ kontroll. Hon är egensinnig och har mycket att säga. Tankar och idéer snurrar ur hennes mun när man ställer en öppen fråga. Många resonemang är genomtänkta. Tankebanor som hon tidigare har vandrat på, utforskat och i viss mån funnit något slags svar på. Det är en skidåkare och en människa som inte är så lätt att nagla ner med tecken, ord, meningar och stycken.

Gillar inte kallprat

Första gången vi ses för intervju är på NM i Riksgränsen 2017. I hotellets lobby träffas vi och jag berättar att jag har förberett frågor.
– Bra, för jag gillar inte så mycket att kallprata, svarar Evelina Nilsson.

Ok, då kör vi. För de som inte känner till dig: Vem är du?
– Jag är transparent. Man är hela tiden ny, om man tar bort alla intressen eller vad man kommer ifrån, vem är man då? Är man ingen då? Jag försöker vara snäll och nyfiken. Jag vill utvecklas.

När föddes du?
– Du menar i den här livstiden? Sommaren 1991 i Luleå.

Vem är det jag pratar med? Är en tanke som flyger igenom mitt huvud. Det ligger nära till hands att stämpla Evelina Nilsson som en flummig New Age:are. En utflippad skidåkare med ett allomfattande kärleksbudskap som andas hippie och 1960-tal. En hållning som sedan kryddats med lika delar Star Wars och Tolkien, och slutligen en gnutta fri dans och meditation på toppen.

Det är så klart ett perspektiv man kan ha. Men det är ett snävt och trist perspektiv. Det är förmodligen en syn som säger mer om betraktaren än om Evelina Nilsson. Jag släpper de begränsande tankegångarna som egentligen handlar om mina egna fördomar, försöker flyta med i hennes resonemang och tankar. Men ett par mot- och följdfrågorna tar vi med oss. Vi kan inte alldeles helt släppa den kritiska och ifrågasättande journalistiska sargen, det skulle vara alltför obehagligt, inte sant?

Evelina Nilsson är uppväxt i Luleå de allra första åren som hon levde. Därefter packade familjen för ett äventyr västerut:
– Mellan jag var tre och sex år ålder bodde vi i USA, Kalifornien, utanför San Fransisco. Vi flyttade under perioden också till Pittsburg. Familjen flyttade med min Pappa som fick olika jobb i databranschen.
Hon har kvar en del starka barndomsminnen från USA-tiden, trots sin ringa ålder. Efter Amerika var det Luleå som gällde. När Evelina och familjen kom tillbaka från USA blev det mycket skidåkning:
– Vi åkte iväg till Riksgränsen och det har sedan dess känts som hemma för mig. Vi var även i Tärnaby och Hemavan, samt Dundret i Gällivare förstås. Men jag åkte faktiskt lite skidor före familjen flyttade till USA. Min familj är en skidåkarfamilj, vi åkte ofta på Måttsundsbacken som ligger precis utanför Luleå. 

När det var dags för gymnasium blev det en ny flytt för Evelina:
– Jag började på skidgymnasiet i Järpen, utanför Åre. Kom in på Puckel-linjen och flyttade därför från Luleå ner till Åredalen.
Året efter gymnasiestudenten satsade Evelina Nilsson på en karriär som puckelåkare. Men det ville sig inte riktigt:
– Jag var lite småskadad och rädd för att krascha. Jag hindrade mig själv och till slut ifrågasatte jag mig själv: Vill jag göra det här verkligen?
Redan kring jul bestämde hon sig för att ta paus på obestämd tid. Hon ville inte tävla om hon inte kunde gå in till hundra procent. Men att sluta åka skidor var inte på tapeten:
– Jag var kvar i Åre, jobbade och friåkte istället. Den vintern började en del kompisar prata om NM och jag körde, det var min första friåkningstävling.

Var och när skulle du säga att ditt intresse för skidåkning tog av?
– Mina första drömmar som jag minns har handlat om skidåkning. I USA ville jag bli läkare, men de första minnena är ändå från skidåkning och jag har alltid älskat det. I Luleå var vår familj lite ensamma om att åka så mycket skidor, andra kompisar var inne på fotboll, basket och hockey. När jag hamnade i Åre/Järpen på skidgymnasiet hände någonting – det var fantastiskt att hamna i ett sammanhang där alla andra också var så fokuserade på skidåkning. På gymnasiet lärde jag mig mycket om skidåkning och det var kul att dela intresset med så många andra som också var inbitna.

Kan du försörja dig enbart på skidåkningen idag?
– Inte riktigt, men nästan. Inför förra säsongen 2016/2017 jobbade jag under sommar och höst. Jag kan inte dra runt med spenderbyxorna och inte alls tänka på ekonomi, men jag har ett gott stöd från mina sponsorer. I våras arbetade jag lite på Chokladfabriken i Åre. Man behöver inte oroa sig över pengar, man klarar sig alltid. Det gäller bara att tro på sig själv, och följa sin inspiration.

Läs Evelina Nilssons egna ord här ”En dröm börjar alltid sås precis som ett frö…” 

Evelina Nilsson är familjekär. Hon har tillsammans med sina syskon och några kompisar projektet ”Jedis Of Love” där tanken är att genom events och annat hjälpa människor att hitta sin inspiration och följa sin glädje. Men inte nog med det, fler saker är i görningen:
– Jag och min syster skriver en bok också. Boken handlar om olika perspektiv, vi skriver olika kapitel. Vi har inte läst allt av varandra. Den sista tiden har jag inte kunnat skriva så mycket. Jag har haft en period där jag varken kunnat skriva eller prata om känslor. Men efter NM och Riksgränsen ska jag gå in i ett skrivarmode. Jag tror att ju mer vi delar det vi går igenom, desto mer kan vi hjälpa andra människor.

Vad är syftet med boken?
– Vi vill inspirera kan man säga. Vi vet hur framsidan av boken ska set ut, men vi har ingen titel ännu, men kanske ”Perspektiv”.

Evelina Nilsson har kört i friåkningens finrum på världstouren både denna och förra vintern. Vintern 2017 slutade hon som 7:a totalt, efter en 4:e, 7:e och nionde placering och därmed missade hon turen till Alaska och även startbiljetten till säsongsavslutningen i Verbier. Första året på touren gick bättre, totalt sexa och hon körde samtliga tävlingar och tog ett podium med bronspeng i Andorra.

Evelina Nilssons bronsåk i Andorra på FWT 2016

I år 2017 kraschade du en av tävlingarna på FWT, förra vintern kraschade du många. Vad tänker du om det?
– Ja, denna vinter trillade jag på den andra tävlingen som hölls i Andorra. Förra vintern så kraschade jag alla tävlingar utom två. De tävlingar som jag har kraschat på har varit bland de åken som jag har varit mest nöjd med. Eller kanske inte när jag trillade i Chamonix och Alaska, då var det dumma grejer på slutet av åken. Men exempelvis Verbier förra vinter var jag nöjd med mitt åk, sedan att jag kom in med för mycket fart i dålig snö och kraschade, ja det var svårt att förutse.

Men hur kan du vara nöjd med ett tävlingsåk som du kraschar?
– Jag försöker att reflektera och lära mig av krascherna som jag gör på tävling. Hade man varit ute och åkt med sina kompisar och ramlat hade man inte brytt sig. Efter en tävlingskrasch får man inte slå ner sig själv för mycket. Man får lära. Försöka se det positiva: vad kan jag göra åt det nästa gång? Sedan släppa och gå vidare. Ingen idé att vara i det förflutna.

Du resonerar ofta om att gå vidare, vara positiv och så vidare. Behöver du säga så till dig själv för att du har en negativ sida också?
– Jag har lärt mig mer under åren om hur jag fungerar mentalt och hur jag kan jobba med tankarna. Det handlar inte bara om skidåkning utan om allt i livet. Jag vill vara medveten i allting. Som jag känner mig som människa idag, så har jag känt och varit sedan jag föddes i princip. Jag lärde mig mycket mentalt av coacherna på skidgymnasiet i Järpen – framförallt från Carl Henrics. Vi satte upp mål och sedan skulle vi själva komma på hur vi skulle uppnå dessa, samt skaffa de verktyg som vi behövde för att nå fram till målen. Den träningen gav mycket och många saker som tränarna sade under gymnasieåren har jag tagit med mig vidare i livet. Det blev en bra bas att bygga vidare på.

Men har du en tendens till bli negativ?
– Men visst, till din fråga, jag faller också in i negativa tankar ibland, men är då medveten om det. När jag är medveten kan jag också välja att försöka tänka i andra banor. Ju mer man tränar medvetandet desto mer lär man sig. Som barn hade vi snabba inlärnings loopar, när vi är vuxna går looparna ofta trögt – men vi kan bli snabba igen och göra inlärningsloopen snabbare, släppa dåliga tankar och gå vidare.

Vi resor oss upp och avslutar intervjun. Tiden har runnit iväg och Evelina Nilsson ska hem till familjen som har boende utanför Riksgränsen. Samma boende som de i princip alltid har hyrt under uppväxten. Evelina Nilsson har en stor dag att förbereda sig inför. Imorgon går andra finaldagen av Nordiska Mästerskapen på tävlingsfacet Insteget och hon ligger i delad ledning tillsammans med norska puckelåkaren Hedwig Wessel.

Fyra månader efter krasch på NM och axel ur led

Vid vår andra pratstund har det gått fyra månader sedan hennes finalkrasch på NM i Riksgränsen. Evelina slog vänster axel ur led efter den backflip som hon försökte sig på utför den klippa som kallas Ögat på Insteget, Nordalsfjäll. Hon tappade ledarpositionen och blev totalt 9:a på NM 2017.

Hur är din axel nu?
– Den har blivit bättre. Jag kan stå i yogapositionen hunden, även klassiska plankan och göra armhävningar. Men den är inte helt bra än. Det blev en liten fraktur efter kraschen på NM och jag hade inget gips men fick ha axeln stilla i 6 veckor och den tiden gjorde axeln svag och lite stel. Det var en benbit som hade lossat, men det behövde inte opereras.

Evelina Nilsson har bott hemma oss mamma i Luleå några månader, gått på regelbunden rehabilitering i Luleå med sjukgymnasten Lasse 3 gånger i veckan. Hon kom tillbak till åre i september, där hon bor med sina syskon mitt i byn. En annan stor sak som har skett under dessa fyra sommarmånader är att det står klart att Evelina Nilsson inte kommer att få köra Freeride World Tour 2018.

Hur känns det att inte få köra världstouren kommande vinter?
– Först var det riktigt jobbigt att känna att jag hade åkt ur. Det känns svårt eftersom jag har varit på touren nu i två vintrar och lärt känna alla. Det är en härlig plats att uttrycka sig på och pusha sig själv och sin skidåkning. Det var en dröm att komma till FWT och sedan åka ur… ja, det blir ju en mardröm på sätt och vis. Det är som att flippa från en sida till en annan på en sekund, ingen mjuk och snäll övergång, utan bara: nu är du ute!

Hur hanterade du de tankarna?
Direkt efter den inledande besvikelsen funderade jag på möjligheten till wildcards, men sen kände jag att det är utanför min kontroll. Jag kan välja att vara ledsen och tycka att det är skitjobbigt eller se vad det kan ge att INTE vara med på FWT. Jag kommer att ha frihet att göra vad jag vill. Jag behöver inte följa tävlingsschemat och sitta och vänta alla väderdagar på att tävlingarna ska bli av. Det känns inspirerande!

Kommer du att försöka ta dig tillbaka till världstouren genom att samla poäng på kvaltouren?
– Just nu är jag inte inspirerad att göra FWQ. Men det kan hända att jag spontant ändrar mig i vinter och kör. Men jag vill filma mer och ge det mer av den tiden som jag inte har kunnat ge förut.Ibland har jag haft mycket inspiration och kreativitet som inte har fått komma ut för att jag har suttit på FWT och väntat. Det är så jag känner nu. Det återstår att se vad som sker under säsongen, det är en process för mig och vi får se exakt hur jag gör.

Om du kör FWQ hur många tävlingar blir det?
– Ingen aning just nu faktiskt. Mitt fokus är på andra saker i nuläget. Jag vill jobba mer med vårt projekt ”Jedis of Love” och allt det vi försöker skapa där. Vi vill föra människor samman i den fantastiska naturen och även på andra plan. Jag tänker inte mycket FWQ i nuläget faktiskt. Nu tänker jag mest på Nya Zeeland och att åka dit och filma.

MOT MT DOOM

Evelina Nilsson gör inte bara inre resor. Hon återkommer ständigt till hur hon vill ”pusha sig själv” på olika plan och framförallt inom skidåkningen. Då, när vi talas vid för andra gången, i mitten på september är Evelina Nilsson på väg mot den södra hemsfären för att bestiga fyra vulkaner och skida nedför dem. En av vulkanerna som de ska klättra och skida är Sagan om Ringens ”Mount Doom”.
– Ja, det ska bli väldigt kul att filma med Janina Kuzma och Anna Segal Vi ska bestiga fyra vulkaner på nordön, hika och tura upp. Et hela blir sjukt spännande. Jag har alltid velat åka till Nya Zeeland. Att ett av bergen är Sagan om Ringens Mt Doom är ju bara toppen!

Janina Kuzma är född i Indonesien men har bott i Australien och nu flyttat till Nya Zeeland. Hon körde OS i halfpipe i Sotji 2014, tävlade då även på Freeride World Tour tillsammans med bland andra Matilda Rapaport. Janina var också med i filmen Shades of Winter ”Pure” 2014. Men Janina kunde inte klara av att både fokuserade på freestyle och freeride, det blev OS som drog vinstlotten och det är där hon lägger sitt krut.

De fyra vulkaner som Evelina, Janina Kuzma och Anna Segal och övriga gänget ska skida är Mt Taranaki, Tongariro, Ngauruho och Ruapehu. Mt Taranki är 2518 meter och ligger i Egmont nationalpark. Vulkanen har det lilla skidsystemet Manganui Ski Area vid sin fot. Ett system med tre repliftar och en ankarlift, som börjar på 1 260 meter över havet och går upp till 1 680 meter. Mt Taranaki ligger lite självt på sydvästra delen av Nya Zeelands nordö. De resterande tre vulkanerna ligger lite mer tillsammans i nationalparken Tongariro.

Nationalparken Tongariro är Nya Zeelands äldsta grundad 1894 och landskapet fick också rollen som Mordor när Sagan om Ringen spelades in i början på 2000-talet. Nationalparken ligger mitt på Nya Zeelands nordö.

Mt. Ngauruhoe 2291 meter ”Mt Doom” är en aktiv stratovulkan, senaste utbrottet var 1977. Det är det högsta vulkanmassivet på nordöns centralplatå. Vulkanen hade 45 utbrott under 1900-talet vilket gör den till en av världens mest aktiva vulkaner. Ett berg som också varit aktivt på bioduken i Peter Jacksons filmatisering av Tolkiens klassiska fantasytrilogi Sagan om Ringen. Mt Ngauruhoe fick nämligen den inte oviktiga rollen som Domedagsberget, eller på originalspråk Mount Doom. I detta berg i Mordor finns nämligen också Domedagsklyftan där den onda Sauron en gång smidde Härkarringen. Det är också här som den lilla hjälten och hobbiten Frodo en gång för alla ska förgöra samma ring i den eld och lava som en gång varit med och skapat den. Usprungsbefolkningen maoiorerna har många religiösa platser i nationalparken. Inte sällan är bergstopparna heliga och benämns ”tapu” vilket betyder en mycket helig plats.

För mig är det inte hittepå utan verklighet. Det känns sant för mig. Folk kan tycka att det är knäppt. Det är mer än rymdskepp och att kriga på planeter.

Evelina Nilsson har hela sitt liv älskat superhjältar, fantasy och trollkarlar. Nu får hon chansen att med skidor under fötterna få kliva in i den typen av miljö på ett nytt sätt.
– Sedan tänker jag även på Disneys nya film ”Vaiana” där kulturen sjöfararna har egentligen är inspirerad av maorierna på Nya Zeeland. Jag gillar inslagen med detta, det ger inspiration och kraft. Vi har länge haft denna idé, Janina och jag, men nu kom allting äntligen på plats.

Kulturkoftan Evelina Nilsson

I media förknippas du som regel med Star Wars: hur började fascinationen?
– Det var när vi bodde i USA och jag var liten. Jag kollade första gången när jag var 4 eller 5 år gammal och sedan har det bara följt med. Fascinationen är dock större än bara just Star Wars – alla typer av filmer och böcker med en annan slags magi är en stor inspiration. För mig är det inte hittepå utan verklighet. Det känns sant för mig. Folk kan tycka att det är knäppt. Det är mer än rymdskepp och att kriga på planeter. Det är ”Oneness” och kärlek, detaljer som är starka och fina budskap i filmerna. Det finns mycket inom fantasy och Science Fiction som gör att man kan lära om sig själv. Det är inte bara en film eller en bok, det är en skola.

Så vi vidgar perspektivet populärkulturellt vad gillar du mer än Star Wars?
– Sci-Fi och Fantasy är min grej. Harry Potter, ”Sagan om klanen Otori” av Lian Hearn gillar jag, det kommer också massa nya coola böcker nu 2017 som exempelvis ”Traiter to the thrown” de av Alwyn Hamilton. Jag gillar ju Sagan om ringen också så klart. Förutom böcker och film finner jag inspiration i musik och dans. Det är andra former av uttryck som jag inte har hållt på så mycket med själv.

 

Utövar du musik och dans på något särskilt sätt?
– Tja, med musik sitter jag och mina syskon tillsammans och jammar och ser vad det blir. Mycket av inspirationen för mig kommer nog bara från att vara i en gemenskap med andra människor i någon form – när alla är på samma frekvens – må så vara att man spelar yatzy tillsammans, åker skidor, spelar musik eller vad det nu är. Ibland blir det wow! Gemenskapen måste inte vara kring en specifik sak, men känslan måste delas.

 

Andligheten

När man följer dig på sociala medier så förstår man att den mentala biten är viktig för dig, berätta vad du gör och varför?
– Det har alltid varit då sedan jag var liten, jag har tänkt mycket. Filosoferat och analyserat. Jag har alltid sökt något så länge jag kan minnas, men inte alltid förstått vad det är. Jag började med yoga vid 13 årsålder och det var väl ett uttryckt för sökandet. För några år sedan när min äldsta bror djupdök i meditation och sedan introducera det för oss andra syskon öppnade sig massor av saker för mig och jag fick mer klarhet i saker och ting.

Tror du att vi borde vara mer andliga idag? Klickar vi för snabbt vidare och tänker för lite? Lyssnar vi för mycket utåt och för lite inåt?
– Om alla skulle ta tid och landa i sig själva skulle saker och ting se annorlunda ut i världen. Man fastnar lätt i sina invanda tankar. Det är kanske bättre att försöka landa i sitt hjärta och känna något mer expanderande och befriande, än bara omgivningens och ens egna invanda förväntningar på en. Det är superviktigt för mig. Jag är mer i balans då och jag fastnar inte i saker som jag inte rår över, utan lägger energi på rätt saker. Saker som jag kan förändra.

Hur kommer man dit då?
– Man måste våga släppa lite på sin identitet. Först då blir man friare. Våra liv är lite som videospel, där vi har en karaktär som vi styr – jag har karaktären ”Evelina Nilsson”. Om man spelar ett videospel eller läser en bok är du karaktären, men du är även allt annat i videospelet som miljön och allt annat. Om man tänker så ger det en frihetskänsla – man kan leka med karaktären, det är mer öppet och inte lika läskigt, det gör inget om karaktären ramlar ner i diket.
– Det handlar också om att inte hålla varandra vid gamla saker och föreställningar. Vi förändras ju hela tiden. Det är lättare att förlåta varandra för saker och ge mer kärlek till varandra, om vi inte har massa idéer om hur personer ska vara. Meditationen öppnar sådant och man ser vad man behöver jobba på.

Vad innebär detta med ”Oneness” som du återkommer till?
– Enkelt uttryckt att alla människor kommer från samma källa och vi är ett uttryck från denna.

Är du religös?
– Vad definierar religiös. Någon som följer en tro? Alla tror väl på nånting. Jag tror på nåt, vet inte hur jag ska förklara, allting är ju samma ändå. Vad du än tror är ju det samma, bara olika koncept runt buddhism, kristendom eller liknande. Kärlek är i mitten och den tror jag på, det är Oneness och att allt startar ur samma källa och kommer tillbaka till samma källa. Att vara ett med sig själv, varandra och naturen skapar den känslan.

Tror du på ett liv efter detta?
– Jag tror att vi inte är den här karaktären som vi är just nu utan finns i någon form hela tiden. Vi är energi och kommer aldrig att försvinna. Vad som händer i nästa liv har jag ingen aning om – om jag är människa eller åker till källan och hänger ut där. Det är något specifikt för våra liv på jorden och hur vi ska vara till service för andra. Finns det ett syfte med att komma tillbaka igen till just jorden som människa så kommer man väl tillbaka igen.

Var får du alla dessa idéer ifrån?
– Lite olika. Bentinho Massaro uttrycker mycket bra. Jag lyssnar en del på hans föreläsningar. Jag och min bror var även på ett retreat i somras i Nederländerna. Men man är själv sin bästa Guru så man kan inte bar följa allt som en guru säger. Just Bentinho Massaro förmeldera också att du är din egen bästa lärare, han hjälper dig med verktyg för att hitta det.

Skidåkning utanför tävlandet

Ok, vi släpper andligheten. Hur är du som skidåkare när du INTE tävlar? Vem friåkare du helst med?
– Jag åker helst med mina syskon. Det är sjukt inspirerande! Min bror kör bräda och har ett speciellt uttryck. Jag och min syster har åkt hela livet tillsammans och vi pushar varandra. Men jag har många som jag gillar att åka tillsammans med. Men just med syskonen har vi det lite telepatiskt vad vi vill göra. Vi gillar att åka i Åre och berget där. Sedan älskar jag Riksgränsen eftersom inspiration och gemenskapen inom skidåkning för mig har grundats där. Vi åkte dit med familjen när vi var små. Jag och syskonen fick åka runt själva på berget, vilket folk tyckte var lite konstigt. Ibland satt vi innne och spelade SIMS och sket i att åka, vi följde inspirationen bara. Nu längtar alltid tillbaka till Gränsen, det är en sådan kraft och kreativitet på berget. Det är alltid något nytt med Gränsen och jag hittar nya saker. Det har samtidigt varit en plats dit hela familjen alltid tar sig på våren, vi bor i samma stuga som vi hyrde när vi var små. Inte massa telefoner som ringer, inte TV och inga distraktioner.

Var gillar du att åka mer specifikt i Åre?
– Östra ravinen är alltid kul, Solravinen och Blåsten är också bra. Det är ju verkligen beroende på förhållandena var man åker. På våren brukar jag åka till parken i Bräcke om det är slaskigt, är ingen parkåkare men det är ändå kul att leka runt där. Sedan finns i Åre alltid en dragning till äventyren upp på Skutan på något vis. Annars leker vi runt, testar lite överallt. Finns snökanonshögar i någon kant så går man loss på dem liksom.

Mer specifikt om åkningen i Riksgränsen då, vart styr du skidspetsarna?
– Nordalsfjäll hajkar vi alltid, men två andra favoriter är Sommarstigen och Norge-svängen. Lång stakning på den sistnämnda, men det är så coola snöformationer där.

Vilken – du får bara säga en – skidåkare har du blivit mest inspirerad av?
– Magnus Granér är en stor inspiration, han bara skapar nya saker och kör sin grej. Det finns inga begränsningar för honom.

Miljön – går det åt skogen eller finns det hopp

Varför är det viktigt med miljön och klimatet?
– För att om man tänker lite djupare: vi är på ett jordklot, moderjord älskar oss villkorslöst ger och vi bara tar och tar på ett vårdslöst sätt. Jorden klarar sig, men mänskligheten kommer att försvinna. Vi behöver medvetenhet i våra val. Jag flyger nu, men försöker att tänka så mycket som möjligt på det som har en betydelse.
– Det är inte omständigheterna och vår konsumtion som gör vår lycka, utan det har vi inom oss. Om vi är allt, då vill vi ta hand om jorden också. Vi måste ta hand om oss själva egentligen. De är kul om alla kan få åka skidor och uppleva snö. Vi behöver hålla denna fantastiska platsen som vi lever på så livfull som möjligt och inte låta den förfalla.

Är klotet på väg åt helvete eller finns det hopp?
– Hopp finns det alltid! Jag tror på kärlek, att vi kan förändra och att människor kan utvecklas. Det är lugnt det kommer går bra. Men alla måste bidra och börja med sig själva.

Det svällde till drygt 25 000 tecken om Evelina Nilsson. Orkade du läsa? Egentligen är det ingenting för att kunna förstå en hel, komplex människa. Det blir ändå bara ett fragment, ett litet och begränsat perspektiv. Eller som kanske Evelina själv hade tänkt: en liten skärva från den enda källan som vi allesammans kommer ifrån.

Evelina Nilssons bananglass i 7 steg
1. Skaffa en droid – mixer – som kan arbeta friskt! Ju starkare desto bättre.
2. Köp bananer som är prickiga, bruna och därmed mogna och söta.
3. Skiva bananerna och frys in, minst 3 bananer per person.
4. Ta ut de frusna bananerna, dagen därpå, låt tina en kvart.
5. Lägg i bananskivorna i mixern, addera vaniljpulver, kakao och lite vatten och mixa slätt.
6. Plussa på grejer som du gillar: spirulina (blå-grön mikroalg rik på bla protein), kokosflingor, dadlar, färska bär och kanske en klick jordnötssmör.
7. Ät med sked i skål och njut.

Kuriosa Mt Doom (Mount Ngauruhoe, Nya Zeeland)
Berget har inte bara varit på film tidigare. Det har dessutom filmats med skidåkare på bild. 1974 åkte ingen mindre än den välkände fransosen Jean-Claude Killy nedför vulkanens tidigare oåkta östra sidan som lutar ungefär 35 grader i snitt. Åket var en del av en reklamkampanj för hans sponsor Moët & Chandon. Killy trillade på första åket och fick därför köra två gånger. Tre år efter reklaminspelningen hade Mt Doom sitt senaste utbrott

Evelina Nilsson på Instagram @evelojna

Artiklar om Evelina Nilsson
Idag kör Freeride World Tour i Japan, men glöm livesändning
Så dropar du klippor (och annat)
Bli bättre på att åka puder i skogen
Evelina Nilsson: “– Antingen så gör du det eller så gör du det inte”
Så åker du skidor i brant offpist
Så åker du offpist i dåliga förhållanden
Så åker du skidor i puder
Text: Anders Wingqvist
Ta del av skidtester, resereportage, tävlingar och nyheter via vårt nyhetsbrev.

Nyhetsbrevet kan du när som helst avsluta.
Freeride sparar data i cookies. Genom att använda våra tjänster godkänner du det. Läs mer